GRUNDERNA FÖR BEVISVÄRDERINGEN

av docent Christian Diesen

1. Inledning: Först delarna, sedan helheten

Med hänsyn till ideal som likhet, förutsebarhet och rättssäkerhet får bevisvärdering i domstol inte utföras på ett renodlat känslomässigt och subjektivt sätt. Värderingen får inte byggas enbart på personlig övertygelse utan ska kunna motiveras och kontrolleras. Genom den motiveringsplikt som är kopplad till dömandet får parterna och utomstående en möjlighet att bedöma rationaliteten i den utförda bevisvärderingen. Endast värderingar, slutsatser och skäl, som kan förmedlas till och accepteras av andra "förnuftiga personer" ska godtas. Den positivistiska grundidé, som kommer till uttryck i denna konstruktion, är således att bevisvärdering ska utföras på ett objektivt sätt.

På goda grunder kan man ifrågasätta om en objektiviserad prövning överhuvud taget är möjlig: Rätt uttrycker makt och objektivitet är inte sällan ett utlopp av makten att definiera rätten. I många situationer och sammanhang stämmer etiketteringar dåligt med det verkliga innehållet och när det gäller bevisvärdering kan domskäl och bevisvärdesuttryck användas som sätt att "objektivisera" en i grunden subjektiv bedömning.

Frågor av den karaktären lämnas i stort sett utanför denna framställning, där syftet är att söka ställa upp allmänna riktlinjer för att befrämja säkerheten vid prövning av enskilda bevis, främst i brottmål. Huruvida bevisvärderingen verkligen kan anses bli utförd på ett objektivt sätt må bero av en rad faktorer, inte minst bedömarens värderingar, men en utgångspunkt för denna undersökning är att domaren i vart fall vill söka minimera utrymmet för subjektivistiska misstag. Det betyder i sin tur att det, för att klara uppgiften på ett "vetenskapligt" godtagbart sätt, finns behov av kunskap och av metod.

När det gäller en metodisk bevisprövning anses det vara en bärande princip att delarna bedöms före helheten. En av de få riktlinjer som motiven till rättegångsbalken ger till ledning för bevisprövningen handlar just om detta: Överläggningen bör inte inledas med en allmän diskussion om den åtalades skuld eller oskuld - avgörandet får inte grundas på ett helhetsintryck av det föreliggande materialet. I stället ska rätten börja bevisprövningen med att gå igenom och värdera varje bevismedel, varje deltema, för sig, innan man går över till sammanvägningen. Risken med ett motsatt förfarande är självfallet att en helhetsvärdering i högre grad kan komma att styras av en genomgående intuitiv, subjektiv tendens, som undanskymmer värdet - eller det bristande värdet - i den framlagda bevisningens delar. Om bedömaren, vilket är naturligt, redan under huvudförhandlingen har bildat sig en uppfattning i skuldfrågan ligger det nära hands att diskussionen under överläggningen präglas av denna mening, vilket i sin tur innebär att värderingen underordnas denna uppfattning. Bedömaren mister förmågan att se bevisningens eventuella luckor och saknar motivation att pröva alternativa förklaringar.

Under överläggningen till dom ska rätten alltså, för att följa motivens anvisningar och rationalitetskravet, börja med en värdering av bevisningens enskilda delar. En uppdelning i delar innebär först och främst en uppdelning i bevismedel. Varje presenterat bevis - i form av utsaga, skriftlig bevis, sakkunnigutlåtande eller syn - ska således värderas för sig innan rätten bedömer hur detta bevismedel förhåller sig till andra bevis och till helheten. Men ett bevismedel har inte alltid ha relevans för hela det bevistema, som part avser att bevisa. Ofta är bevisets betydelse begränsat till en del av temat, till ett visst rekvisit eller till något annat för prövningen relevant förhållande, t.ex. frågan om gärningsmannens identitet. Uppdelningen i delar betyder därför också en uppdelning av det slutliga bevistemat i deltemata. Varje bevis ska hänföras till den del av bevistemat för vilket beviset i fråga har relevans, men inte påverka bedömningen i de delar av temat som beviset saknar samband med. Om vi tar exemplet att en person bevittnat ett mord har vittnesutsagan självfallet relevans såväl för frågan om gärningsman som för frågan om gärningen och dess effekt, men om personen endast sett den misstänkte lämna platsen för mordet är det enbart i det första avseendet, dvs i frågan om gärningsmannaskapet, som observationen/beviset har relevans. Detsamma gäller om en sakkunnig förklarat att man på brottsplatsen funnit ett spår som med en felmarginal på mindre än 1 på miljonen kan kopplas samman med den misstänkte.

Vinsten med att dela upp bevistemat i deltemata är just att bedömaren därmed får möjlighet att förstå bevisningens relevans och sammanhang. På motstående sätt skapar helhetsbedömningar risk för sammanblandningar och felslut; man förväxlar bevisstyrka i delar med hållfasthet för hela temat och intalar sig t.ex. att det starka sambandet mellan ett DNA-prov och en misstänkt också är ett starkt bevis för uppsåtligt dödande. Hur uppdelningen i en bevisstruktur bör göras kommer att upptas senare i framställningen (kap.4) - först följer en beskrivning av bevisvärderingens grundelement (kap.2) och de metodfrågor, som de ger upphov till (kap.3).

2. Bevisvärderingens grundelement

Bevisvärdering handlar om att bedöma sambandet mellan ett påstående om ett mänskligt beteende i det förflutna och de spår (bevis) som finns av denna händelse i syfte att söka sluta sig till att denna påstådda händelse också utspelat sig i verkligheten. I vetenskapsteoretiskt hänseende kan uppgiften liknas vid historisk eller arkeologisk forskning, men dömandet skiljer sig från dessa discipliner bl.a. genom sitt beslutstvång och sin ensidiga prövning. Vad som ska prövas i ett brottmål är uteslutande om det faktiskt inträffade överensstämmer med åklagarens gärningspåstående. Om något annat har inträffat behöver det alternativa skeendet inte fastställas - prövningen tillåts i sådant fall utmynna i slutsatsen att existensen inte kan fastställas (och att åtalet således ska ogillas).

Ur logisk synvinkel kan den intellektuella operationen vid bevisvärderingen framstå som en simpel deduktion; om A så B. Om en person X i Å-varuhuset med tillägnelseuppsåt tillgripit vara Y värd 99 kr (A) ska han dömas för snatteri (B). Men inbillar man sig att bevisvärderingen handlar om deduktiv logik bedrar man sig. Att pröva bevisning handlar inte alls om det logiska sambandet mellan orsak och verkan i form av rättsfaktum och rättsföljd, utan endast om fastställande av fakta i målet - värderingen gäller bara det första ledet av den s.k. domssyllogismen, nämligen frågan om A föreligger. Denna fråga måste visserligen bedömas i ett sammanhang, där kausala samband utgör den främsta referensen, men bedömningen är av empirisk art. Det är med hjälp av våra, dvs rättens samlade erfarenheter, som sambandet mellan ett eller flera bevisfakta och åklagartemat prövas. Det innebär att säkerheten i slutsatsen beror av hur goda grunder domarna för sin övertygelse om i målet relevanta samband, av kvalitén i de kunskaper och referensramar som brukas vid prövningen. Denna grund betyder i sin tur att säkerheten i slutsatsen inte är absolut, utan relativ, och att domstolarna måste laborera med en felmarginal. Att söka minimera denna felmarginal är bevisrättsdoktrinens främsta uppgift.


2.1. Sannolikhetsbegreppet

Även om målet med brottmålsprocessen är att utröna sanningen om ett påstått brott är möjligheterna att uppnå detta mål är i praktiken begränsade. För det första innebär den tes som ska prövas en kvalificering av det inträffade såsom ett straffbart beteende, vilket betyder dels att det ligger ett politiskt beslut bakom denna kvalificering (i lag och andra rättskällor) av beteendet såsom moraliskt klandervärt och att bedömningen rimligtvis påverkas av lojaliteten med denna kvalificering, dels att kvalificeringen ofta bygger på värdeomdömen och därmed ger utrymme för en högre eller lägre grad av skönsmässighet. Den sanning som faktafastställandet ska leda till är således en politisk, moralisk och social sanning, vars objektiva karaktär i högre eller grad kan ifrågasättas. Även om samtliga bedömare kan bli överens om vilka omständigheter som föreligger till bedömning är det därför inte givet att slutsatsen rörande brott blir densamma för dem alla - värderingar kan komma att påverka tolkningen av fakta. Bevisvärderingen kan således inte isoleras från sitt syfte, från skuldprövningens normativa sida.

För det andra finns det sällan tillräckligt med information om det påstådda brottet för att ens kunna fastställa fakta på ett fullständigt sätt. Skulle den brottsliga gärningen vara upptagen på video, observerad av ett stort antal personer och dessutom erkänd av den på platsen gripne gärningsmannen, är det kanske teoretiskt möjligt att - med ovan nämnda begränsning för värderingsutrymme - anse förloppet fullständigt klarlagt. I praktiken föreligger dock sällan optimala förutsättningar - tvärtom kan informationskällorna vara begränsade till de två direkt berörda, till utsagor från den misstänkte och offret. I praktiken måste hänsyn tas till svårigheten att i efterhand utreda påståendet om ett brott: För att inte alltför många gärningsman ska gå fria måste domstolarna tillåtas en viss felmarginal. Sanningsbegreppet i brottmålsprocessen är relativt.

För det tredje begränsas sanningssökandet av processens ramar, av brottsutredarnas resurser och av principer, som är uppställda till skydd för den tilltalades rättigheter. Om sanningskravet vore absolut skulle staten inte sky några medel för att utforska sanningen om varje brott, stort som smått; man skulle vara tvungen att i minsta bagatellärende lägga ned den tid och de resurser som krävdes för att skaffa ett helt tillförlitligt underlag för bevisprövningen. I själva verket sker en omfattade sortering enligt rättspolitiska prioriteringsprinciper; utredningar om mindre brott läggs ned när de kräver för stora resurser att utreda, andra mindre brott föranleder åtalsunderlåtelse eller strafföreläggande och får ytterst sällan de utredningsresurser och den utredningskvalitet, som vederfars de grövre brotten. I praktiken får endast de mycket grova brotten en utredning - under förundersökning och huvudförhandling - som kan betecknas som allsidig, djup, fullgod.

Men inte ens för de grövsta brotten finns det möjlighet för brottsutredarna att använda de metoder, som vore adekvata om sanningskravet vore absolut. Om målet vore att till varje pris utröna sanningen skulle inte heller metoder som tortyr, sanningsserum, hypnos, insättande på bekännelse och liknande instrument vara främmande att använda. Man borde inte heller tveka inför kronvittnessystem, betalda angivare, bevisprovaktion och andra "okonventionella" spanings- och utredningsmetoder. Under tiden fram till upplysningen och franska revolutionen tillät också den inkvisitoriska processen att domstolen utnyttjade alla tänkbara medel, som kunde helga ändamålet; att få fram sanningen om brottet. Att sedan de drastiska metoderna lika gärna kunde leda till falska erkännanden som till äkta, betraktades knappast som ett metodfel utan snarare som ett mått på effektiviteten. När den moderna processen, där hänsyn skall tas till mänskliga rättigheter i allmänhet och den misstänktes skydd i synnerhet, växer fram, sker det i kontrast till den medeltida, primitiva rättskipningen och dess syn på erkännandet som både bevismedel och beviskrav. Det ankommer nu på staten, att genom allmän åklagare, bevisa den tilltalades skuld - den misstänkte själv har ingen bevisbörda och heller ingen utredningsbörda, han har rätt att förbli tyst utan att det ska tolkas som ett tecken på skuld och hänsyn ska under hela processen tas till hans personliga integritet. Utgångspunkten är att han ska betraktas som oskyldig till dess att motsatsen är bevisad i en rättegång. Tvång får bara användas när det är nödvändigt, med proportion mellan mål och medel och endast för det syfte i vilket det aktuella tvånget stadgats och beslutats. Alla dessa - och andra - utlopp för favor defensionis innebär en begränsning av de medel, som de brottsutredande myndigheterna kan använda och ger samtidigt den ram och det "klimat" för processen, inom vilken sanningssökandet ska bedrivas.

