Är meddelarfriheten värd vilket pris som helst?

Mårten Schultz[1]

Hovrättens dom i det uppseendeväckande Nationalmuseum-målet föll den 27 november 2001. Målet har med rätta diskuterats mycket, särskilt de straffrättsligt intressanta aspekterna av huruvida den i målet åtalade advokaten kunde fällas till ansvar för sin medverkan vid utpressningsförsöket mot staten avseende de stulna tavlorna (hovrätten friade i denna del). Men i skymundan av brottmålet mot de påstådda rånarna emanerade en principiellt betydligt viktigare rättsprocess ur rånet. Denna viktiga rättsprocess utspelade sig emellertid inte i domstolarna utan hos justitiekanslern (JK) och i en viktig del lever fortfarande ärendet hos JK när detta skrivs. Hos JK har det inte förekommit några spektakulära offentliga förhandlingar och ärendet har därför inte fått den mediebelysning som det förtjänar. Inte heller har JK:s behandling eller beslut hitintills mötts av särskilt intresse från juridiskt håll. Men tystnaden är farlig. JK:s avgörande har viktiga implikationer för både media och rättsväsendet. I förlängningen handlar det om tryckfriheten, närmare bestämt meddelarfriheten, skall tillåtas bakbinda samhällets möjligheter att beivra sådan brottslighet som exempelvis rånet mot Nationalmuseum. Om vissa extremisters tolkning av meddelarfriheten tillåts vara vägledande riskerar det att i förlängningen lamslå rättsväsendets arbete. I förlängningen handlar det med andra ord om meddelarfrihetens pris.

Bakgrunden till JK:s utredning var ett sabotage mot utredningen av rånet mot Nationalmuseum. Någon, förmodligen en polisman, lämnade kontinuerligt ut hemliga uppgifter från utredningen till massmedia, främst Aftonbladet. Vi kan kalla den lösmynte personen för ”Läckan”. Att som Läckan lämna ut sådana uppgifter är självklart i strid med sekretessregler.[2] Det intressanta är härvidlag förhållandet till det tryckfrihetsrättsliga regelverket i tryckfrihetsförordningen (1949: 105, hädanefter TF). Sverige har gamla traditioner av en långtgående grundlagsskyddad tryckfrihet. I TF ges bland annat de unika reglerna om vår offentlighetsprincip som nu är så omdiskuterade i förhållandet till förvaltningstraditionen inom EU, men också regler som skall skydda pressens och i förlängningen medborgarnas möjligheter att få tillgång till viktig information (och för all del oviktig information också). Två utflöden härur är de två sammanhängande principerna om meddelarskyddet och meddelarfriheten. Båda dessa principer har viktiga följder för hur rättsväsendet skall ha möjligheter att utreda och bekämpa brottslighet. Det illustreras tydligt i sabotaget mot förundersökningen efter rånet mot Nationalmuseum, även om även principernas fränaste förespråkare tycks ha svårt att hålla isär de olika principernas skyddsområden.

Meddelarskyddet innebär att en tjänsteman på en myndighet inte har rätt att efterforska vem på hans myndighet som lämnat ut vissa uppgifter till pressen.[3] Det innebär också att journalister inte får avslöja vem som är meddelare bakom uppgifterna som ligger till grund för en artikel. Journalister som röjer sådana källor kan dömas till straffansvar. Ett uppmärksammat exempel på det senare är det s k Aftonbladet-målet, där en journalist från Aftonbladet samverkade med nynazister för att framställa hotelser mot kända personer, vari journalisten röjde sina källor.

Meddelarfriheten å andra sidan innebär att envar har rätt att utan risk för straff lämna uppgifter till journalister för publicering i en tidning.[4] Detta gäller även sekretessbelagda uppgifter som det annars är brottsligt att lämna ut.[5] Enligt TF har alltså vem som helst rätt att – i strid med eventuell sekretess – lämna ut uppgifter till pressen. Meddelarfriheten innebär att i princip brottsliga handlingar blir straffria (med vissa undantag för uppgifter som omfattas av s k kvalificerad sekretess). Men skyddet går längre än så. Meddelarfriheten har tolkats som att innefatta ett skydd också mot åtgärder som inte är straff i egentlig mening.[6] T ex jämställs ”prickningar” med ”riktiga” straff såsom fängelse eller böter. Man får alltså inte ”pricka” någon för att han skvallrar för pressen i strid med sekretessreglerna.

