Seminarium 2: Kausalitet och adekvans

Dikotomin kausalitet och adekvans

Fråga: Har A orsakat B:s skada?

 

Metod: Först utreder man huruvida det aktuella handlandet faktiskt orsakat den aktuella skadan, sedan undersöks om effekten var en adekvat följd av orsaken. Med andra ord är kausalitetsbedömningen ett fastställande av de faktiska förhållandena, medan adekvansbedömningen är en normativ, rättslig, bedömning.

 

I många fall går det inte att dra några klara gränser mellan dessa två bedömningar i ett domstolsavgörande. Ofta torde den faktiska bedömningen, där juristen ofta får förlita sig på expertutlåtanden, bevisningen, snarare bakas in i en ”holistisk” kausalitetsbedömning. Men inte alltid – man kan t ex tänka sig att den första delen av bedömningen skulle kunna vara av stor vikt när det gäller fastställande av huruvida tobaksrökning lett till vissa skador, varvid den faktiska bedömningen görs mer isolerat. Andra liknande fall när den faktiska kausalitetsbedömningen kan vara ovanligt viktig är miljöskador (var utsläppen från A:s fabrik verkligen orsak till att skogen dog) eller läkemedelsskador (skadades fostren verkligen av läkemedlet eller var det enbart för att det intogs tillsammans med andra substanser/alkohol el likn?).

 

Min mening är att den faktiska bedömningen bör hållas klart åtskild från den juridiska. Först konstaterar man om svarandens agerande (om det ett culpaansvar) faktiskt ledde till skadan, därefter om skadan var en adekvat följd av agerandet. Dikotomin har ifrågasatts av Critical Legal Studies-rörelsen, rättsekonomer m fl.

Den objektiva analysen – den egentliga kausalitetsbedömningen

Man använder ofta begreppsparet nödvändiga och tillräckliga betingelser (villkor) för att analysera det faktiska orsakssambandet. Begreppsapparaten kommer från början från John Stuart Mill (d y) och används även utanför juristernas kausalitetsanalys.

 

Nödvändiga betingelser, på latin conditio sine qua non. Villkor utan vilka inte skadan, händelsen skulle (kunnat) inträffa. Jmf NJA 1931 s. 7: En person tömmer vårdslöst en cistern så att bensin rinner ut i en hamn. En förbipassarerande slänger (på okynne) en tändsticka i vattnet varpå ett fartyg i hamnen blir skadat. Personen som tömde cisternen ansvarig för skadan – agerandet en nödvändig betingelse för att brand utbröt. I vanliga fall börjar inte vatten brinna när man slänger tändstickor däri.

 

Tillräckliga betingelser, mer ovanligt uttryck på latin, causa causans (“orsakande orsak”). En betingelse som, när den är för handen, utifrån de förhärskande förhållandena drar med sig orsaken. Lite förbryllande uttryckt så nödvändiggör betingelsen skadar. Jmf fallet med hunden och älgen (NJA 1983 s 606). 

 

Om en viss händelse eller faktor är både nödvändig och tillräcklig brukar den anses vara en orsak i rättsliga sammanhang. Problem uppstår när detta inte är fallet. Ofta menar doktrinen att fokus då bör vara på nödvändiga villkor, s k sine qua non-kausalitet. Kallas ibland felaktigt för ”logiskt kausalitet”. Det krävs i skadeståndsrätten inte att den skadegörande handlingen är “huvudorsak” – det räcker med att det är en bidragande orsak till skadan.

 

Särskilda problem för orsaksanalysen: Flera skadeorsaker/konkurrerande skadeorsaker (särskilt för nödvändiga villkor). I de fallen får man istället förlita sig på tillräckliga villkor. [Det finns andra modeller, som “blandar” begreppen: INUS eller NESS-orsaker.  Se Peczenik Causes and Damages eller min artikel ”Further Ruminations on Cause-in-Fact” i Scandinavian Studies in Law 41 (2001).]

 

Bevisfrågor ofta svåra när det gäller kausalitet. Särskilt vid t ex miljöskador, medicinska skador (s k nervous chock cases som är särskilt omdebatterade, även internationellt). Bevisbördan i princip på skadelidanden: Han skall styrka att kausalitet föreligger mellan handlingen och skadan. Kan ofta vara svårt – särskilt när motparten gör gällande en alternativ orsak. 

 

Bevisbördeskravet har därför sänkts i praxis. Se ex NJA 1993 s 764: HD uttalade att kravet att bevisbördan för den part som har att styrka ett förhållande är något uppluckrat avseende kausaliteten i skadeståndsmål. “[I] betraktande av samtliga omständigheter skall [det] framstå som klart mer sannolikt att orsaksförloppet varit som den skadelidande påstått än att något av de sakförhållanden som hans motpart åberopat utgjort skadeorsaken.” Etablerat i flera rättsfall.

