Seminarietillfälle 5 – Det allmännas skadeståndsansvar

 

En viktig förändring gentemot tidigare i 1972 års lag var att “det allmänna” enligt de nya reglerna kunde ådraga sig skadeståndsansvar, vilket skiljde sig mot tidigare.

 

Det allmänna är det samma som stat och kommun, osv. Kan ibland vara svårt att avgöra vad som tillhör det allmänna, särskilt när staten deltar i privaträttsliga aktiviteter. Definitionen av vad som närmare skall anses höra till ”det allmänna” är mer en förvaltningsrättslig fråga än en skadeståndsrättslig.

 

Skadestånd för stat och kommun kan också aktualiseras i enlighet med Europakonventionen och EG-rätten.

 

Vid privaträttslig verksamhet svarar kommunen (huvudsakligen) enligt de vanliga reglerna i SkL 2:1 eller 3:1. De särskilda reglerna om det allmännas ansvar som här är intressant gäller myndighetsutövning.

Privaträttslig verksamhet – culpa- och principalansvar

Eget vållande som för andra skådevållare. SkL 2 kap.

 

Principalansvar kan naturligtvis ifrågakomma även för det allmänna, SkL 3:1.

 

Vid det allmännas privaträttsliga ansvar finns ingen begränsning för regering eller riksdagen (till skillnad från vid myndighetsutövning).

Skada genom myndighetsutövning

Staten och kommunerna måste ta ansvar för skador som orsakats genom culpös myndighetsutövning.

 

Denna inställning bröt som sagt mot vad som tidigare ansetts gälla, att det allmänna inte kunde vara vårdslöst. Det här tycks vare en tendens, att i ökad grad tillerkänna skadestånd för enskilda för skador orsakade av det allmänna. Jmf europakonventionen som kan medföra skadeståndskrav för kränkningar av de i konventionen upptagna rättigheterna (konventionen är nu även svensk lag), det viktiga området med offentliga upphandlingar (LOU), felaktiga “interneringar” enligt särskild lag etc.

 

Ansvaret vid myndighetsutövning skiljer sig från det privaträttsliga främst genom att det även omfattar ren förmögenhetsskada. Enligt SkL 2:4 är huvudregeln att rena förmögenhetsskador måste ha orsakats genom brottslig gärning för att vara ersättningsgilla.

 

Inskränkning följer av regeln i SkL 3:7, ansvar kan ej åläggas riksdag eller regering, inte heller de högsta domstolarna. Ansvarstalan mot dessa enheter avvisningsgrund – dvs egentligen en processregel. Det en sådan talan tas inte upp till materiell prövning i svensk domstol. Notera dock att skadeståndsansvar enligt Europakonventionen kan ifrågakomma även p g a regerings vållande (se exempelvis The Greek Case).

Begreppet myndighetsutövning

Vad som är myndighetsbestämning är, som sagts, främst en förvaltningsrättslig bestämning. Definition av myndighetsutövning i förarbetena: “beslut eller åtgärder som ytterst är uttryck för samhällets maktbefogenheter eller, för att använda ett mer ålderdomligt uttryck, den statliga överhögheten över medborgarna i deras egenskap av samhällsmedlemmar”.

 

Tvångsmakten i fokus. Nu torde denna fokus på just maktutövning något övergivits, se radonfallet exempelvis. HD tycks nu anse att åtgärder som ligger på gränsen till vad som utgör myndighetsutövning omfattas av SkL 3:2. Notera att

Culpabedömningen

Ansvar för skador genom myndighetsutövning kan föreligga om de vållats genom “fel eller försummelse”. Bedömningen härvid sker inte helt efter samma linjer som den vanliga culpa-bedömningen. Hellner framhåller några typsituationer:

1) Misstag vid tillämpning av författningar, förbiseende av prejudikat osv. Rättspraxis synes innebära att endast klara misstag leder till skadeståndsskyldighet. (Jmf NJA 1994 s 194).

2)Vid tillsättning av tjänst har den myndighet som utlyst tjänsten betydande möjligheter att fritt bedöma kvalifikationerna, så länge bedömningen sker i enlighet med författningar. (Härvid kan exempelvis diskrimineringsfrågor aktualiseras.)

