Seminarietillfälle 4 – Principalansvar

Vad är principalansvar? Arbetsgivares ansvar för skador orsakade av arbetstagare, samt vissa därmed jämställda situationer. Terminologiskt är principalansvar inte ett rent strikt, eller rent objektivt ansvar. Rent strikt ansvar är ansvar utan någons culpa – vid principalansvar förutsätts i allmänhet culpa, ehuru inte arbetsgivarens utan arbetstagarens.

 

De viktigaste reglerna finns i 3 kap SkL. Vissa regler finns även i speciallagstiftning (se ex sjölagen 7:1 om lotsar – jmf SkL 3:9.) 3 kap SkL behandlar arbetsgivares ansvar för sina anställda, samt det allmännas ansvar för myndighetsutövning.

 

Märk att arbetsgivaren även kan bli ansvarig för eget vållande enligt maximen “culpa in eligendo vel instruendo vel inspiciendo”. Det kan förekomma när arbetsgivaren själv förfarit vårdslöst vid anställandet av, instruktionerna till eller tillsynen av arbetstagaren.

 

Vidare: Organansvar avseende juridiska personer kan följa redan enligt SkL 2:1 – styrelsen eller vd i ett aktiebolag. Detta ansvar är således inte ett principalansvar.

 

Utvecklingen har gått mot att låta arbetsgivare i högre grad ansvara för arbetstagares vållande, oavsett om arbetsgivaren själv varit culpös: Principalansvar.

 

Man ser arbetstagaren och arbetsgivaren som en enhet, där arbetsgivaren får svara för skador som s a s kommer ur verksamheten. Det finns flera rättspolitiska argument för en sådan lösning. Arbetsgivaren driver den verksamhet varmed risken är förenad, han kan lättast ta en ansvarsförsäkring, det är han som bestämmer i organisatoriska frågor samt fördelar arbetsuppgifterna. Ansvarsförsäkring medför också att den skadelidande kan vara säker på att få ersättning och att förlusten “pulvriseras”, som man säger. Premien för försäkringen blir en del av arbetsgivarens kostnader i verksamheten. Arbetstagare har emellertid sällan sådan möjlighet att teckna försäkring för skador som han vållar i tjänsten i Sverige.

 

Arbetsgivarens regressrätt gentemot arbetstagaren är inskränkt i enlighet med regeln 4:1.

Vem är arbetstagare?

Principalen svarar för sina arbetstagare. I allmänhet inte så svårt att säga vem som är arbetstagare men kan vara svårare i gränsfallen. Som grund för bedömningen av vad som ska anses som arbetstagare kan tas hur begreppet används inom andra rättsområden, främst torde arbetsrätten vara av intresse.

Skadeståndslagen 6 kap 4 §

I 6:4 SkL jämställs vissa kategorier med arbetstagare:

 

P 1: Värnpliktiga m m. Härunder faller även lottor etc.

 

P 2: Skolelever eller intagna i kriminalanstalt (ex prao-elever samt eventuell praktik för interner)

 

P 3: Den som för annans räkning utfört arbete under omständigheter som liknar dem som förekommer i anställningsförhållanden. Hellner exemplifierar med en fastighetsförvaltare som utför arbete utanför sitt arbetsområde, städhjälp etc.

 

P3 kan vara svårtolkad, jmf fallet med den s k skötarflickan som inte var skötarflicka i egentlig mening, NJA 1981 s 929. (Hellner s 156). Det är i vart fall klart att det inte förutsätts att den anställde erhåller ersättning för sitt arbete.

Självständiga företagare

Förhållandet mellan principalansvaret och självständiga företagare kan ofta vara komplicerat. Huvudregeln är att principaler inte svarar för anlitade självständiga företagare. Härvid kan det bli en svår bedömning huruvida den som vållat skadan egentligen är en självständig företagare eller om han skall anses tillhöra driftledningen. Jmf NJA 1958 s 695. Kommer att behandlas i genomgången av rättsfallen.

Undantag

Det viktigaste undantaget är kontraktsförhållanden. Där gäller som huvudregel att den som anlitar en självständig företagare blir ansvarig för dennes vållande, likaså för vållande av anställd hos denne. (Frågorna behandlas i Speciell Avtalsrätt II, 2 häftet, 20-22 kap). Som huvudregel gäller att den som anlitar någon för att utföra en preciserad avtalsförpliktelse ansvarar för vållande av den anlitade vid utförande av uppdraget. I vissa fall gäller emellertid inget ansvar. Så synes vara fallet avseende allmänna förpliktelser att hålla lokaler och liknande säkra. Anledningen är att den motsatta lösningen i praktiken lätt blir att likställa med ett rent strikt ansvar för felaktigheter i lokaler och liknande.

 

NJA 1940 s 550: Marmorskivan i frisersalongen som skadade en kund. Skadan orsakades genom vållande av den person som en gång satt upp skivan. Innehavaren av salongen undgick skadeståndsansvar.