 

Fråga: Gäller det bara vid andra möjliga orsakssamband eller även annars?

Den rättsliga analysen - adekvansbedömningen

Efter att ha gjort klart att en viss handling ska anses som orsakande skadan, måhända med utgångspunkt i det uppluckrade beviskravet som nämndes, kan det hända att i den rättsliga bedömningen, handlingen inte anses tillfyllest för skadeståndsansvar. Befrielse från skadeståndsskyldighet kan föreligga om effekten anses som en så slumpmässig och oförutsebar följd av den skadegörande handlingen att det inte är rimligt att låta skadeståndsansvar utgå. Om sannolikheten för skadan inte ökat innebär det att skadan säges vara inadekvat.

 

Ibland sammanknyter man denna bedömning med en sannolikhetsbedömning – om skadan är en osannolik följd av handlingen.

 

Principerna – i den mån det finns principer – för adekvansbedömningen är ofta svårfunna. Som Hellner påpekar har det gjorts många försök att sammanfatta adekvansläran utifrån en enkel formel som bygger på förutsebarhet, men det har väl knappast lyckats. Karlgren har sagt att adekvans är det luddigaste begrepp som den svenska civilrätten arbetar med, vilket inte säger lite. Eventuellt kan man säga att adekvansbedömningen sker i två led: Först ser man om handlingen ligger inom det allmänt sett adekvata området och i andra hand om den skall anses adekvat i det särskilda faller (lika med, skall den anses ha varit förutsebar för skadevållaren).

 

Hellner försöker att sätta upp några punkter hur adekvansen behandlats i rättspraxis.

 

1: En skada blir inte adekvat för att den skadelidande beter sig en smula irrationellt, eller oöverlagt i en skadesituation.

 

NJA 1941 s 482: Paraffin-fallet, olämplig teknik för att släcka en brand. (Vatten på brinnande paraffin). Trots att det i o f s är en olämplig metod undgick inte arbetsgivaren ansvar för skadestånd p g a bristande föreskrifter – att människor beter sig irrationellt i sådana situationer får man räkna med.

 

2: Mellankommande handlande av tredje man utesluter inte i sig adekvans. (jmf dock att  komplikationer kan uppstå i den objektiva kausalitetsanalysen). Begreppet färdig skada (jmf i straffrätten det s k Broby-fallet). NJA 1931 s 7: Bensincsiternen och tändstickan. Mer långtgående kanske: NJA 1947 s 626: Tulltjänstemän som blev överfallna och avlossade varningsskott varpå en flicka skadades. De överfallande ansågs svara även för denna skada.

 

3: Extraordinära naturhändelser kan medföra att en skada anses inadekvat. Kanske främst detta man vill komma åt med adekvansbedömningen. Von Kries kuskexempel.

 

4: Andra fall av orsakande av primärskada (?). Lite oklart vad Hellner menar.

 

5: Följder av personskada som hör till de allmänt förekommande ersätts även om de i det enskilda fallet var ovanliga eller liknande. Följdskador som ligger i farans riktning..

 

6: Särskilt allvarliga följder av en skadegörande handling utesluter inte fullt skadeståndsansvar. “Man får ta den skadelidande som man finner honom.” NJA 1978 s 281, psykiska besvär. The Thin Skull Rule.

 

7: Andra följder av personskador svårt att säga något generellt om. Särskilt problematiskt med psykisk chock o likn.

 

8: Risker för framtida skador kan ge ersättning. NJA 1935 s 148 (silverräv som dödades – framtida avelsvärde beaktades.) Aktualiserar förhållandet skada-adekvans-värdering)

 

9: Sakskada som blir ovanligt stor p g a att egendom visar sig vara ovanligt värdefull medför inte nedsättning av skadeståndsbeloppet i allmänhet. Jmf den dyra taxen i NJA 1957 s 499.

Normskyddsläran

Håkan Andersson främste förespråkare. Ett alternativ till adekvansläran. Populär i tysk rätt. Man undersöker om det finns en skyddsnorm, vilka som ska skyddas med denna norm, för att sedan klassificera skadan som ersttningsgill eller ej. Särskilt utgår från straffbud etc.  Terminologi: Skyddsändamålsläran, normsskyddsläran.

Osäker position i svensk rätt – adekvansterminologin överväger.

Ersättning för inadekvata följder

Casus Mixtus Cum Culpa. Ex: Strikt ansvar för gods i besittning som stulits.

Konkurrerande skadeorsaker

Praxis etc – läs i Hellner