Vad som ytterligare begränsar möjligheten att utvinna den absoluta sanningen ur en process - eller snarare vad som begränsar möjligheten att optimera metodiken - är, för det fjärde, de begränsade möjligheterna till verifikation. Domstolen får sällan reda på om man verkligen dömt rätt eller ej och därmed saknas det viktigaste remediet för teorikorrigering och metodutveckling. Om det vore så att riktigheten i en dom kunde prövas genom experiment eller andra former av säkra analyser, skulle det också vara möjligt att förbättra kunskapen om erfarenhetssatser och metoderna för fastställande av orsakssamband. Men de s.k. justitiemord, som förhoppningsvis ger upphov till självkritik inom domarkåren, är så få att de knappast fungerar som någon generell korrigeringsmekanism. I stället är domarna i regel hänvisade till sin egen övertygelse om att de kommit till rätt slutsats och det betyder sin tur att risken är uppenbar att fel - logiska och empiriska - upprepas: Vad som räckte som bevis i ett tidigare mål kommer även räcka i ett senare med liknande omständigheter, så länge inget framkommit som ger skäl att rucka slutsatsen i det föregående ärendet. Bevisprövningen blir med erfarenheten "självgående" - men huruvida resultatet är korrekt eller ej är det ingen som säkert vet.

Sammanfattningsvis är det uppenbart att den slutsats om en händelse som uttrycks i en dom endast är en högst relativ sanning. Domstolarna måste, för att rättskipningen i brottmål ska fungera som ett sanktionsmedel mot lagöverträdelser, nöja sig med en lägre ambitionsnivå än den "vetenskapligt" säkra slutsatsen rörande existensen av ett uppställt tema. Att säga att någon är "skyldig" till en viss brottslig gärning är med andra ord något helt annat än att med vetenskaplig exakthet fastslå att "det var han som gjorde det" - i brottmålsprocessen uttrycks endast en funktionell sanning. Den fällande domen uttrycker således den grad av säkerhet, som krävs för att slutsatsen ska kunna accepteras som förutsättning för en påföljd. Att kravet på slutsatsens säkerhet är lägre än "full visshet" framgår av hur det slutliga beviskravet uttrycks. Numera används även i Sverige som beteckning för detta krav att åklagarens gärningspåstående ska vara "ställt utom rimligt tvivel" och i detta uttrycks den felmarginal, inom vilken rätten måste hålla sig för att kunna döma till ansvar. Framställs samma krav i en positiv form (dvs utan angivande av felmarginalen) är lokutionen "kan hållas för visst" ett motsvarande krav och innebär således att även om påståendet inte är visst, dvs sant, så kan man döma till ansvar om påståendet kan hållas för sant.

Denna praktiska begränsning av säkerheten i slutsatsen gör det näraliggande att se brottmålsdomen som ett uttryck för en hög grad av sannolikhet för att det av åklagaren påstådda överensstämmer med det faktiskt inträffade. Definitionen av det juridiska sannolikhetsbegreppet har ett avgörande inflytande över metodvalet vid bevisprövningen, åtminstone i teoretiskt avseende. Om man anser det möjligt att använda ett matematiskt sannolikhetsbegrepp vid denna prövning är det också på sin plats att omsätta semantiska valörer till procenttal och använda sig av sannolikhetskalkyl för att förbättra säkerheten i bedömningen och därmed i slutsatsen. Operationen förutsätter självfallet att också det slutliga beviskravet ("ställt utom rimligt tvivel" i brottmål) transformeras till en kvotdel av fullständig säkerhet - det är ju mot detta mått bevisningen i målet slutligen ska prövas. Detta sätt att betrakta bevisvärderingen har haft många förespråkare i Skandinavien och Ekelöfs värdemetod har övat ett stort inflytande inom nordisk bevisrättsdoktrin. Internationellt har dock de matematiska metoderna rönt ett betydligt ringare intresse och i regel avfärdats med följande argument:

1. Det är endast vissa typer av bevis, typ fingeravtryck, DNA-prov etc, som kan åsättas ett statistiskt-matematiskt värde, som är vetenskapligt prövbart. I andra fall blir det endast fråga om gissningar och uppskattningar.
2. Det är inte möjligt att värdera utsagor och andra komplexa bevismedel i form av procentandelar. Alla sätt att sätta siffror på bevis som inte av statistisk natur är bara försök att ge subjektiva uppskattningar en mer objektiv förklädnad.
3. De flesta bevis kan inte hänföras till en känd och avgränsad population och därför kan man heller inte bedöma frekvenser på ett tillförlitligt sätt. Att, som Ekelöf föreslår, laborera med fiktiva frekvenser ("100 likadana bevissituationer), förbättrar inte säkerheten utan kan endast säkerställa en sortering på basis av de kriterier, som använts för att definiera populationen.
4. Metoden kan inte korrigeras och dess tillförlitlighet inte prövas efter det saknas möjlighet till verifikation - man vet sällan om man dömt rätt och därmed inte heller om man tillämpar rätt varibler och rätt frekvenser.
5. Sambanden mellan olika faktorer kan inte - i vart fall inte när faktorerna är fler än två - åtkommas med en matematisk metod som lekmän kan tillämpa.
6. Även om det skulle vara möjligt att på ett korrekt sätt ange bevisvärden i form av frekvenser utgör dessa värden bara första steget i den bevisprövningen - frekvensen anger endast det statistiska utfallet och inte vad som gäller i det enskilda fallet.

Om man vill använda sig av sannolikhetskalkyl vid bevisvärderingen kräver detta således inte bara en korrekt avgränsad population och ett "ostridigt" numeriskt beviskrav utan även en kontrolloperation, som går ut på att utreda om det fall som bedömts ligger inom eller utom den fastställda frekvensen. Sannolikhetskalkylen kan bara utgöra ett mycket trubbigt hjälpmedel vid bevisvärderingen, en uppskattning som i bästa fall kan komplettera, men inte ersätta, den "traditionella" värderingen. Vad sannolikhetskalkylen säger är i hur många fall av 100 eller 1.000 (eller annan population) det prövade sambandet mellan bevis och tema föreligger, men det säger inte vilken kategori (existens/icke-existens) det prövade fallet tillhör. Det betyder också att resultatet av kalkylen är korrekt vare sig det enskilda utfallet blir positivt eller negativt; om bedömaren kommer fram till att sambandet föreligger i 90 fall av 100 betyder ett negativt utfall endast att det enskilda provet tillhör de 10 undantagsfallen.

Sammantaget leder invändningarna mot de frekvensteoretiska modellerna rimligtvis till slutsatsen att det logiskt-matematiska sannolikhetsbegreppet inte är till fullo applicerbart på bevisvärderingssituationen. Samband mellan bevis och tema kan inte uttryckas strikt logiskt, eftersom temat uttrycker en stipulativ funktion. Sambandet kan inte heller uttryckas matematiskt-statitistiskt eftersom domstolarna saknar underlag och referenser för en sådan bearbetning. Om och i den mån bevisprövningen handlar om sannolikhetsbedömningar är det ett annat sannolikhetsbegrepp än det logiskt-matematiska, som används.

Då sannolikhetsberäkningar baseras på empiriska kunskaper brukar man tala om induktiv sannolikhet och begreppet innebär att man med hjälp av sin erfarenhet försöker bestämma i vilken utsträckning en hypotes bekräftas av fakta. Denna induktiva sannolikhet kan sedan uttryckas på olika sätt, beroende på syftet med sannolikhetsberäkningen. Vill man i resultatet ange sannolikheten avseende "en typ av fall" är det inget som hindrar att man - medveten om den empiriska grunden (och den eventuella bräckligheten däri) - söker uttrycka sambandet i frekvenser. Vad som då visas i form av ett resultat är förhållandet mellan förutsägelse och observation; enligt bedömarens erfarenhet finns det ett samband mellan bevis och tema i x fall av exempelvis 100 eller 1.000. Säkerheten i angivelsen beror av hur "goda grunder" bedömaren har för sin slutsats. Men eftersom bevisprövning handlar om "ett fall" (och inte om "en typ av fall") kan inte frekvensberäkningar utgöra ett uttryck för bevisvärde utan endast en erfarenhetssats, med vars hjälp det enskilda fallet prövas.

När det sedan, i det enskilda fallet, gäller att avgöra om och i vilken mån en omständighet, ett bevisfaktum, utgör ett stöd för en uppställd hypotes, ett bevistema, finns det två sätt att tackla sannolikhetsfrågan. Det ena är att göra utfallet partsavhängigt, det andra är att söka bestämma det faktiska sambandet, den induktiva sannolikheten, i det enskilda fallet. När det gäller de partsavhängiga lösningarna är den mest radikala att betrakta processmaterialet som fullständigt ur informationssynpunkt och avgöra målet till förmån för den part, som anses ha gjort det mest sannolika påståendet om det inträffade. En sådan form av bevisvärdering, med hjälp av den s.k. överviktsprincipen, hör dock endast hemma i dispositiva tvistemål - och då som en undantagsregel (vanligen till förmån för part med bevissvårigheter). En annan, vanligare form av partsberoende prövning, är att låta bevisprövningens utfall styras av en bevisbörderegel; den part som inte klarar att "bevisa" sambandet mellan de bevis han framlagt och det bevistema han uppställt förlorar målet. Sannolikheten för temat uttrycks därvid primärt i själva beviskravet, vilket generellt (dvs för den aktuella typen av mål) anger vilken nivå ett påstått förhållande övergår från att vara obevisat till att anses styrkt. Nivån bestäms - på ett abstrakt sätt - genom att rätten har en empirisk uppfattning om vad som torde krävas för att ett påstående som det aktuella ska kunna läggas till grund för dom och prövningen i det enskilda fallet sker genom att rätten jämför den presenterade bevisningen med denna "bevisföringsnorm". Bevisprövningen blir därmed i egentlig mening snarare en bedömning av parts förmåga att producera adekvat och relevant bevisning - med Zahles uttryck en bedömning av parts "adfaerd" - än en sannolikhetsberäkning. Sannolikhetsresonemang finns dock inbyggda i bedömningen även om man betraktar bevisprövningen på detta "normativa" sätt, nämligen i avvägningen mellan parternas versioner av det inträffade. Om processmaterialet betraktas som den totala informationen om saken (temametoden) finns det 100% "case-merit" att fördela parterna emellan och man kan därvid betrakta enskilda bevis som vikter i en balansvåg och beviskravet som den nivå, där vågen tippar över och ger den bevisbördebärande parten önskad rättsföljd. Om man i stället låter 100% bevisvärde utgöras av "den fullständiga sanningen" (värdemetoden) uttrycker beviskravet den grad av sannolikhet som erfordras för att den bevisbördebäranden partens version ska kunna godtas som grund för den önskade rättsföljden.

Det alternativa sättet att ta sig an sannolikhetsbedömningen vid bevisprövningen är att söka bestämma vad Carnap kallar sanningsvärdet i ett bevisfaktum givet temat. Till skillnad från bestämmandet av en frekvens är prövningen inriktad på det enskilda fallet och resultatet av denna prövning betecknas som "sant" i de positiva och "falskt" i de negativa utfallen. Eftersom det juridiska sanningsbegreppet är relativt och bygger på empiriskt underlag måste man definitionsmässigt även ta in subjektet, bedömaren, i denna bedömningsgrund - sanningsvärdet beror av vem som gör bedömningen och när den sker. Det sanningsvärde, som domstolen söker vid bedömningen av fakta i ett brottmål bör därför uttryckas som "sann för domaren vid avslutad överläggning". Av denna definition framgår att bevisvärderingen till sin karaktär är en subjektiv bedömning, att säkerheten i slutsatsen beror av vem som värderar och att "objektiviteten" beror av i hur hög grad slutsatsen delas av andra bedömare. Huruvida vi kan godta slutsatsen beror således i hög grad på om vi delar eller inte delar domarens kunskaper och värderingar (vid den aktuella tidpunkten för bedömningen). Samtidigt talar principer som legalitet, likhet och förutsebarhet för att värderingen i möjligaste mån ska bygga på rationella grunder. Av detta skäl, men också med de krav på vetenskaplighet som juridiken uppställer för sig själv, krävs objektiva referenser. Dessa referenser består i s.k. allmänna erfarenhetssatser och utgör sammantagna den samlade empiriska kunskap som är relevant för faktafastställandet. Det sanningsvärde, som brottmålsdomen uttrycker är därmed en rationellt grundad övertygelse, som bygger på allmänt erkända och juridiskt relevanta kunskaper om den mänskliga tillvaron.