Det är den närmare tolkningen av meddelarfrihetens skyddsområde, med denna praxis i åtanke, som vi ska se kan ge upphov till katastrofala följder för rättsväsendet. Innan detta behandlas ska emellertid nämnas att det finns undantag för vissa uppgifter där meddelarfriheten får vika för intressena bakom sekretessen, t ex för uppgifter om telefonavlyssning som beslutats av domstol. När sådana uppgifter, som sägs omfattas av kvalificerad sekretess röjs, kan meddelaren dömas för brott. Det illustreras bland annat av JK:s beslut avseende förundersökningen kring mordet på Olof Palme där kvalificerat sekretessbelagda uppgifter röjts av en polischef.[7]

Läckans agerande tycks i fallet Nationalmuseum ha lett till att utredningsarbetet i hög grad saboterades, vilket knappast är förvånande. Om misstänkta brottslingar kan följa polisarbetet i tidningarna har de naturligtvis möjlighet att hela tiden ligga ett steg före. Så tycks ha skett här. Enligt uppgift så gick utredningsarbetet helt i stå under förundersökningens mest kritiska period då Läckan vidarebefordrade allt ur utredningen till tidningarna. Resultatet är nedslående: Två av de ovärderliga tavlorna är fortfarande inte återfunna. Av utredningsmaterialet framgår att några av de personer som utförde själva rånet förmodligen fortfarande är på fri fot. Läckan har med andra ord kanske direkt varit direkt orsak till att två av de stulna tavlorna fortfarande är borta och att några av rånarna kunnat smita. För att motverka läckaget skrev förundersökningsledaren redan tidigt ett internt brev där den okände Läckan bl a uppmanades att ”lägga av”. Brevet anmäldes till JK av TT-reportern Ewa Tures som menade att meddelandet var i strid med meddelarfriheten och att uppmaningen utgjorde en otillåten sanktion mot meddelaren. I samband med att anmälan inlämnades förekom en tämligen intensiv mediedebatt, där många journalister instämde i Tures uppfattning. Budskapet var att ingen kritik får förekomma mot sådant sabotage. Enligt dessa meddelarfrihetens fundamentalister är alla reaktioner mot exempelvis lösmynta poliser i strid med TF.

JK hade alltså att ta ställning till om åklagarens yttrande i förevarande fall var att anse som en sådan otillåten missnöjesyttring att det var att jämställa med en sanktion. JK:s utredning i denna del är ännu inte avslutad i skrivandes stund. Vidare hade JK att pröva huruvida Läckan medverkat till att en uppgift som omfattades av kvalificerad sekretess angående telefonavlyssning som beslutats av domstol publicerats i Aftonbladet, samt huruvida källefterforskningsförbudet hade brutits av företrädare för länskriminalpolisen. Förundersökning inleddes, men JK fastslog att brott inte kunde styrkas. [8] Den rättspolitiskt mest intressanta diskussionen gäller här den förra delen av JK:s utredning. Om tidigare uttalanden i doktrin och praxis skall anses vägledande synes alla yttranden som framstår som kritik vara i strid med meddelarfriheten. Häri ligger en viktig principfråga. Den ytliga, juridiska, frågan är om kritik mot en anonym läcka kan strida mot meddelarfriheten. Men den mer basala frågan är: Går det över huvud taget inte att göra någonting åt den här typen av sabotage mot förundersökningar? Om svaret är nekande, vilket fundamentalisterna hävdar, innebär det att meddelarfriheten ska ha företräde framför alla andra intressen, t ex rättssäkerheten, i samhället. Men är detta verkligen en rimlig tolkning?

Om fundamentalisterna har rätt så skall kritiken av den anonyma Läckan jämställas med en ”sanktion” av samma slag som en straffrättslig påföljd. Här blir det absurda med en extrem tolkning av meddelarfriheten uppenbart. Om ett icke-individualiserat uttryck för ogillande i ett internt brev är att jämställa med stränga åtgärder som fängelse, så måste ju rimligen åtgärder som omplacering eller tillsägelse också vara det. Enligt den allmänna tolkningen av meddelarfrihetens skydd är just omplaceringar ett typfall av sådana åtgärder som jämställs med straff, även om det inte tidigare varit uppe till prövning i ett fall som detta. Men en sådan tolkning när det gäller förundersökningar innebär att en lösmynt polisman eller annan inte kan avföras från en utredning om det uppdagas att han saboterar arbetet genom att skvallra för pressen. I förevarande fall skulle spaningsledningen således varit förhindrad att hindra Läckan från att fortsätta lämna ut hemliga uppgifter och det även om de hade vetat vem det var. Det skulle ha varit en sanktion i strid med meddelarfriheten. Priset för principfastheten är högt, Sverige har berövats två nationalklenoder.

