Fråga:
Har A orsakat B:s skada?
Metod:
Först utreder man huruvida det aktuella handlandet faktiskt orsakat den aktuella skadan, sedan undersöks om effekten
var en adekvat följd av orsaken. Med
andra ord är kausalitetsbedömningen ett fastställande av de faktiska
förhållandena, medan adekvansbedömningen är en normativ, rättslig, bedömning.
I många
fall går det inte att dra några klara gränser mellan dessa två bedömningar i
ett domstolsavgörande. Ofta torde den faktiska bedömningen, där juristen ofta
får förlita sig på expertutlåtanden, bevisningen, snarare bakas in i en
”holistisk” kausalitetsbedömning. Men inte alltid – man kan t ex tänka sig att
den första delen av bedömningen skulle kunna vara av stor vikt när det gäller
fastställande av huruvida tobaksrökning lett till vissa skador, varvid den
faktiska bedömningen görs mer isolerat. Andra liknande fall när den faktiska
kausalitetsbedömningen kan vara ovanligt viktig är miljöskador (var utsläppen
från A:s fabrik verkligen orsak till att skogen dog) eller läkemedelsskador
(skadades fostren verkligen av läkemedlet eller var det enbart för att det
intogs tillsammans med andra substanser/alkohol el likn?).
Min
mening är att den faktiska bedömningen bör hållas klart åtskild från den
juridiska. Först konstaterar man om svarandens agerande (om det ett
culpaansvar) faktiskt ledde till skadan, därefter om skadan var en adekvat
följd av agerandet. Dikotomin har ifrågasatts av Critical Legal Studies-rörelsen,
rättsekonomer m fl.
Man
använder ofta begreppsparet nödvändiga och tillräckliga betingelser (villkor)
för att analysera det faktiska orsakssambandet. Begreppsapparaten kommer från
början från John Stuart Mill (d y) och används även utanför juristernas
kausalitetsanalys.
Nödvändiga betingelser, på latin conditio sine qua
non. Villkor utan vilka inte skadan, händelsen skulle (kunnat) inträffa. Jmf NJA 1931 s. 7: En person tömmer vårdslöst
en cistern så att bensin rinner ut i en hamn. En förbipassarerande slänger (på
okynne) en tändsticka i vattnet varpå ett fartyg i hamnen blir skadat. Personen
som tömde cisternen ansvarig för skadan – agerandet en nödvändig betingelse för
att brand utbröt. I vanliga fall börjar inte vatten brinna när man slänger
tändstickor däri.
Tillräckliga betingelser, mer ovanligt uttryck på latin,
causa causans (“orsakande orsak”). En betingelse som, när den är för handen,
utifrån de förhärskande förhållandena drar med sig orsaken. Lite förbryllande
uttryckt så nödvändiggör betingelsen skadar. Jmf fallet med hunden och älgen
(NJA 1983 s 606).
Om en
viss händelse eller faktor är både nödvändig och tillräcklig brukar den anses
vara en orsak i rättsliga sammanhang. Problem uppstår när detta inte är fallet.
Ofta menar doktrinen att fokus då bör vara på nödvändiga villkor, s k sine qua
non-kausalitet. Kallas ibland felaktigt för ”logiskt kausalitet”. Det krävs i
skadeståndsrätten inte att den skadegörande handlingen är “huvudorsak” – det
räcker med att det är en bidragande orsak till skadan.
Särskilda
problem för orsaksanalysen: Flera skadeorsaker/konkurrerande skadeorsaker
(särskilt för nödvändiga villkor). I de fallen får man istället förlita sig på
tillräckliga villkor. [Det finns andra modeller, som “blandar” begreppen: INUS
eller NESS-orsaker. Se Peczenik Causes and Damages eller
min artikel ”Further Ruminations on Cause-in-Fact” i Scandinavian Studies in Law 41 (2001).]
Bevisfrågor
ofta svåra när det gäller kausalitet. Särskilt vid t ex miljöskador, medicinska
skador (s k nervous chock cases som är särskilt omdebatterade, även
internationellt). Bevisbördan i princip på skadelidanden: Han skall styrka att
kausalitet föreligger mellan handlingen och skadan. Kan ofta vara svårt –
särskilt när motparten gör gällande en alternativ orsak.
Bevisbördeskravet
har därför sänkts i praxis. Se ex NJA 1993 s 764: HD uttalade att kravet
att bevisbördan för den part som har att styrka ett förhållande är något
uppluckrat avseende kausaliteten i skadeståndsmål. “[I] betraktande av samtliga
omständigheter skall [det] framstå som klart mer sannolikt att orsaksförloppet
varit som den skadelidande påstått än att något av de sakförhållanden som hans
motpart åberopat utgjort skadeorsaken.” Etablerat i flera rättsfall.