Säkerheten i slutsatsen att åklagarens gärningspåstående är "sant" beror emellertid inte bara av vem som värderar och av kvalitén i erfarenhetssatserna. Säkerheten beror i lika hög grad av hur fullständig informationen är om det påstådda brottet är. Eftersom man kan utgå ifrån att det endast undantagsvis som fullständig information är tillgänglig, måste "sanningsvärdet" förses med en reservation, en felmarginal; det räcker att domaren kan hålla gärningspåståendet "för visst". Därmed gör man klart att slutsatsen kan komma att ifrågasättas ifall ny information skulle tillkomma efter domen.

Om man nu går med på att målet för brottmålsprocessen är att utröna om åklagarens gärningspåstående kan hållas för sanning och att prövningen ska fokuseras på det enskilda fallet, blir sannolikhetsbedömningar endast hjälpmedel i denna prövning. Bevisvärdering i brottmål handlar inte om hur ofta vissa företeelser (beteenden, orsakssamband etc) som den aktuella förekommer, utan om vad som förekommit i just det individuella fall som ska prövas. Eller för att ta ett drastiskt exempel: Även om ett visst samband förekommer i 999.999 fall på miljonen handlar bevisvärderingen i brottmål om att ta reda på om det aktuella fallet utgör det undantag som bara inträffar en gång på miljonen.

Sannolikhetsuppskattningar av olika slag - vare sig de sker i form av procentuella frekvenser eller i form av semantiska värdeuttryck (som "antagligt", "uppenbart" etc) - utgör därför bara hjälpmedel eller kontrollstationer inför den slutliga "sanningsprövningen".

2.2. Erfarenhetssatser

Den "vetenskapliga" referens, som normalt används vid bevisvärdering i domstol, är den allmänna erfarenhet, som finns samlad i rätten. För att markera att bevisningen - som ovan påpekats - inte får prövas genom en svepande helhetsbedömning, uppdelas denna empiriska kunskap, denna "allmänbildning", i s.k. allmänna erfarenhetssatser. En sådan sats, som sällan är satt på pränt och sällan ens blir föremål för definition, utgör den juridiskt relevanta kunskap, som rätten använder för att pröva sambanden mellan två eller flera juridiskt relevanta omständigheter. Sambandet uttrycks i en grundsats, som antas gälla generellt och generaliteten i denna sats grundas på induktion, dvs på empirisk kunskap om verkligheten.

I vissa fall är erfarenhetssatserna sådana att säkerheten måste betecknas som utomordentligt stor, medan man i andra fall måste utgå ifrån att det finns undantag, som man måste räkna med, och att det i åter andra fall endast går att uttala sig med viss grad av sannolikhet. Om man håller ett vinglas i handen och släpper det över ett golv kommer glaset att falla till golvet, såvida inte någon lyckas hejda dess fall och om så inte sker går glaset med stor sannolikhet, men inte helt säkert, sönder. Exemplet visar på säregenheten hos de allmänna erfarenhetssatserna: Å ena sidan finns det "säkrade" erfarenhetssatser, som exempelvis bygger på fysikaliska naturlagar, att lägga till grund för bedömningen; kunskapen om jordens dragningskraft har, parad med vår egen erfarenhet, lärt oss att ett glas som släpps från handen kommer att falla till golvet och inte exempelvis börja rotera i en egen bana - satsen är i verklig mening generell. Huruvida glaset torde gå sönder vid mötet med golvet är däremot en bedömning av frekvens; vår och andras erfarenhet säger att det förekommer att ett vinglas som tappas, håller. Frekvensen uppskattas med hänsyn till omständigheterna - glasets kvalitet, fallhöjd, underlag etc - och med hänsyn till dessa omständigheter kan vi göra en rimlig prognos (förhands- eller efterhandsberäkning) över vad det troliga resultatet blir i olika fall. Denna sannolikhet kan sedan användas som en referens när vi ska bedöma vad som hänt i det enskilda fallet. Generaliteten beror på beräkningens tillförlitlighet, på populationens storlek och antalet variabler som beaktats. Å andra sidan handlar bevisprövningen om vad som inträffat i ett enskilt fall och därvid har hela den miljö och det sociala sammanhang i vilket händelsen inträffat, betydelse. Om ett tappat glas kan erfarenheten säga oss att det är möjligt att hindra glasets fall mot golvet genom t.ex. en snabb hand- eller fotrörelse, antingen från den som tappat glaset eller från någon annan. Detta är en vag erfarenhetssats, som inte bygger vare sig på naturlagar eller "statistiskt" underlag utan på en ostrukturerad kunskap om hur olika omständigheter förhåller sig till varandra. I exemplet kan erfarenheten om på vilka sätt människor kan påverka ett sammanhang som det tappade glaset användas för att bedöma sanningshalten i det människor påstår om vad som inträffat i det enskilda fallet. Bedömningen sker vanligen genom granskning av detaljer i utsagan eller, hellre, av de spår som säkrats från händelsen i fråga. Påstår någon att han lyckats hindra det tappade vinglaset från att gå sönder genom att hejda fallet med foten och vi kan konstatera vinfläckar på dennes skor och byxben säger oss vår allmänna erfarenhetssats att påståendet är verifierat. Exemplet visar att den generalitet som uttrycks i den allmänna erfarenhetssatsen inte behöver vara uttryck för en huvudregel (att ett tappat glas faller till marken) eller för en frekvensövervikt (att glaset då går sönder), utan lika gärna kan uttrycka ett undantag (att det finns möjlighet att på olika sätt hejda fallet): Det är den empiriska kunskapen om kausala samband, inte vanligheten (eller ovanligheten) därav, som utgör föremålet för de vaga erfarenhetssatserna. Huruvida gärningspåståendet (eller element däri) i det enskilda fallet ska betecknas som "sant" eller "falskt" beror av vilka erfarenhetssatser som kommer i bruk vid prövningen och det betyder i sin tur att säkerheten i slutsatsen beror av hur relevanta, korrekta och omfattande de tillämpade erfarenhetssatserna är. Inte minst när det gäller mänskliga beteenden innebär komplexiteten i dessa bedömningar en uppenbar risk för felslut och subjektivism.

De ostrukturerade referenser som utgör den kunskapsmässiga basen för bevisprövningen utgör ett problem eftersom de erfarenhetssatser, som används vid bevisvärderingen, inte utgör någon vetenskapligt uppbyggd datasamling utan bygger på "sådana uppskattningar, osystematiska induktioner rörande verklighetssammanhangen, som vi gör under livets gång". Den för bevisprövningen relevanta kunskapen bygger således främst på livserfarenhet och allmänbildning. Det innebär också att förutsättningarna för korrekta resultat varierar mellan olika domstolar och olika domare, beroende på ålder, erfarenhet, kunskaper och värderingar. Av detta skäl anses också bevisvärdering vara en uppgift som kan lösas lika bra av lekmän som av juristdomare och att rätten, för att öka livserfarenheten däri, bör bestå av flera domare.

Den faktiska bevisprövningssituationen är emellertid inte så komplex som det i förstone verkar och juristdomare torde generellt vara mer lämpade än lekmän att pröva bevis. Skälet till detta är att en erfarenhetssats för bevisvärdering skiljer sig från generell erfarenhet i så måtto att den för sin tillämpning ska vara juridiskt relevant; den empiriska kunskap som kommer till bruk är endast sådan som är av betydelse för att kunna bedöma omständigheter som är av betydelse för åklagarens gärningspåstående. Detta betyder, för det första, att frågan om sambandet mellan olika omständigheter kan begränsas till sådana som, direkt eller indirekt, kan ha betydelse för den yrkade rättsföljden, vilket i sin tur innebär att en rad frågor om varför människor agerar som de gör - t.ex. varför en person blivit mördare - kan lämnas utanför bedömningen. För det andra handlar prövningen endast att verifiera eller icke verifiera ett uppställt bevistema, vilket betyder att om inte annat visas, dvs kan anses bevisat, gäller icke-existens - temat är inte uppfyllt. Vad som i stället har hänt kan rätten lämna därhän - den uppgiften ingår inte i domstolens "sanningssökande". Med dessa begränsningar för prövningen i fråga torde också erfarenhet av bevisprövning vara den viktigaste empiriska kunskap en domare har nytta av.

Även om prövningen sålunda begränsas till sådana samband mellan olika omständigheter, som är relevanta för bedömningen av brottlig gärning, innebär erfarenhetssatserna ett otal teoretiska och praktiska problem: En svårighet är den nämnda begränsningen inte bygger på någon naturlig avgränsning mellan juridisk relevant och icke-relevant empirisk kunskap - i praktiken måste domaren ha kännedom om det "normala" för att kunna bedöma det påstått brottsliga. Ett annat problem är att avgöra vilka erfarenhetssatser, som behöver komma i bruk för att prövningen i det enskilda fallet ska bli allsidig och korrekt. Ytterligare ett problem är att skilja allmänna erfarenhetssatser från fördomar. Att göra generaliseringar på basis av enstaka fall är en vanlig subjektiv mekanism, som självfallet även domare, mer eller mindre ofta, faller offer för. Huruvida så skett eller inte i ett enstaka fall är svårt eller närmast omöjligt att kontrollera, eftersom dessa värderingar ofta är omedvetna och sällan kommer till direkt uttryck. Även ur andra aspekter gör de vaga erfarenhetssatserna bevisprövningen till en svårkontrollerad verksamhet: Hur ska parterna veta vilka erfarenheter rätten ämnar använda vid bevisvärderingen? Och går det att ur domskälen utläsa vilka erfarenhetssatser domarna tillämpat? Det sammanvägda bevisvärdet ska utgöra "måttet på vår kunskap om bevistemats existens" - men hur vet vi vari rättens kunskaper och erfarenheter bestått?

Den stora svagheten i bevisvärderingen som intellektuell verksamhet är erfarenhetssatserna, dessas vaghet och bristande kontrollerbarhet, men däri finns också en styrka, som ligger i flexibiliteten, i möjligheten att utan hinder av formella krav använda all tillgänglig empirisk kunskap, intuition och fantasi för att söka sanningen om vad som hänt i ett enskilt fall. För att fokuseringen på det enskilda fallet inte ska ersättas av en bedömning av "typfall", där en hög ursprungssannolikhet ger omedelbart utslag, är det viktigt att man noga skiljer mellan fakta i målet och de erfarenhetssatser mot vilka dessa prövas: Erfarenhetssatserna producerar inget bevisvärde. De utgör endast en referens, en summerad erfarenhet. Även om denna erfarenhet säger att ett samband mellan två prövade företeelser alltid (eller aldrig) förekommer, får prövningen av det enskilda fallet inte underlåtas - det enskilda exemplet kan vara en variant, som den tidigare erfarenheten inte känner, eller det undantag som statistiken skymmer. Erfarenhetssatserna utgör endast ett hjälpmedel, med vilket värdet av förefintliga bevis kan bestämmas, inte något bevis i sig. Och i den mån erfarenhetssatserna - vilket ofta förekommer - innehåller ett mått på sambandens vanlighet, en frekvensuppskattning, har detta mått endast samma funktion som ett hjälpfaktum; det förstärker eller försvagar befintlig bevisning, men kan inte i sig styrka ett påstått brott.

"Hjälpfaktum" bör inte förväxlas med begreppet "indicium". Den klassiska definitionen för indicium är andra bevis än direkt observation (dvs i rätten genom muntlig utsaga därom, alternativt erkännande) eller skriftligt bevis. Till skriftliga bevis räknas också räknas olika former av registrering av brottet, t.ex. genom band-, film- eller videoupptagning. Indicier skulle således vara "andra spår" av brottet, som pekar mot en viss gärningsman (eller visst kausalsamband), däribland alla former av tekniska bevis. Eftersom definitionen gjordes innan de polistekniska utredningsmöjligheterna utvecklats framstår denna uppdelning mellan "bevis" och "indicier" inte längre som adekvat. I stället bör, enligt min mening, begreppet "indicium" användas på samma sätt som i den ursprungliga betydelsen, dvs för indirekta bevis. Med indirekta bevis menas därmed sådana omständigheter, som inte direkt kan hänföras till bevistemat, till brottet och brottsplatsen, men som ändå är relevanta för bedömningen av dessa. Exempel på indicier kan därmed vara att den misstänkte tidigare hotat den mördade eller att han gjort sig av med sina gångkläder dagen efter mordet. För att få bevisverkan för temat måste ett indicium (såsom hjälpfaktum) kunna hänföras till ett befintligt bevisfaktum eller till en bevisstruktur - se vidare nedan 4.3.