Men det finns än värre scenarier. Antag att en polisman som ingår i förundersökningen avseende högerextrem brottslighet konsekvent skvallrar till en nynazistisk tidning. Det är omöjligt att omplacera eller avföra polismannen från utredningen. Ledningen får inte ens allmänt uttala att sabotaget borde upphöra! Vi måste helt enkelt stå ut med att beteendet inte bara är straffritt, utan över huvud taget inte går att förhindra eller kritisera. Är en absolut meddelarfrihet värt det priset?

En viktig aspekt av problemet är att meddelarfriheten inte tar hänsyn till meddelarens avsikter. Ett skyddsvärt intresse bakom meddelarfriheten är att anställda inom exempelvis förvaltningen utan risk för påföljder ska kunna påtala brister i verksamheten. I dessa fall utgör meddelarfriheten en nödvändig garanti för ett öppet samhälle. Men meddelarens enda syfte kan också vara så simpelt som att tjäna pengar. Utvecklingen går mot att media i högre grad betalar för säljande nyheter. Vi har redan sett hur kommersiell tv betalat stora pengar för intervjuer och kvällstidningar betalar för nyhetstips. Vill vi i framtiden att media ska kunna köpa särskilda uppgiftslämnare inom myndigheter som polisen? Om fundamentalisterna får rätt behöver media inte ens smyga med det – det spelar inte någon roll om det upptäcks eftersom uppgiftslämnaren ändå inte kan omplaceras eller tvingas sluta. Vi är inte där än, men med en extrem tolkning är det en sannolik utveckling. Dessutom måste man ha i åtanke att skyddet lika mycket gäller uppgiftslämnare till anarkistiska, nazistiska eller kommunistiska media som till DN eller Expressen. Rättssäkerheten skulle kunna köpas sönder av media.

Meddelarfriheten är en grundbult i tryckfrihetsrätten och en förutsättning för att medierna ska kunna fylla sin funktion i demokratin. På ett abstrakt plan är det lätt att instämma i meddelarfrihetens förespråkare men vid närmare anblick visar det sig att en extremt vittgående meddelarfrihet, utan någon möjlighet till intresseavvägningar, ger märkliga konsekvenser. Ämnet behöver en saklig och djupgående diskussion om priset och inte bara floskler i media om meddelarfrihetens okränkbarhet. JK:s avgörande är bara en del i en större principfråga som är betydligt viktigare än det enskilda ärendet. För framtiden är det viktigt att den rättspolitiska diskussionen förs på ett mer principiellt plan – inte bara i media utan även inom juristkåren. Oavsett vad JK kommer till för beslut i detta fall.

[1] Artikeln var från början tänkt att införas i dagspress vilket präglar tonfallet. Några få noter har därefter införts, ehuru utan några som helst anspråk på akribi.

[2] Meddelarfriheten för svenska medborgare följer av 1 kap 1 § 3 st TF, där det stadgas att det skall stå envar fritt meddela uppgifter och underrättelser i vad ämne som helst för offentliggörande i tryckt skrift, med inskränkningar enbart för de föreskrifter som stadgas i TF. I kapitlet om brott mot TF följer inskränkningar således bl a för ”uppsåtligt åsidosättande av tystnadsplikt i de fall som angives i särskild lag” (7 kap 3 § 3 p TF). Särskild lag är i denna mening sekretesslagen (1980:100; hädanefter SekrL). I 16 kap SekrL upptas ansvarsreglerna för brott mot tystnadsplikt på TF:s område, samt de därtill närliggande reglerna avseende yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469; hädanefter YGL).

[3] Se allmänt HansGunnar Axberger Tryckfrihetens gränser, Liber, Helsingborg 1984, s 337 ff.

[4] Se för det följande Axberger, a a s 306 ff.

[5] Jmf Håkan Strömberg Handlingsoffentlighet och sekretess, 8 uppl, Studentlitteratur, Lund 1999, s 50: ”Sekretessen vid förundersökning i brottmål får däremot (med några undantag) vika för meddelarfriheten, vilket innebär att polispersonal i allmänhet är oförhindrad att lämna uppgifter till pressen om vad som händer under en sådan förundersökning.”

[6] Se exempelvis några godtyckligt valda avgöranden från Justitieombudsmannen, JO 1975/76 s 314 och JO 1975/76 s 317, samt JK:s beslut 1990-10-19, Dnr 1393-90-30. Jfr även SOU 1990:12, särskilt s 63.