3) Vid tillståndsbeslut som grundat sig på kontroll av faktiska förhållanden blir avgörande för skadeståndsskyldighet om kontrollerna motsvarat de allmänna krav man kan ställa.

4) Fel vid omhändertagande av egendom är lite speciellt. Se de av Hellner upptagna rättsfallen (s 460).

 

Jämkning p g a skadelidandens medvållande prövas enligt SkL numer under den allmänna medverkanderegeln i 6:1.

Vilken “myndighet” svarar?

Enligt lagtexten följer att stat eller kommun svarar för fel eller försummelser i samband med myndighetsutövning för vilken stat eller kommunen svarar (3:2).

Skyddat intresse

Vad gäller myndighetsansvar är idén om skyddat intresse måhända av större intresse än tidigare (jmf om normsskyddsresonemang och kausalitet). För att ansvar skall utdömas enligt 3:2 är det nödvändigt att reglerna om verksamheten syftat till att skydda enskilda skadeståndsintressen. Många regler som reglerar det allmännas verksamhet skyddar inte enskilda.

 

Jmf NJA 1982 s 307, Mäklarbanken. PRV beviljade felaktigt registrering för firman Mäklarbanken, vilket sedan inte fick nyttjas av företaget (ordet “bank” förbehållet företag som sysslar med just bankverksamhet). Företaget yrkade skadestånd av staten för den felaktiga registreringen. Se vidare 1991 s 138 (skall gås igenom).

Skadeståndsskyldighet för råd och upplysningar

Råd kan, som visas bl a i rättsfallet NJA 1990 s 705 som genomgås vid seminariet, vara av sådant slag att det innebär myndighetsutövning, vervid skadestånd kan utgå under SkL 3:2. Det kan emellertid förekomma att råd inte kan anses innebära myndighetsutövning, men möjlighet att få skadestånd för sådana råd är emellertid inte därmed helt utesluten. Genom en tämligen färsk lagändring (trädde i kraft 1999) kan ansvar utgå enligt SkL 3:3 för ren förmögenhetsskada som orsakats av myndighetens fel eller försummelse vid lämnande av upplysningar eller råd om det finns särskilda skäl. Förutsättningen är således även här fel eller försummelse, samt därtill skall det föreligga särskilda skäl. Särskilda skäl kan det t ex vara om den enskilde förlitat sig på ett auktoritativt besked från en myndighet och till följd därav fått sin ekonomi märkbart försämrad.

Justitiekanslern

Notera att skadeståndsfrågor där staten påstås vara ansvarig i första hand är en fråga för justitiekanslern. Om JK beslutar att inte medgiva skadeståndsanspråket från den enskilde kan denne gå till domstol yrka stämning å staten.

Några särskilda lagar

Skadeståndsskyldighet för det allmänna kan komma ifråga även enligt andra lagar.

 

Enligt lagen 1998:715 om ersättning vid frihetsberövanden m m kan enskild som felaktigt suttit häktad eller anhållen (minst 24 timmar) m m få ersättning från staten. Ersättning förutsätter att ingripandet var oberättigat efter vad som gäller för det särkilda fallet. Strikt ansvar ej avhängigt eventuell culpa. Notera emellertid begränsningsregeln i 6 § vari stadgas att om den frihetsberövade själv har föranlett berövandet osv, ersättning kan nedsättas eller helt bortfalla. JK handlägger dessa ärenden.

 

Skadeståndsansvar kan även förekomma med anledning av offentliga upphandlingar, enligt lagen 1992:1528 om offentlig upphandling (LOU). Detta lämnas därhän (se Hellner 27.3)

 

Brottskadeersättning enligt brottskadelagen (1978:413) är en praktiskt viktig ersättningsmöjlighet för brottsoffer. Ofta har dömda brottslingar begränsade möjligheter att betala skadestånd och allmänna medel är därför viktiga för att brottsoffer skall kunna få ersättning för sina skador. Prövningen om huruvida brottsskadeersättning görs av en särskild myndighet i Umeå, Brottsoffermyndigheten.

 

Notera även att ersättning kan utgå p g a kränkningar av enskilds rättigheter enligt Europakonventionen. (Se SFS 1994:1219, under RF 2:23 i lagboken). Speciell typ.