2.3. Bevisfakta, hjälpfakta och eliminationsbevis

En mycket central distinktion, som måste göras vid bevisprövningen, anses vara den mellan bevisfakta och hjälpfakta. Bevisfakta är sådana omständigheter, som är av omedelbar betydelse för att verifiera eller falsifiera bevistemat, medan hjälpfakta endast utgör tolkningshjälp, dvs omständigheter som kan höja eller sänka värdet hos ett bevis- eller rättsfaktum. Karaktären hos en omständighet - hjälpfaktum eller bevisfaktum - är ingen given egenskap utan beror på bevistemat och dess formulering. Samma företeelse kan således vara hjälpfaktum i ett mål, för ett deltema/rekvisit, och bevisfaktum för ett annat. Samtidigt finns det omständigheter, som aldrig i sig kan vara relevanta för bedömningen av frågan om brottslig gärning, och som därmed endast kan utgöra hjälpfakta, aldrig rättsfakta och därmed inte heller bevisfakta.

Ett enkelt exempel på skillnaden mellan de båda karaktärerna kan illustreras med en vittnes observation av ett knytnävsslag som A påstås ha tilldelat B i ett åtal för misshandel. Utsagan om observationen är ett bevisfaktum, ett faktiskt bevis. För att bedöma värdet i vittnets utsaga behövs dock ytterligare information, bl.a. om avstånd, tidsutdräkt, ljusförhållanden, vittnets syn, uppmärksamhet, psykiska status (eventuell chock, berusning e.dyl.) vid tillfället, vittnets eventuella relation till parterna etc. Dessa omständigheter är hjälpfakta och kan således inte i sig bevisa något brott. Med detta enkla exempel blir distinktionen enkel och slutsatsen närmast en truism; självfallet kan inte t.ex. det förhållande att vittnet var nyktert bevisa att A slog B.

I andra fall kan distinktionen mellan bevisfakta och hjälpfakta vara nog så besvärlig. Det gäller inte minst den typ av hjälpfakta, som inte naturligt hänför sig till något bevisfaktum/bevismedel utan verkar kunna föras direkt till bevistemat. Som exempel på sådana hjälpfakta kan man hålla fram omständigheter som karakteristiska egenskaper hos gärningsmannen eller dennes motiv för brottet. Att en misstänkt har vissa egenskaper som överensstämmer med gärningsmannens, har ett visst modus operandi eller ett klart motiv skulle kanske, med ett visst våld på definitionerna, kunna anses vara ett bevisfaktum, ett omedelbart bevis. Det skulle i så fall - åtminstone teoretiskt - betyda att någon kan bli fälld för ett mord enbart på den grunden att han eller hon har motiv till detta, vilket knappast verkar rimligt. Tvärtom måste huvudregeln vara att för att någon ska kunna fällas till ansvar för brott krävs att det finns något bevisfaktum som kan konstituera ett rättsfaktum. Varje del av gärningspåståendet, dvs bevistemat i sina beståndsdelar av gärningsmannaskap och konkretiserade rekvisit för brottet, måste alltså, enligt denna huvudregel, ha någon omständighet med omedelbar relevans till stöd. Om det finns starka positiva hjälpfakta till stöd för det påstådda gärningsmannaskapet (eller visst rekvisit) måste dessa kunna hänföras till något "verkligt bevis" (dvs ett bevisfaktum) för samma deltema för att kunna verka. Att kontrollera att ingen blir dömd på enbart hjälpfakta (i någon del) är en av bevisprövningens viktigaste uppgifter.

Det finns dock ett undantag från principen att hjälpfakta inte - utan att kunna hänföras till ett visst bevisfaktum - kan bevisa brott utan endast utgöra stöd för annan bevisning; ett hjälpfaktum kan, under vissa bestämda premisser och vanligen i kombination med andra hjälpfakta, omvandlas till ett bevisfaktum, nämligen till ett eliminationsbevis. Förutsättningen för denna statusförändring är att man känner samtliga variabler inom en korrekt avgränsad population och kan eliminera alla andra variabler än den aktuella. Genom "uteslutningsmetoden" kan man alltså fastställa den "funktionella sanning" som bevisprövningen syftar att finna: Om det bara var 4 personer som hade tillgång till de hemliga uppgifterna och 3 hade alibi för tidpunkten då dessa försvann är det den fjärde som är spionen. Om alla tänkbara naturliga dödsorsaker kan uteslutas är styckning ett bevis för mord. Om X är bärare av samma DNA-profil, som det enda spåret på den isolerade brottsplatsen, kan alla andra tänkbara gärningsmän elimineras.

Exemplen visar på svårigheterna med övergången från hjälpfaktum till bevisfaktum och, indirekt, på de kriterier som måste uppfyllas för att "karaktärsbytet" ska kunna godtas:

1. Populationen måste vara säkrad, dvs avgränsad och känd. Endast om samtliga tänkbara variabler ingår i den avgränsade populationen kan en verklig elimination ske. Det är sällan möjligt; bedömaren vet inte säkert om det finns ytterligare varianter, som borde ingå i denna. Är det säkert att den hemliga informationen endast var tillgänglig för 4 personer eller fanns det fler "informationskapabla"? Kan man inte tänka sig att någon utanför denna krets på ett otillbörligt sätt tillägnat sig eller stulit informationen? etc

Om ytterligare varianter är tänkbara har populationen inte uppfyllt avgränsningskriteriet och därigenom kan inte heller någon verklig elimination ske.

2. Eliminationen måste vara säker. Endast om det är möjligt att definitivt stryka samtliga andra alternativ har ett eliminationsbevis uppkommit. Ofta utgår bedömaren från att den tillgängliga informationen är tillräcklig för att utföra denna operation, men eliminationen bottnar inte i säkerheten om dessa variablers icke-relevans utan snarare i informationen räcker för att anses att sannolikheten för det för brott relevanta alternativet är så mycket högre än motsatsen att det kan anses verifierat. Kan olyckshändelse eller självmord uteslutas bara för att offret är styckat och bedömaren inte finner något konkret stöd för dessa variabler? Nej, ett elimnationsbevis bygger på verklig falsifiering av andra alternativ än det aktuella, inte på en bedömning av sannolikheten emot detta. På grund av dessa två kriterier är verkliga eliminationsbevis sällsynta - försök till eliminationer slutar oftast i form av sannolikhetsuppskattningar och kvarstår därmed som hjälpfakta, som inte ensamma kan styrka ett gärningsmannaskap eller brottsrekvisit. Om en verklig elimination kommer till stånd återstår att bestämma bevisets värde:

3. Värdet av eliminationen måste ses i relation till bevistemat. Att bedömaren med säkerhet tror sig kunna eliminera alla andra alternativ än det som en prövad omständighet uttrycker, innebär inte att bevistemat - eller ens ett deltema - därmed är styrkt. Bevisvärdet i det förhållande som etablerats eller stärkts genom eliminationen måste bestämmas utifrån de faktiska omständigheterna och graden av kausalsamband mellan faktum och tema. Att det med den misstänkte identiska DNA-provet kommer från mordplatsen betyder inte att denne är mördaren, endast att denne varit på platsen. Ett eliminationsbevis med mycket högt värde blir DNA-provet först om det med säkerhet kan fastställas att de enda personerna på platsen varit gärningsmannen och offret.

Även om äkta eliminationsbevis - i form av bevisfakta - är sällsynta utgör samma "uteslutningsmetod" som används för att åstadkomma dem, ett centralt element i bevisvärderingen. De faktorer som prövats vid det misslyckade försöket att uppnå en fullständig elimination kommer i många fall till användning vid den slutliga prövningen av skuldfrågan. Denna slutliga prövning handlar om att kunna falsifiera andra alternativa förklaringar till det inträffade än den hypotes som uppställs i åklagarens gärningspåstående och går därmed ut på att eliminera andra hypoteser. I den operationen består populationen således inte av alternativa omständigheter, utan av alternativa förklaringsmöjligheter. Variablerna som ska bedömas blir därvid i regel både betydligt färre och mer komplexa än när det gäller eliminationsbevisen. Skillnaden är alltså att i hypotesfallen betraktas inte fakta isolerade, utan helt eller delvis gemensamt, i relation till varandra och till relevanta temata. I den mån hjälpfakta vid en sådan operation och i förening med andra bildar ett "beviskomplex", som kan betecknas såsom ett verkligt bevis (och inte bara såsom tolkningshjälp), kan man tala om "struktural bevisning".

2.4. Struktural bevisning och ursprungssannolikhet

Vissa omständigheter, som har relevans för bedömningen av bevistemats/gärningspåståendets sanningshalt, kan inte självständigt utgöra ett bevisfaktum eftersom det brister i kausalitet mellan omständigheten i fråga och temat; företeelsen är alltför "apart" eller perifer för att kunna sägas ha ett empiriskt samband med det förhållande som ska bevisas. Såsom hjälpfaktum är företeelsen inte heller direkt användbar eftersom det saknas ett bevisfaktum att relatera den till till, varför dess försvagande eller eller förstärkande effekt inte kan komma till uttryck på annat sätt än som en försvagning eller förstärkning av ursprungssannolikheten för temat. Det kan dock i vissa fall vara möjligt att konstruera kombinationer av indirekta omständigheter så att dessa tillsammans konstituerar ett direktverkande bevisstöd av samma typ som ett bevisfaktum; man talar därvid, med Ekelöfs terminologi, om struktural bevisning. Med detta menas alltså "en form av indiciebevisning, där de olika faktorerna vanligen tillsammans har bevisvärde för bevistemat på grund av överensstämmelsen mellan tema och indiciestruktur."

Genom denna möjlighet förlorar distinktionen mellan bevisfakta och hjälpfakta något av sin betydelse, men enligt min uppfattning är denna uppdelning (mellan "verkliga bevis" och omständigheter som i första hand utgör tolkningsdata) fortfarande central som ett kontrollinstrument vid bevisvärderingen. Det är nämligen högst tveksamt om strukturala bevis ensamma kan räcka för att uppfylla beviskravet för objektiva rekvisit i gärningsbeskrivningen.

Det strukturala beviset är en metodkonstruktion inom ramen för den fria bevisvärderingen, som tillgrips när det saknas direkta bevis inom ett deltema eller när relevanta omständigheter ligger utanför detta tema. I det normala (eller optimala) fallet finns det direkta bevis att hänföra till temat och det innebär att eventuella hjälpfakta i regel kan användas som förstärkning eller försvagning av dessas bevisvärde. I undantagsfallet - när med hjälpfakta kombinerbara bevisfakta saknas - kopplas tolkningsdata ihop till ett indiciekomplex i syfte att eliminera andra möjligheter än den av åklagaren påstådda, t.ex. för att avfärda möjligheten av annan gärningsman eller annan orsak till den uppkomna effekten. Inriktningen för den strukturala bevisningen är således densamma som för eliminationsbevis; syftet är att utesluta annan förklaring. Skillnaden är dock den att medan eliminationsbeviset relateras till en population av samma företeelser, relateras det strukturala beviset till vad Lindell kallar "en optimal erfarenhetssats", dvs till erfarenhetsstrukturer eller "mönster som bildar meningsfulla helheter".

