Klimatjuridiken efter Paris

Torsdagen den 4 februari arrangerade Stockholms miljörättscentrum vid Stockholms universitet ett seminarium under rubriken "Klimatjuridiken efter Paris". Medverkade gjorde klimat- och miljöminister Åsa Romson; Maria Sunér Flemming, energi och klimatansvarig på Svenskt Näringsliv; Ida Kärnström, kansliråd på miljö- och energidepartementet; samt Jonas Ebbesson, professor i miljörätt, föreståndare för Stockholms miljörättscentrum och dekan för Juridiska fakulteten. Dessutom deltog Bo Kjellén, forskare vid Stockholm Environment Institute och tidigare klimatförhandlare, som moderator

Åsa Romson menade att Parisavtalet skiljer sig från de flesta internationella miljöavtal genom att det reglerar formerna snarare än innehållet.

- Jag tror det underlättar att avtalet tillåter att olika länder har olika mål. Ländernas förutsättningar och ambitioner ser olika ut.

Förändrad attityd i USA och Kina

Enligt Åsa Romson är Parisavtalet betydligt kraftfullare än överenskommelsen i Köpenhamn 2009. Flera gynnsamma omständigheter gjorde att Parisavtalet kunde komma till stånd: 1. Ett pådrivande EU. 2. En förändrad attityd i USA och Kina till internationella avtal om klimatfrågor. Obama har säkerställt att avtalet går att hantera konstitutionellt i USA och den kinesiska ledningen har insett de inhemska ekonomiska konsekvenserna av koleldning och växthuseffekt. 3. Det har skett en revolution inom energisektorn som erbjuder attraktiva alternativ till den fossilbaserade energin. 4. Företag och städer har blivit allt mer aktiva aktörer i klimatarbetet.

- De nya aktörerna gör avtalet mindre betydelsefullt i sig självt. Andra processer blir viktigare. Parisavtalet var inte det sista mötet utan snarare startskottet för en ny era, sa Åsa Romson som menade att en av framtidens utmaningar blir hur en finansiering och samarbete kring klimatåtgärder ska klaras med tanke på att avtalet har slutits mellan självständiga stater med egen budget.

Efterlyser mer fokus på näringslivet

Maria Sunér Flemming upplevde att det amerikanska näringslivet för första gången stod på samma sida som det europeiska.

- I Europa har vi länge haft en strukturerad, målinriktad klimatpolitik. Vi har tyckt att det behövs ett globalt avtal som jämnar ut kraven på näringslivet i olika delar i världen medan amerikanskt näringsliv hittills har tyckt att det har varit bekvämt att slippa regleringar. Men i Paris gjorde europeiska och amerikanska näringslivsorganisationer flera gemensamma uttalanden.

Hon är nöjd med att näringslivet på båda sidor av Atlanten numer talar med en gemensam röst, men hon hade önskat att Parisavtalet fokuserade mer på näringslivets roll.

- Helst hade vi sett ett bindande avtal. Vi vill ha ett globalt pris på koldioxid. Det kanske är naivt att hoppas på, men det viktiga är att lokala marknaders möjligheter att samverka inte försämras i och med avtalet.

Maria Sunér Flemming tror emellertid att de nationella åtagandena kan vara bra i det långa loppet. Det kan skapa ett engagemang på gräsrotsnivå. Att relationerna med USA är goda för tillfället är inget man kan ta för givet i framtiden, menar hon.

- Jag känner viss oro inför det stundande presidentvalet i USA och vad en republikansk president kan komma att innebära för det fortsatta internationella klimatöverenskommelserna.
Maria Sunér Flemming, Åsa Romson, Ida Kärnström, Jonas Ebbesson och Bo Kjellén

Avtalet är bindande

Innehåller Parisavtalet tillräckligt många bindande delar för att föra klimatarbetet framåt? Ja, anser Ida Kärnström. Avtalet innehåller en kombination av målsättningar, starka och tydliga "ska-krav" och svagare "bör-krav" . Till skillnad från Köpenhamnsavtalet finns inget krav på ett visst utsläppsminskningsmål, däremot finns det en långsiktig målsättning om att hålla temperaturökningen under 2 grader Celsius och sträva efter at hålla den till 1,5 grader. Det är visserligen upp till varje land att besluta om åtgärder och mål. Men parterna är förpliktigade att vart femte år offentliggöra sitt klimatarbete. Avtalet innehåller därför en form av kontrollmekanism som kan föra arbetet framåt enligt Ida Kärnström.

- En kommitté ska etableras med uppgift att granska om parterna lever upp till sina åtaganden. I Paris fanns inte tid till att närmare bestämma utformningen av denna kommitté. Känsliga suveränitetsfrågor aktualiseras i diskussionen om hur en sådan kommitté ska se ut, säger Ida Kärnström.


Maria Sunér Flemming, Åsa Romson, Ida Kärnström, Jonas Ebbesson och Bo Kjellén


Transparent rapporteringssystem är viktigt

Det viktigaste med avtalet var inte detaljerna i innehållet utan att det faktiskt kom till stånd, menade Jonas Ebbesson.

- Det skickar ut en signal i världen om att det internationella samarbetet inte har kollapsat, utan att det nu börjar på allvar.

Han höll med Ida Kärnström om att avtalet är bindande.

- Det är utan tvekan bindande till formen och omfattas av internationell traktaträtt. Avtalet anger bland annat hur tvister ska lösas och hur utträde ska ske. Men avtalet är även bindande till sitt innehåll. Parterna är skyldiga att ange sin avsedda bidrag för att minska klimatförändringarna, men de avgör själva hur de ska genomföra sina åtgärder och på vilken ambitionsnivå de ska lägga sig. Parterna är dock ålagda att visa en progression i sitt klimatarbete.

Att rapporteringssystemet är transparent och att en expertkommitté tillsätts är viktig för efterlevnaden.

- Efterlevnaden bygger inte på hot om sanktion utan på politiskt tryck, det vill säga en ”name and shame”-struktur.

Jonas Ebbesson återkopplade till det dialogmöte inför Paris som hölls vid Stockholms universitet våren 2015 då en internationell grupp bestående av klimatförhandlare och akademiker träffades för att diskutera centrala rättsliga begrepp och inslag i ett kommande avtal. Han konstaterade att Parisavtalet uppfyllde mycket av vad deltagarna i Stockholm fastslog skulle krävas av ett effektivt klimatavtal.

- Det blev bindande och transparent som vi hoppades. Frågan är, kommer expertkommittén bara att granska formalia eller även rapporternas innehåll? Det vore synd om de bara kommer att granska formalia.

Efter de individuella presentationerna följde ett panelsamtal som modererades av diplomatveteranen Bo Kjellén. Bo Kjellén var med som förhandlare redan vid klimatmötet i Rio 1992.

Strax under hundra personer från myndigheter, universitet, advokatbyråer och intresseorganisationer hade kommit för att lyssna och ställa frågor till panelen.