 

Ett annat undantag är s k non-delegable duties. Även i rent utomobligatoriska förhållanden kan den som anlitar en självständig företagare svara för dennes handlingar, nämligen vad gäller sådana förpliktelser som inte “går” att överlåta på annan. Sådana “odelegeringsbara” förpliktelser gäller avseende preciserade föreskrifter om allmän säkerhet och liknande. Dessa följer då av författning och torde enligt Hellner inte komma ifråga i frånvaro av författningsstöd. Ansvaret för sådana förpliktelser gäller iakttagandet av “den speciella förpliktelsen, ej sådan oaktsamhet av den anlitade parten som har mer löst samband med uppfyllandet av förpliktelsen” (Hellner s 166). Jmf NJA 1947 s 23.

 

Även i vissa andra fall kan det förekomma att ansvar för självständiga företagare föreligger. Jmf sjölagen 7:1.

Vad svarar principalen för?

För person- och sakskador som arbetstagaren vållar i tjänsten. Därtill rena förmögenhetsskador vållade genom brott.

 

Bedömningen av arbetstagarens vållande sker enligt samma linjer som för eget vållande, d v s ingen strängare bedömning av agerandet skall göras enbart för att det finns en principal inblandad. Understundom kan det vara svårt att utläsa ur domar vem som faktiskt orsakat själva skadan. Domskälen kan vara lite svävande så till vida att det enbart står att “sjukhuset” eller “driftsledningen” orsakat skadan, utan att det framhålls vem som konkret orsakat skadan. I dessa fall, när det hänvisas till ett ospecificerat kollektiv talar man ibland om “anonym culpa”.

 

(Ett annat särskilt begrepp i sammanhanget: “Kumulerade fel”. Se Hellner s 159)

Begreppet “i tjänsten”

Av lagtexten framgår uttryckligt att arbetsgivaren enbart svarar för vad arbetstagaren vållar i tjänsten. Det skall härvid finnas ett “funktionellt samband med tjänsten”. Universitet svarar inte för att en anställd doktorand orsakar skador genom att culpöst slå sönder en vas hemma hos någon annan på sin fritid. Emellanåt kan emellertid arbetsgivaren svara för arbetstagarens handlande utanför tjänstetid, när agerandet hade ett sådant samband med tjänsten att det är lämpligt. NJA 1948 s 262: En ledig spårvagnsförare befann sig på spårvagnen och avvisade därvid bryskt en alkoholpåverkad person som åsamkades skador när tåget satte igång. Såväl den avvisande lediga föraren som spårvagnsföraren i tjänst vid tillfället ålades skadeståndsansvar.

 

Handlingar som företas under tjänstetid är i allmänhet vållade “i tjänsten”. Vid handlingar av rent privat karaktär ansvarar emellertid inte arbetsgivaren även om de orsakats under tjänstetid. Även uppsåtliga brott kan emellanåt innebära att arbetstagaren blir skadeståndsskyldig, för det fall skadorna kan anses ha samband med tjänsten.

 

Även handlingar som ligger utanför de egentliga tjänsteåliggandena kan således medföra principalansvar, vilket illustreras av att även brottsliga handlingar kan ge upphov till ansvar. I en färsk dom konstaterar HD att för att ansvar skall föreligga när skadorna vållats genom handlingar som ligger utanför tjänsteåliggandena det krävs att skadevållandet till väsentlig del har sin grund just i tjänsteåtagandena. Vid uppsåtligt skadevållande finns det skäl att vara särskilt återhållsam i att utdöma skadeståndsansvar. S k ”abnormhandlingar” medför aldrig skadeståndsansvar – t ex sabotagehandlingar eller mord som begåtts av en arbetstagare. Det skall finnas ett nära samband mellan tjänsten och skadevållandet. Resonemanget ligger härvid nära adekvansargumentationen. (Mer om detta i samband med genomgången av

NJA 2000 s 380).

Vem är den ansvarige principalen?

Kan ibland vara oklart. Enligt förarbetena skall i tvivelaktiga fall, när flera olika principaler kan komma ifråga, den som närmast utövar kontrollen över arbetstagaren och som svarar för arbetsledningen avseende de aktuella arbetsuppgifterna vara att anse som principal. Avvägningar är ofta nödvändiga (Jmf senare fallet NJA 1979 s 773).

Jämkning

Som tas upp i undervisningen avseende jämkning finns en särskild jämkningsregel till förmån för principalen i vissa fall, där hänsyn även kan tagas till försäkring, SkL 3:6.

Arbetstagarens ansvar

SkL 4:1. Är inte en jämkningsregel utan en självständig regel, vilket innebär två saker. Dels inskränks ansvaret mer än enligt exempelvis 2:2 (och för all del 2:3). Dels gäller ingen princip att försäkringsbolag som har meddelat ansvarsförsäkring för arbetstagaren ä förhindrad att utkräva ersättningen regressvis av den skadeståndsskyldige. SkL 4:1 gäller inte om arbetstagaren svarar strikt för något – antag exempelvis att han äger en hund som han hade med sig på arbetet.

 

Arbetstagaren själv svarar endast om synnerliga skäl föreligger. Hög tröskel som avgörs från fall till fall.