Skillnaden i referens innebär också en skillnad i resultat: Medan eliminationsbeviset uttrycker att ett orsakssamband har fastslagits och dess bevisvärde beror av hur central denna kausalitet är för bevistemat, är det strukturala beviset en produkt av en jämförelse mellan den "bild" som bevistemat beskriver och det förklaringsmönster, som indicierna bildar. Vad som prövas är således det (för bedömaren) rationella sambandet mellan den enskilda unika händelse som uttrycks i bevistemat och omständigheter som gemensamt synes ha ursprung i denna händelse. Vid den jämförelsen torde frekvenser, uppskattningar av vanlighet/ovanlighet, spela en en icke oväsentlig roll, samtidigt som det, på grund av komplexiteten, torde vara ogörligt att laborera med frekvensberäkningar. Sannolikhetsgraden blir därmed svårbestämd och en närmare bestämning av bevisvärdet kan, enligt min mening, underlåtas till förmån för den "rimlighetsbedömning" som hör till den slutliga prövningen av varje deltema. Vid denna kommer det strukturala beviset - om rätten finner strukturen relevant - att ställas mot alternativa hypoteser. Spörsmålet för deltemat i fråga blir således om strukturen utesluter andra förklaringar eller ej; utgör åklagaren gärningspåstående den enda förklaringen till föreliggande fakta eller finns det rimligt tvivel?

En av anledningarna till att den strukturala modellen används är, som ovan påtalats, att det ofta saknas direkta bevis, t.ex. observationer eller spår från brottsplatsen. Det strukturala beviset ersätter då dessa direkta bevis med komplexa "följdverkningar" av brottet - man kan säga att det utgör ett surrogat för de spår, som (av faktiska eller utredningstekniska skäl) saknas. Men det kan också förekomma att det strukturala beviset kompletterar förefintliga bevisfakta för ett tema genom att samla ihop omständigheter, som i sig själva inte kan styrka t.ex. gärningsmannaskap, handlande eller effekt, men som i kombination med varandra och ett eller flera bevisfakta gör det möjligt att utesluta andra förklaringsmöjligheter. Ett exempel på detta kan vara omständigheter, som hänför sig till tidpunkt före eller efter brottet och som i kombination med varandra kan göra det möjligt att styrka det deltema, som ingår i gärningsbeskrivningen. Genom understödjande strukturala bevis (dvs komplex av hjälpfakta) kan också svaga bevisfakta få ett ett avsevärt förhöjt bevisvärde.

Det stora teoretiska problemet vid strukturala bevis är frågan om sådana bevis ensamma kan räcka för att styrka ett deltema (eller om det krävs åtminstone något direkt bevis). På den frågan svarar Ekelöf att "den strukturala bevisningens svaghet bör innebära att sådan bevisning inte kan anses uppfylla beviskravet för objektiva gärningsmoment i brottmål." Jag menar också att detta måste vara principinställningen, men utesluter inte att det kan finns sådana fall, där strukturala bevis kan räcka för att uppfylla ett rekvisit eller ett gärningsmannaskap. Förutsättningen är dock att strukturen av omständigheter är så komplex att helheten bildar en unik samstämmighet med gärningspåståendet.

För att illustrera svårigheterna kan vi åter ta exempel med ett "styckmordsmål", där frågan är om offret dött på det sätt åklagaren påstår, dvs genom uppsåtligt dödande (alternativt vållande), eller om styckningen föregåtts av en "naturlig" död genom olyckshändelse, överdos eller självmord. Om vi med säkerhet kan utesluta alla förklaringar som kan hänföras under rubriken "naturlig död" har vi ett eliminationsbevis för att offret bragts om livet. Om vi däremot - på grund av utredningssvårigheter (som exempelvis beror på att hela den styckade kroppen inte återfunnits) - inte kan utesluta de naturliga dödsorsakerna är styckningen ett strukturalt bevis för dödande. En styckning sker efter ett eventuellt dödande och är därmed inte ett tema med direkt relevans för ett mordåtal, däremot är styckning erfarenhetsmässigt förknippat med föregående dödande; det finns "rationella" skäl att stycka om man dessförinnan har dödat personen i fråga, men bara irrationella om man inte gjort det. Det ursprungliga strukturbeviset "styckning" måste, för att kunna värderas närmare, kopplas ihop med den misstänkte och offret. Fanns det en relation dem emellan? Det är inte givet att den som styckar också är den som har dödat, men även för sambandet mellan styckare och gärningsman är styckningen ett strukturalt bevis. Detta stärks givetvis om antagonistiska känslor eller sadistiska beteenden kan påvisas i förhållandet mellan misstänkt och offer. Strukturbevisets värde ökar sedan ytterligare om styckningen t.ex. har sexuell karaktär, eftersom skändningen då är målet och dödandet ett medel. Dessutom kan själva styckningssättet på olika sätt indikera ett samband mellan styckningen och ett föregående dödande och mellan ett visst tillvägagångssätt eller teknik och den misstänkte.

På detta sätt får bedömaren steg för steg fram ett bevisstruktur rörande ett indicium för mord, nämligen styckning. Om denna väv av omständigheter blivit så komplex att den, vid jämförelse med en "optimal erfarenhetssats" som tar hänsyn till alla relevanta faktorer (och osäkerhetsfaktorer), framstår som oförenlig med annan, alternativ förklaring, har man, enligt mitt förmenande, nått i det närmaste lika långt som vid konstituerandet av ett eliminationsbevis. Skillnaden är att i detta fall har man inte lyckats eliminera alla andra tänkbara gärningsmän eller alla andra kausalsamband (eftersom man inte känner hela populationen eller i vart fall inte kan undersöka den fullständigt), men i kombination med varandra blir de graverande omständigheterna ändå så starka att andra möjligheter framstår som så långsökta att de saknar rimlighet. Lika lite som vid konstituerandet av ett eliminationsbevis innebär uppkomsten av det strukturala beviset att bevisvärderingen är avslutad och deltemat bevisat - temat måste också värderas med utgångspunkt från eventuell motbevisning och den misstänktes egna uppgifter. Först därefter kan det avgöras om gärningspåståendet håller eller om det går att uppbåda ett rimligt tvivel.

Av detta resonemang går det att sluta sig till att det exempelvis är möjligt att döma någon för mord även om man varken har hittat offrets kropp, funnit mordplatsen eller kunnat bestämma tidpunkten för brottet - om väven av indicier är tillräckligt stark kan det ändå vara möjligt att ställa gärningsbeskrivningen utom allt rimligt tvivel.

För att kunna använda strukturbevis som bevisfakta krävs inte bara att strukturen är komplex utan också att den är homogen, dvs består av samverkande och inte disparata omständigheter. För att beviset i fråga ska kunna bli tillräckligt starkt för att ett deltema ska anses bevisat torde, förutom oförenlighet med den misstänktes eventuella uppgifter, också krävas att temat - och därmed värdet av beviset - bedöms på basis av en fullständig utredning.

Ett jämförbart spörsmål rör möjligheten att döma någon (eller snarare; att uppfylla ett visst deltema) på grundval av enbart en hög ursprungssannolikhet. Med ursprungssannolikhet menas den sannolikhet för temat som föreligger redan innan någon bevisning upptagits.

Principinställningen när det gäller ursprungssannolikhet är i brottmål densamma som för strukturbevis; det är inte möjligt att döma någon enbart på grundval av hög ursprungssannolikhet - det måste finnas något bevisfaktum för temat för att ursprungs-sannolikheten ska kunna göra sig gällande. Beträffande sannolikhetsbevis är det - till skillnad från strukturbevisen - också svårt att tänka sig att göra undantag. Ett motsatt förhållande skulle nämligen innebära att den tilltalade var "dömd på förhand".

En viss ursprungssannolikhet för temat föreligger alltid - ett yrkande baserat på omständigheter utan sådan ursprunglig sannolikhet torde vara uppenbart ogrundat. I ett brottmål har föreligger det t.ex. redan på grund av den tilltalades personliga egenskaper en viss sannolikhet för dennes identitet med gärningsmannen. Om den misstänkte är en man i 30-årsåldern av medellängd och den tilltalade har samma egenskaper föreligger redan där en begränsning av populationen och därmed en viss, men ytterligt svag, ursprunglig sannolikhet för att denne är gärningsman. Denna sannolikhet ökar sedan med ytterligare kunskap om den misstänkte i förhållande till brottet. Om brottet är stöld och den misstänkte är narkoman ökar den generella sannolikheten drastiskt och om denne tidigare är dömd för stöld ökar den individuella ursprungssannolikheten på ett motsvarande sätt. Resultatet av denna ursprungliga sannolikhet ger otvivelaktigt en psykologisk effekt, som kan få bedömaren att tro att man funnit rätt gärningsman (eller att annat tema är bevisat) och risken för denna alltför snabba slutsats ökar givetvis i proportion till graden av ursprunglig sannolikhet. Risken för felslut blir ännu mycket större om sannolikhetsbedömningen grundas, inte på kända statistiska fakta, utan på ogrundade generaliseringar eller fördomar: Om bedömaren har uppfattningen att alla kosovoalbaner stjäl kan det i värsta fall räcka att vara kosovoalban för att bli fälld, särskilt som det i rättssystemet också finns en ursprunglig sannolikhet för att domen i ett brottmål blir fällande. Det senare förhållandet beror av att det är uppställt ett högt beviskrav, "tillräckliga skäl", redan för väckande av åtal och självklart påverkas rätten av att en objektiv statstjänsteman, åklagaren, vid sin preliminära bevisprövning ansett sig kunna emotse en fällande dom.

Ursprungssannolikhet bör således inte - hur hög den än är - räcka för att uppfylla ett tema och endast utgöra ett hjälpfaktum till stöd för annan bevisning. Även om motspelaren i pokerspelet får fyrtal två gånger i rad och vinner stora pengar på detta går det inte att enbart på basis av den höga ursprungssannolikheten däremot, bevisa att fusk förekommit - det krävs dessutom någon faktisk omständighet som konkret visar att han fuskat. Detsamma bör gälla t.ex. den vid felparkering använda praxis, som innebär att parkeringsvakten markerat däckventilens ställning på bilens fyra hjul för att visa att bilen inte flyttats. Det krävs också ett konkret bevisfaktum, t.ex. en observation som stöder påståendet att bilen inte flyttats. Den svåra frågan är vilken relevans och styrka ett bevisfaktum behöver ha för att en mycket hög ursprungssannolikhet ska slå igenom och skapa full bevisverkan: Räcker det om en av pokerspelarna vittnar om att den påstådde fuskaren kuperade leken på ett mystiskt sätt? Räcker det att parkeringsvakten säger att hon skulle sett om bilen kört iväg för att sedan återkomma till samma parkeringsplats?

Man kan tänka sig att om ursprungssannolikheten för ett (statitiskt) samband är så högt att frekvenstalet närmast liknar en elimination skulle det kunna räcka med ett mycket svagt bevisfaktum för att temat ska anses bevisat. Om ett DNA-prov visar att sannolikheten för att detta prov inte härstammar från den misstänkte kan beräknas till 1 på 8 miljoner, borde väl en brist på alibi kunna räcka för att styrka gärningsmannaskapet? Konkret skulle detta kunna innebära att om DNA-identiteten spårades via en databank med alla svenskars DNA kunde man anse sig ha funnit den skyldige om denne inte kan uppvisa ett säkert alibi från brottstidpunkten. Enligt min uppfattning är möjligheten att dra denna slutsats betingad av två faktorer; dels säkerheten i DNA-testet, dels DNA-spårets "närhet" till gärningen. Om provet härstammar direkt från den brottsliga gärningen utgör det ett bevisfaktum och i så fall är sannolikhetstalet för identitet ett hjälpfaktum för värderingen därav. Därmed handlar bevisvärderingen inte om att låta ursprungssannolikheten ge utslag utan om en värdering av ett enskilt bevis (spåret) med denna sannolikhet som hjälpfaktum. Om DNA-provet exempelvis utgörs av sperma från en våldtagen kvinnas vagina utgör sperma således ett bevis vars värde låter sig bestämmas genom DNA-analysen. Annorlunda förhåller det sig däremot om spåret utgör ett indicium, en omständighet som inte i sig kan bevisa brottet i fråga, men som (vanligen inom ramen för en struktur av samverkande omständigheter) ändå är graverande för den misstänkte. Om en mycket hög ursprungssannolikhet därvid används som förstärkning är det risk att ett enstaka indicium får otillbörlig bevisverkan. Om samma DNA-prov som i exemplet nyss har hämtats från en cigarett, som hittades på en gångstig i närheten av våldtäktsplatsen utgör det inget direkt bevis, endast en omständighet som tillsammans med andra (t.ex. att den misstänkte röker det aktuella cigarettmärket, tidigare dömts för sexualbrott, förnekar att han varit på orten och uppger ett alibi som vid närmare utredning inte håller etc), kan bilda en bevisstruktur och därmed få direkt betydelse.