Fråga:
Gäller det bara vid andra möjliga orsakssamband eller även annars?
Efter
att ha gjort klart att en viss handling ska anses som orsakande skadan, måhända
med utgångspunkt i det uppluckrade beviskravet som nämndes, kan det hända att i
den rättsliga bedömningen, handlingen inte anses tillfyllest för
skadeståndsansvar. Befrielse från skadeståndsskyldighet kan föreligga om
effekten anses som en så slumpmässig och oförutsebar följd av den skadegörande
handlingen att det inte är rimligt att låta skadeståndsansvar utgå. Om
sannolikheten för skadan inte ökat innebär det att skadan säges vara inadekvat.
Ibland
sammanknyter man denna bedömning med en sannolikhetsbedömning – om skadan är en
osannolik följd av handlingen.
Principerna
– i den mån det finns principer – för adekvansbedömningen är ofta svårfunna.
Som Hellner påpekar har det gjorts många försök att sammanfatta adekvansläran
utifrån en enkel formel som bygger på förutsebarhet, men det har väl knappast
lyckats. Karlgren har sagt att adekvans är det luddigaste begrepp som den
svenska civilrätten arbetar med, vilket inte säger lite. Eventuellt kan man
säga att adekvansbedömningen sker i två led: Först ser man om handlingen ligger
inom det allmänt sett adekvata området och i andra hand om den skall anses
adekvat i det särskilda faller (lika med, skall den anses ha varit förutsebar
för skadevållaren).
Hellner
försöker att sätta upp några punkter hur adekvansen behandlats i rättspraxis.
1: En skada blir inte adekvat för
att den skadelidande beter sig en smula irrationellt, eller oöverlagt i en
skadesituation.
NJA 1941 s 482: Paraffin-fallet, olämplig
teknik för att släcka en brand. (Vatten på brinnande paraffin). Trots att det i
o f s är en olämplig metod undgick inte arbetsgivaren ansvar för skadestånd p g
a bristande föreskrifter – att människor beter sig irrationellt i sådana
situationer får man räkna med.
2: Mellankommande handlande av
tredje man utesluter inte i sig adekvans. (jmf dock att komplikationer kan uppstå i den objektiva
kausalitetsanalysen). Begreppet färdig skada (jmf i straffrätten det s k
Broby-fallet). NJA 1931 s 7: Bensincsiternen och tändstickan. Mer långtgående
kanske: NJA 1947 s 626: Tulltjänstemän som blev överfallna och avlossade
varningsskott varpå en flicka skadades. De överfallande ansågs svara även för
denna skada.
3: Extraordinära naturhändelser
kan medföra att en skada anses inadekvat. Kanske främst detta man vill komma åt
med adekvansbedömningen. Von Kries kuskexempel.
4: Andra fall av orsakande av
primärskada (?). Lite oklart vad Hellner menar.
5: Följder av personskada som hör
till de allmänt förekommande ersätts även om de i det enskilda fallet var
ovanliga eller liknande. Följdskador som ligger i farans riktning..
6: Särskilt allvarliga följder av
en skadegörande handling utesluter inte fullt skadeståndsansvar. “Man får ta
den skadelidande som man finner honom.” NJA 1978 s 281, psykiska besvär. The Thin Skull Rule.
7: Andra följder av personskador
svårt att säga något generellt om. Särskilt problematiskt med psykisk chock o
likn.
8: Risker för framtida skador kan
ge ersättning. NJA 1935 s 148 (silverräv som dödades – framtida avelsvärde
beaktades.) Aktualiserar förhållandet skada-adekvans-värdering)
9: Sakskada som blir ovanligt
stor p g a att egendom visar sig vara ovanligt värdefull medför inte
nedsättning av skadeståndsbeloppet i allmänhet. Jmf den dyra taxen i NJA 1957 s
499.
Håkan
Andersson främste förespråkare. Ett alternativ till adekvansläran. Populär i
tysk rätt. Man undersöker om det finns en skyddsnorm, vilka som ska skyddas med
denna norm, för att sedan klassificera skadan som ersttningsgill eller ej.
Särskilt utgår från straffbud etc.
Terminologi: Skyddsändamålsläran, normsskyddsläran.
Osäker
position i svensk rätt – adekvansterminologin överväger.
Casus
Mixtus Cum Culpa. Ex: Strikt ansvar för gods i besittning som stulits.
Praxis etc
– läs i Hellner