Den stora faran med ursprungssannolikheten (vare sig den bedöms ex ante eller ex post) är att höga sannolikhetstal tas till intäkt för skuld eller i vart fall anses synonyma med bevisvärdet. Om sannolikheten för samband är mycket hög är det lätt att bedömaren får för sig att också bevisvärdet är lika högt. Men bevisvärdet beror av sambandet mellan tema och bevis i det enskilda fallet, inte av den generella sannolikheten för samband mellan två motsvarande omständigheter. Det är den ena omständighetens egenskap av bevistema och den andras egenskap av bevisfaktum, som skapar förutsättningarna för bevisvärderingen. Om vi åter tar våldtäktsfallet som exempel är sannolikheten för samband mellan DNA-provet och den misstänkte lika hög vare sig provet kommer från kvinnans kropp eller från en cigarett i närheten av brottsplatsen. Bevisvärdet däremot är mycket högre i det förra fallet än det senare; vad som ska bevisas är vem som våldtagit henne, inte vem som har rökt en cigarett på en plats i närheten - ju "närmare" brottet spåret kommer, desto större bevisverkan får den generella sannolikheten för sambandet mellan spår och misstänkt.

Förväxling mellan ursprungssannolikhet och sannolikhet i det enskilda fallet är en av de största felkällorna vid bevisprövning och risken för misstag torde öka om man använder sig av numeriska uttryck för bevisvärden. Ifall man laborerar med bevisvärden, som uttrycker kvotdelar eller procent av fullständig säkerhet ligger det nära tillhands att man direkt omsätter generella frekvensuttryck till bevisvärden i det enskilda fallet.

Faran för sammanblandning av frekvens (abstrakt sannolikhet) och sannolikhet i det enskilda fallet föreligger givetvis också när situationen är motsatt den tidigare beskrivna; den låga sannolikheten för undantag från det generella sambandet viftas bort med huvudtendensen. Och det gäller oavsett om man använder statistiskt underlag och numeriska uttryck eller baserar sig enbart på kända erfarenheter: Möjligheten att en person drabbats av den s.k. sjukhussjukan vid en operation bedöms som minimal eftersom risken för detta kan räknas i promille, trots att patientens symtom visar att sambandet kan fastställas med närmast 100%-ig sannolikhet. Chansen att det finns en känguru i Värmland bedöms som obefintlig med utgångspunkt i skolbokskunskapen om att kängurus endast finns i Australien och inte ifrån möjligheten att någon kan ha tagit med sig en känguru därifrån etc.

3. Metodfrågor

Frågan om ursprungssannolikhetens betydelse för bevisprövningen utgör en av de största stridsfrågorna inom nordisk bevisrättsdoktrin och en vattendelare mellan de båda metoder, som stått som föremål för diskussionen. Förespråkarna för värdemetoden, främst Ekelöf och Stening, menar att temametoden, förespråkad av bl.a. Bolding och Lindell, tar alltför stor hänsyn till denna ursprungliga sannolikhet. När bevisfakta, som är fallet med temametoden, förs till sitt tema sker en jämförelse mellan den hypotes som temat uppställer och den möjlighet till verifikation av hypotesen som beviset i fråga (på basis av allmänna erfarenhetssatser) kan ge. För varje bevisfaktum och hjälpfaktum som tillförs sker en bedömning av hur helheten påverkas av detta, vilket innebär att den samlade bevisningen för temat slutligen bedöms mot ett komplex av erfarenhetssatser. Vad som sker vid bevisprövningen är således att den ursprungliga sannolikheten för temat stegvis korrigeras genom tillförsel av omständigheter av relevans för det enskilda fallet.

Kritikerna menar - med fog - att ursprungssannolikheten därvid får en styrande roll och att det föreligger en klar risk för att denna sannolikhet i sig blir utslagsgivande. Anhängarna av värdemetoden menar att man därför måste göra en inledande värdering av varje bevis utan hänsyn till andra (samverkande eller motverkande) bevis. För att temat inte ska bli "självuppfyllande" vid denna operation bör värderingen också ske i "motsatt riktning": Bedömaren prövar om beviset i fråga härrör ur det uppställda temat eller om den ifrågavarande omständigheten kan hänföras till "kvarstående ovisshet".

Värdemetoden är en metodik som avser att förhindra subjektivistiska misstag av olika slag, t.ex. direkt utslag för hög ursprungssannolikhet, tendensen till bevisanpassning, uppfyllande av temat med enbart hjälpfakta, användandet av bevisfakta också som hjälpfakta till stöd för andra bevisfakta etc. Av detta skäl anses värdemetoden vara att föredra i brottmål, medan temametoden ter sig mer naturlig att tillämpa i dispositiva tvistemål. Det främsta skälet till denna rekommendation torde dock inte vara att värdemetoden i sig medför en högre grad av försiktighet, utan ligger i synen på processmaterialet: Enligt temametoden måste det framlagda bevismaterialet betraktas som den totala informationen vid bedömningen, vilket betyder att man laborerar med ett tvåsidigt sannolikhetsbegrepp, där existens och icke-existens står i proportionellt förhållande till varandra. För varje bevistema finns således 100% bevisvärde att fördela mellan existens och icke-existens - eller, om man så vill, mellan parterna; om t.ex. 70% talar för temats överensstämmelse med det faktiskt inträffade talar 30% för att det inte hänt.

Värdemetoden däremot, laborerar med kvarstående osäkerhet, vilket betyder att varje omständighet bedöms självständigt och utifrån ett ensidigt sannolikhetsbegrepp; om 70% talar för existens utgör 30% ovisshet (kvarstående osäkerhet) och, på motsvarande sätt, om 30% talar mot existens betyder detta inte att 70% talar för, utan endast att utfallet i övrigt är osäkert.

Enligt min uppfattning är båda dessa teorier behäftade med en stor gemensam svaghet. Denna svaghet ligger i den överbyggnad, som förespråkarna utarbetat, för att öka "vetenskapligheten" i modellerna. Förkärleken för logiska modeller och sannolikhetskalkyler har medfört att båda falangerna hamnat i frekvenssannolikheten (med dess inriktning på typfall) och fjärmat sig från det som är specifikt för bevisprövningen: liquet/non-liquetbedömningen av det enskilda fallet såsom det beskrivs i det uppställda temat (hypotesen).

Rensar man bort de abstrakta och ofta verklighetsfrämmande formler, som utgör logisk grund för beräkningarna, framträder dock åter ett par väsentliga, generella skillnader mellan de båda modellerna. Den ena skillnaden är den redan berörda försiktigheten i värdemetodens tillvägagångssätt. Rent konkret innebär relaterandet till kvarstående osäkerhet att domstolen måste uppställa och pröva andra erfarenhetssatser än de som direkt aktualiseras av processmaterialet, prövningen är inte begränsad till "rättssalens verklighet" utan också till den "verkliga sanningen". Rätten prövar således den förebragda bevisningen i förhållande till en optimal kunskap om verkligheten bakom och bedömer i hur hög grad det föreligger kännedom om denna. Den andra skillnaden är att värdemetoden i grunden handlar om värdering av enskilda bevis och är föga lämpad för prövning av bevistemat, medan temametoden tvärtom handlar just om prövning av temat. Värdemetodens företrädare har försökt komma över begränsningen till de enstaka bevisen genom att lansera formler för samverkan och motverkan, varvid tanken är att man ska kunna räkna ut hur i vilken grad ett starkt huvudbevis försvagas av ett svagare motbevis, men formlerna klarar inte bevisvärderingens komplexitet utan måste kompletteras med en intuitiv helhetsbedömning. Denna typ av helhetsbedömning är vad temametoden går ut på och slutsatsen skulle därför kunna bli att de båda metoderna är varandra kompletterande, men som senare kommer visas är metodernas sannolikhetsbegrepp inte kommensurabla och därför är en kombination av metoderna föga lämplig.

En utväg ur frekvensmodellernas problem kan vara att flytta bevisprövningens fokus från sannolikhetsresonemangen till frågan om temats hållfasthet, vilket är vad man prövar med en tredje, hermeneutisk, metod; falsifiering av alternativa hypoteser.

3.1. Temametod och värdemetod

Den viktigaste metodologiska skillnaden mellan tema- och värdemetoden är utgångspunkten eller vägen för prövningen: I temametoden prövar man sannolikheten för temat givet visst bevis. Med värdemetoden prövar man bevisets styrka givet temat (eller snarare sannolikheten för att beviset sprungit ur temat) - temats sannolikhet räknas sedan fram som en produkt av de enskilda bevisens värde.

Temametodens bevisvärdering har den praktiska utformningen att varje bevisfaktum som tillförs temat - för eller emot detta - jämförs med vad erfarenheten säger om det generella sambandet mellan en sådan omständighet som beviset utgör och det förhållande som temat beskriver. I denna bedömning intas, separat eller i kombination med ett eller flera bevisfakta, de hjälpfakta som är relevanta för sannolikhetsberäkningen. För varje omständighet, som tillförs temat, tillförs också en motsvarande erfarenhetssats rörande omständighetens generella betydelse för temat. Det är därigenom sannolikheten för att beviset styrker temat kan uppskattas. Men vad som kan skapa säkerhet i bestämningen av temats sannolikhet är att bedömningen är kumulativ, dvs att frågan om hur sannolikheten för temat påverkas av en viss omständighet bedöms i förhållande till den sannolikhet man dittills nått: Man börjar med en viss ursprungssannolikhet för temat och bedömer hur denna sannolikhet påverkas (ökar eller minskar) när en konkret omständighet eller annat relevant tolkningsdatum tillförs detta tema. När sedan ett nytt faktum förs till temat har man en ny ursprungssannolikhet (ex post) att utgå ifrån och sedan fortgår prövningen på detta sätt, i relation till kumulerad sannolikhet, tills alla framlagda bevis är införda. Resultatet blir att bevisen kommer att prövas gentemot en mycket specifik och komplex erfarenhetssats, där alla relevanta faktorer som införts i målet beaktas och där det uppskattade förhållandet mellan temats existens/icke-existens kan uttryckas som en kvotdel.

Metoden kan jämföras med en vetenskaplig prognos eller snarare en efterhandsberäkning av ett troligt utfall. Det betyder också att säkerheten i beräkningen beror av hur många relevanta variabler man har möjlighet att beakta - ju fler faktorer bedömaren kan ta in i sin beräkning, desto säkrare blir också resultatet. Om man t.ex. misstänker att orsaken till en bilolycka är för hög fart finns det en viss ursprungssannolikhet för detta tema redan innan bevisning upptas; många olyckor har just denna orsak. När bevisningen upptas säger ett vittne att bilen körde alldeles för fort och sannolikheten för temat ökar. Ett annat vittne, en passagerare i bilen, påstår däremot med bestämdhet att föraren höll lagstadgad hastighet, sannolikheten för temat minskar. Den tekniska utredningen framläggs; ett uppmätt bromsspår tyder på hög fart, sannolikheten ökar igen, men minskar åter något när uppgiften framkommer att bilens däck var slitna etc.

Det kan tyckas som om temametoden, efter denna beskrivning, är den naturliga - och därmed enda korrekta - metoden för bevisprövning. Men, som särskilt Ekelöf visat, finns det stora risker förknippade med ett sådant förhållningssätt. Ursprungssannolikheten styrande roll är en sådan riskfaktor, som praktiskt kan innebära att man avslutar prövningen innan tillräckligt många faktorer har tagits in i bilden. (I exemplet ovan skulle det t.ex. innebära att man anser den höga hastigheten bevisad redan efter att ha hört det första vittnet). I tvistemål kan det anses berättigat att begränsa prövningen till de faktorer, som parterna ansett relevanta (och därför infört i rättegången), men i brottmål - där målet för processen uteslutande är en materiellt riktig dom - är det rimligt att ställa krav på en säkrad utredningskvalitet.

Ekelöf och anhängarna av värdemetoden söker åstadkomma denna kvalitetssäkring genom att vända på beviskausaliteten och hänföra sannolikhetsberäkningarna till kvarstående osäkerhet, inte till en kumulerad kvotdel "existens". Vägen till denna försiktighetsbedömning går via en inledande värdering av varje enskilt bevis, där ingen hänsyn tas till vad bevisningen i övrigt säger. Bevisets värde fastläggs genom att genom att sammanställas med korresponderande positiva och negativa hjälpfakta och jämföras med adekvata erfarenhetssatser. Vad värderingen ska uttrycka är i vilken grad det kan anses säkerställt att temat - och inget annat faktiskt förhållande - orsakat beviset. ."Restvärdet", den kvarstående osäkerheten, uttrycker bristande kunskap om detta kausalsamband. Om det vore möjligt att driva prövningen längre (t.ex. genom införande av fler hjälpfakta) skulle det kanske visa sig att sannolikheten för detta samband ökat betydligt, men det är också möjligt att värdet skulle förbli på sin tidigare nivå eller sjunka - vad en värdering på basis av föreliggande utredning anger är inget annat än den aktuella fördelningen mellan säkert och osäkert utfall.

Först efter att varje bevisfaktum blivit värderat på detta sätt sker sammanvägningen. Temats sannolikhet kan därvid betraktas som en produkt av i temat ingående bevisvärden. Hur samverkande bevisfakta interagerar och hur huvudbevisens värde reduceras av motsatsbevisning kan uträknas med hjälp av formler (under förutsättning av att aktuella bevisvärden kan anges numeriskt), men detta resultat anger bara den totala sannolikheten för att bevisen orsakats av temat. Det kan tänkas - eller är rentav troligt - att temat är mer sannolikt än produkten av säkrade kausalsamband, eftersom det inom det osäkra fältet torde finnas ytterligare stöd för temats existens. Därför måste det sammanlagda bevisvärdet, sannolikheten för temats existens, korrigeras genom en intuitiv helhetsbedömning. Om det - vilket vanligen är fallet - inte är möjligt att använda numeriska uttryck för sannolikheten blir sammanvägningen av bevisvärden en operation, som utförs med de logiska formlerna som tumregler för att minimera risken för under- eller överskattning av olika bevisrelationer.

Som framgått av beskrivningen ovan (och tidigare ) bygger temametoden och värdemetoden inte bara på olika sannolikhetsreferenser och skilda fokuseringar. Metodskillnaden mellan värde- och temametoden innebär också en skillnad i synen på domstolens aktivitet, på domarnas rätt och skyldighet att pröva andra andra variabler än de parterna framställt under huvudförhandlingen, dvs möjligheten att uppställa alternativa hypoteser och/eller tillämpa ej upptagna erfarenhetssatser ex officio. Den ena metoden, temametoden, synes vara kopplad till parternas bevisföring och därmed till dispositionsprincipen medan den andra metoden, värdemetoden, medger att även icke framlagda variabler intas i bedömningen, såsom kvarstående osäkerhet. Sammanfattningsvis torde denna skillnad i synen på dispositivitetens roll innebära att temametoden är lämpad för dispositiva mål medan värdemetoden lämpar sig bättre för indispositiva mål, särskilt brottmål.

Å andra sidan bygger både tema- och värdemetod på frekvenstänkande - på tanken att bevisvärdering är en fråga om att bedöma sannolikhetssamband - och frågan är om detta synsätt verkligen är nödvändigt eller ens korrekt.

3.2. Prövning genom alternativa hypoteser

I internationell doktrin har diskussionen inte stått mellan olika frekvensteorier - som i Sverige mellan temametod och värdemetod - utan snarare mellan företrädare för och emot det matematiska sannolikhetsbegreppet. Det synes därvid som om förespråkarna för en "statistisk metodik", som bl.a. i USA och Tyskland hade en viss framgång inom teoribildningen, på senare tid hamnat alltmer i bakvatten och att motsidan, företrädarna för en "hermeneutisk prövningsmodell", uppnått en viss hegemoni. Metoden för bevisprövningen enligt den senare modellen grundar sig vanligen på falsifiering av alternativa hypoteser, dvs att värderingen går ut på att bedöma om det uppställda bevistemat utgör den enda rimliga förklaringen till fakta i målet. Temat anses säkerställt när andra förklaringsmöjligheter kan uteslutas.

Precis som enligt temametodens modell utgör själva bevistemat objektet för prövningen, vilket innebär att värderingen fokuseras på helheten, på sammanvägningen av bevis. Samtidigt har hypotesmodellen det gemensamt med värdemetoden att det är "det verkligt inträffade" och inte "parternas verklighet" som utgör referens vid prövningen av temats sanningshalt. Hypotesmetoden bygger alltså på ett "värdemetodologiskt synsätt", men är liksom temametoden främst anpassad för och inriktad på den slutliga sammanvägningen av bevisningen inom ett tema.

Metoden kan beskrivas enligt följande: Utgångspunkten är att om åklagaren inte kan styrka sitt gärningspåstående kan denne inte erhålla den yrkade rättsföljden - bevisprövningen bygger på att det är teoretiskt möjligt att falsifiera tesen (det av part uppställda bevistemat). För att bedöma om temat är med sanningen överensstämmande uppställer rätten alternativa hypoteser, friande varianter som kullkastar temat genom att bilda en annan förklaring. För att temat ska falla krävs inte fullt stöd för alternativet eller ens att detta är mer troligt än åklagarens gärningspåstående - för friande dom i ett brottmål räcker det att en alternativ hypotes kan vinna något, konkret och rimligt, stöd genom fakta i målet. Vad man jämför är således inte sannolikheten för temat i förhållande till sannolikheten för det friande alternativet, utan om det finns någon substantiellt stöd för det senare. I så fall duger åklagartemat inte som rättslig förklaring till det inträffade, vilket betyder att talan ska ogillas.

Denna form av prövning bygger på en central förutsättning, nämligen att målet blivit utrett efter "vad dess beskaffenhet kräver" (RB 43:4 och 46:4). Om utredningen inte är fullgod saknas det möjligheter att finna och pröva det konkreta stöd, som skulle kunna innebära att den tänkbara alternativa förklaringen bildar en friande möjlighet. Först när och om det nödvändiga materialet inhämtats kan rätten med tillfredsställande resultat ta sig an frågan om vad som är bevisat. Ansvaret för att utredningen blir tillfyllest för en allsidig bevisprövning ligger hos rätten (utredningsstandard), men risken för att utredningen ändå inte räcker för att pröva uppkomna förklaringsmöjligheter ligger på åklagaren som en utredningsbörda (utredningskravet).

I brottmål utgår hypotesmodellen från beviskravet i dess formulering "ställt utom rimligt tvivel" , vilket innebär att om det finns en annan rimlig förklaring till (vissa) fakta i målet än den som åklagaren framställer i sin gärningsbeskrivning ska den tilltalade gå fri. Med "rimlig" förklaring menas

1. att slutledningen baseras på den utredning, som befinnes adekvat för målet i fråga - att utredningskravet är uppfyllt - vilket beror av faktorer som brottets grovhet, den tilltalades inställning, brottets straffrättsliga karaktär (lagtekniska svårighetsgrad) och inte minst på omständigheterna i det konkreta fallet,
2. att tvivlet är rationellt och kan motiveras, dvs att den friande förklaringen baseras på logiska resonemang och erkända erfarenhetssatser samt
3. att den alternativa förklaringen byggs upp med hjälp av i målet förekommande fakta och inte baseras på spekulationer, hypotetiska bevis eller bristande utredning.

Först när en friande förklaring är prövbar, rationell och konkret kan den uppamma ett rimligt tvivel - ett "intuitivt" tvivel, som förklaras med känslor, är i detta sammanhang inte att beteckna såsom "rimligt".

Som bevisprövningsmodell är hypotesmetoden inriktad på motbevisningen eller rättare sagt på de omständigheter, som står (eller eventuellt kan tolkas) emot temat. Men till skillnad fråm temametoden (och i likhet med värdemetoden) begränsar sig inte rättens prövning till de alternativ, som motparten lanserat i form av motbevis eller friande förklaringar. Tvärtom ska rätten gentemot åklagarens tema pröva samtliga de alternativ, som utredningen ger anledning att uppställa. I ett förnekat mål är självfallet den tilltalades egen version av det inträffade den alternativa hypotes som är mest näraliggande - och mest nödvändig - att pröva och eliminera, men vad part själv anför innebär ingen begränsning av rättens prövning (i ett indispositivt mål). Det betyder att även i ett erkänt brottmål eller i ett mål, där den tilltalades egen version kunnat uteslutas, ska rätten - i den mån målets beskaffenhet och omständigheterna ger skäl därtill - uppställa friande alternativ och pröva om dessa kan rucka åklagartemat.

Denna ex officioprövning av alla relevanta alternativ innebär också att metoden inte kan beskyllas för att lägga bevisbördan på icke bevisbördebärande part, dvs kräva att den misstänkte ska prestera bevis för sin oskuld. Metoden medför emellertid (liksom värdemetoden) en risk för att värderingen av motbevisen blir överordnad bedömningen av huvudbevisningens styrka. Därför måste det understrykas att själva premissen för att alternativprövningen ska kunna komma till stånd är att rätten kunnat konstatera att åklagaren presenterat en bevisning för varje del i gärningspåståendet som är så stark att detta - med bortseende från alternativa möjligheter - kan anses bevisat. Som ett första steg i hypotesprövningen måste rätten bedöma om utredningen är tillräckligt omfattande för att tillåta en fullgod bevisprövning (utredningskravet) och som ett andra steg ska rätten kunna dra den preliminära slutsatsen att åklagarens bevis räcker för en fällande dom. Först därefter, som en kontroll av hållfastheten i denna slutsats, bedöms alternativa förklaringar.

När det gäller frågan om huvudbevisningen har tillräcklig styrka för att temat ska kunna anses vara med sanningen överensstämmande måste bedömaren - precis som med andra metoder - göra en värdering av enskilda bevis. Denna värdering sker emellertid inte isolerad från den slutliga prövningen utan utgör i stället en förutsättning för denna; i stället för en enskild värdebestämning söker bedömaren utröna i vad mån beviset lämnar utrymme för andra tolkningsmöjligheter. Den enskilda bedömningen är i så måtto preliminär och skiljer sig från den slutliga sammanvägningen genom att den sällan tillåter några bestämda slutsatser; varken verifikation eller falsifiering är möjlig, endast ett antal tolkningsalternativ. Om dessa alternativ inte kunnat falsifieras samlas de sedan, när de enskilda bevisen prövats, ihop till friande förklaringar, som testas vid den slutliga prövningen av deltemat.

Vid hypotesprövning av enskilda bevis är frågan om det kan finnas andra förklaringar eller tolkningar till framlagda fakta än den som är förenlig med bevistemat. Tillvägagångssättet innebär både ett införande av motstående alternativ och av relevanta erfarenhetssatser, som påverkar tolkningen av fakta i målet. Om t.ex. ett blodprov utpekar den misstänkte innebär hypotesprövningen inte endast att man laborerar med möjligheten att provet kan hänföras till annan person utan även att man uppställer hypoteser om brister i provtagningen (förväxling? smitta? feltolkning? felmarginal? etc). Om, för att ta ett annat exempel, ett vittne påstår att han sett den misstänkte på platsen för brottet, uppställs inte enbart möjligheten att vittnet tog fel på person som alternativ, utan även "delhypoteser" om risken för att vittnet dragit slutsatsen på alltför lösa grunder (för långt avstånd och för kort tid? chock? berusning? efterhandspåverkan? felaktig konfrontation? etc).

Med hjälp av denna ifrågasättande metod vid värderingen av de enskilda bevisen skapar bedömaren den eventuella grogrunden för rimligt tvivel; det är med hjälp av de konkreta fakta som uppkommit vid prövningen av de enskilda bevisen, som ett friande tvivel senare kan konstitueras. Däremot finns det vid användning av hypotesmetoden inget behov av att åsätta bevisfakta några graderade bevisvärden: Vad beviset är värt på en skala (från 0-100%) saknar egentlig betydelse - det centrala är om beviset är tillräckligt eller inte. Om huvudbeviset är tillräckligt starkt kan åklagarens deltema hållas för visst. Ett motsatsbevis är i regel svagt, men kan ändå komma att anses som tillräckligt starkt för att rucka åklagarens tema om det inte går att eliminera möjligheten av det friande alternativ som detta faktum implicerar. Vanligen byggs friande alternativ upp i ett komplex av olika separata omständigheter och det är just i komplexiteten som dess verkliga värde kommer till uttryck. Att samma utredningsmetod som vid den slutliga prövningen används även i bedömningen av delarna synes i själva verket vara en förutsättning för en korrekt metodtillämpning.

3.3. Skillnader och likheter mellan olika modeller

I avsnitten ovan har (tre) olika modeller för bevisvärdering presenterats och skillnaderna kan framstå som tydliga och markanta. I själva verket torde skillnaderna mellan metoderna - åtminstone i vissa avseenden - vara överdrivna. En betydligt större skillnad föreligger mellan den höga abstraktionsnivån i de teoretiska modellerna och den praktiska bevisvärdering, som utförs i domstolarna. Denna klyfta kan förklaras med att någon specifik metod för bevisprövningen inte är fastställd i lag eller motiv, att metodfrågan är ett spörsmål för praxis och doktrin. Inom doktrinen strävar man, från olika håll, efter att formulera en oomtvistlig metod, som i alla lägen ska garantera en säker prövning, men i praxis har man ännu inte låtit sig övertygas av någon sådan teori utan utnyttjar i hög grad sin frihet till att välja när och hur man önskar ta till sig av dessa landvinningar. Många praktiker anser rentav att det inte behövs någon metod, att bevisvärdering är en fråga om att använda sunt förnuft och att teoretiska modeller saknar praktiskt värde. Inte desto mindre sker all bevisprövning i domstol enligt en metod, vare sig domaren är medveten om det eller inte: Om juridiken ska skilja sig från politiken - vilket de flesta domare torde anse - måste slutsatsen vid en bevisprövning grunda sig på något annat än en allmän (politisk) lämplighetsbedömning. Denna grund formuleras i beviskravet, som är en rättslig norm, och det är den grunden som skapar sin egen, mer eller mindre utvecklade, metodik.

Varje bevisprövningsmodell utgår således - enligt mitt förmenande - från beviskravet och dess formulering. Frågan som varje domare måste ställa sig är helt enkelt denna: Hur vet man om bevisningen räcker eller inte? Om domaren därvid svarar "Jag känner på mig när en person är skyldig" har han också valt sin metod. Detsamma gäller den domare, som svarar att han fäller när sannolikheten för att gärningspåståendet överensstämmer med det faktiskt inträffade överstiger 95% eller den domare som svarar att den tilltalade ska gå fri om det finns något stöd för en rimlig alternativ förklaring.

Sambandet mellan beviskrav och metod medför också att en metodtillämpning bör vara konsekvent, dvs att samma metodik bör användas såväl i delarna (värderingen av enskilda bevis) som i helheten (sammanvägningen). Eftersom temametoden och värdemetoden bygger på olika sannolikhetsbegrepp - och därför också måste formulera det slutliga beviskravet olika - är det således inte särskilt lyckat att försöka kombinera dessa. I och för sig kan det synas som en sympatisk idé att använda värdemetoden för den inledande värderingen av enskilda (och samverkande enskilda) bevis, tillämpa temametoden för vägningen mellan huvudbevis och motbevis inom varje deltema och sedan kontrollera slutsatsen genom försök till falsifiering med hjälp av hypotesmetoden. Felet eller problemet med ett sådant tillvägagångssätt är dock att de sannolikhetsvärden som erhållits i det första ledet (med värdemetoden) måste transponeras vid sammanvägningen (med temametoden) och därmed förlorar sin "vetenskaplighet" i sådan grad att den undandrar sig vidare kontroll.

Å andra sidan finns det skäl att betrakta värdemetodens formler och frekvensbedömningar mer som teoretiska förklaringsmönster än som praktiska redskap i domstolarna och vid ett sådant betraktelsesätt representerar den metoden ett betydligt mer allsidigt och kritiskt förhållande till materialet och temat. I den bemärkelsen speglar värdemetoden och hypotesmetoden samma synsätt; man söker även efter andra förklaringar än "de givna" och säkerheten bedöms i förhållande till vad man vet och inte vet om "den totala bilden". Båda dessa metoder, som av tidigare angivna skäl är att föredra före temametoden i indispositiva mål, har också den svagheten att motsatsbevisning riskerar att övervärderas; bedömaren gör en alltför försiktig skattning av positiva bevisfakta (värdemetoden) eller "jagar tvivel" (hypotesmetoden). Utan en noggrann föregående prövning av utredningsbehovet i det föreliggande fallet innebär hypotesmetoden en risk för alltför lättvindiga slutsatser: Om man saknar fakta som kan användas eller tolkas mot tesen ligger det nära till hands att komma till slutsatsen att temat håller. Men på samma sätt som det föreligger en risk för att temat blir självuppfyllande om utredningen inte varit allsidig, finns det alltså en i andra riktningen verkande risk, som innebär att rätten okritiskt godtar en alternativ förklaring trots att stödet är alltför svagt. Frågan om alternativens rimlighet är den springande punkten i hypotesmodellen och det är i det sammanhanget som ursprungssannolikhet - i strid mot modellens teoretiska bas - kan göra sig gällande.


4. Bevisstruktur

I brottmål bildar åklagarens gärningspåstående den tes, som ska godtas eller förkastas. Hela bevisprövningen är alltså inriktad på denna tes, på bevistemat, och det karakteristiska för bevisvärderingen är att domaren inte behöver finna den korrekta lösningen, endast pröva om det uppställda temat håller eller ej. Som tes bedöms bevistemat i regel i sin helhet; för att domen ska bli fällande krävs att samtliga led i gärningspåståendet kan verifieras - om något led faller, faller också i regel hela åtalet. Det finns dock undantagsvis fall, där bristande uppfyllande av en del endast medför att brottsrubriceringen ändras och åtalet bifalles för ett mindre brott: Om någon är åtalad för stöld, men tillägnelseuppsåt inte kan styrkas, kan han fällas för egenmäktigt förfarande, om någon är åtalad för mord kan bevisningen om tillvägagångssättet komma att tolkas som dråp (inom ramen för samma gärningsbeskrivning) etc. Detsamma gäller om åklagaren inte förmår styrka t.ex. de omständigheter som gör ett brott grovt - då döms den åtalade för brott av normalgraden. Som tumregel gäller att det som någon döms för måste finnas med i gärningsbeskrivningen, men att det är möjligt att utelämna någon del av denna beskrivning och döma för "något mindre" - domstolen kan aldrig gå utanför temat, men det finns i vissa sammanhang, som undantag, möjlighet att reducera det.

Från dessa undantag bortses i fortsättningen. Grundförutsättningen för bevisprövningen är att varje led av gärningsbeskrivningen måste vara bevisad för att åklagaren ska erhålla en fällande dom. Vanligen är det - även om de enskilda bevisen värderats separat - lockande att pröva gärningsbeskrivningen som en helhet, eftersom delarna är avhängiga av varandra. Som redan inledningsvis poängterats ligger det emellertid en stor fara i ett sådant tillvägagångssätt; helheten riskerar att undanskymma brister i delarna, styrka i vissa delar tillåts "smitta av sig" på svagare delar och subjektiva värderingar får ett större spelrum. Av detta skäl bör bevisvärderingen inledas med en uppdelning av bevistemat i olika deltemata. Därefter fördelas bevisen på varje del och därigenom får bedömaren en möjlighet dels att kontrollera att åklagaren verkligen presenterat bevisning för varje del i gärningspåståendet, dels att sammanlägga och värdera bevisen inom varje relevant del, Inte sällan visar det sig då att bevisningen är så otillräcklig i något deltema att en vidare prövning (av andra delar eller helheten) framstår som överflödig.

4.1. Allmänt om bevistemat

Ett bevistema i brottmål bygger på ett gärningspåstående, dvs en konkret anklagelse om brott, men kommer till formellt uttryck i den s.k. gärningsbeskrivningen, genom vilken åklagaren framställer grunden för åtalet. Gärningsbeskrivningen innehåller tre huvuddelar:

1. gärningsmannaskapet
2. identifikation av brottet till tid, plats och objekt
3. gärningen, dvs rekvisiten för brottet konkretiserade med hjälp av omständigheter i det konkreta fallet.

Utgångspunkten för formulerande av själva gärningen (p.3) är ett straffstadgande (i brottsbalken eller specialstrafflag), genom vilket det påstådda brottet får en rubricering. Denna rubricering, t.ex. såsom "stöld" eller "förskingring", är emellertid inte rätten bunden av - om domstolen menar att ett annat straffstadgande är mer adekvat föreligger inte hinder att i stället välja detta, t.ex. "häleri" eller "bedrägeri". Däremot är rätten bunden av den beskrivning, som åklagaren gör av brottet - domstolen kan aldrig döma för något annat än just det som står i gärningsbeskrivningen. Detta innebär att formulerandet av gärningsbeskrivning - och ständig uppmärksamhet under processen av denna tes - är en mycket betydelsefull och grannlaga uppgift för en åklagare.

Ett problem vid bevisprövningen är att åklagarens bevisbörda inte helt identisk med gärningsbeskrivningen; hela gärningspåståendet framgår inte alltid av denna beskrivning - det kan finns en del av bevisbördan som är implicit. Det mest frekventa exemplet på detta är kravet på uppsåt. För att erhålla en fällande dom måste åklagaren i regel visa att brottet begåtts uppsåtligen, men detta underförstådda krav framgår inte alltid av gärningsbeskrivningen. Ett annat exempel utgörs av straffrihetsgrunder; åklagaren har - vilket inte alls framgår av gärningsbeskrivningen - bevisbördan för frånvaron av straffrihetsgrund (som t.ex. nöd, nödvärn, samtycke etc). Sammanfattningsvis innebär detta att åklagarens bevisbörda och därmed bevistemat i ett brottmål i regel är större än vad som uttrycks i gärningsbeskrivningen. Att bestämma de slutliga bevistemat, att avgöra vilka delar detta består av, är således ofta en mer komplicerad (och mer individualiserad) uppgift än vad principen om gärningsbeskrivningens bindande verkan för prövningen ger uttryck för.

När bevistemat är formulerat har processen fått både sin tes och sitt undersökningsobjekt. Bevisprövningen går ut på att bedöma om de omständigheter som ingår i temat är tillräckligt utredda och om utredningen ger vid handen att gärningspåståendet överensstämmer med det faktiskt inträffade. För möjligheterna att komma till denna slutsats har kraven på gärningsbeskrivningens precision en fundamental betydelse; ju mer allmän beskrivningen är desto mer lättbevisad är den, ju mer detaljerad beskrivningen är desto svårare blir det att fastställa den. Eller för att ta ett exempel: Det är självklart betydligt enklare att fälla någon för mord om bevistemat i handlingsdelen beskrivs så att gärningsmannen "bragt A om livet" än om åklagaren åtar sig att visa att detta skett genom att denne "först tilldelat A ett knytnävsslag på näsan och sedan slagit honom i huvudet med en bultsax". Detsamma gäller förstås om brottet anges ha inträffat "någon gång under sommaren 1997" eller "vid 19.30-tiden den 14 juli 1997".

Här finns inte utrymme är närmare gå in på denna komplicerade fråga, men det finns skäl att påpeka att kravet på precision måste bedömas från fall till fall och att åklagaren bör välja den högsta precisiongrad han anser att bevisen medger samt en gång understryka att precisionsgraden bestämmer åklagarens bevisbörda i det konkreta fallet.

4.2. Uppdelning i deltemata

"Karin Jonsson har vid 01-tiden den 30 juli 1997 i en lägenhet på Pilgrimsvägen 22 i Linköping med tillägnelseuppsåt tillgripit en plånbok, som tillhörde lägenhetsinnehavaren Lars Nilsson och innehöll 400 kronor.
Gärningen är att betrakta såsom grov eftersom tillgreppet skett nattetid i annans bostad."

En uppdelning i deltemata tar sin utgångspunkt i gärningsbeskrivningen och dess tradionella utformning. Det innebär att det första deltemat kommer att utgöras av gärningsmannaskapet. För att den tilltalade ska kunna fällas till ansvar måste det ställas utom rimligt tvivel att det är han/hon - och ingen annan - som begått brottet i fråga.

Efter identifieringen av gärningsmannen följer i regel en identifiering av brottet till tid och plats. Denna specificering utgör inte en del av den reguljära bevisbördan och ska inte heller bevisas gentemot det gängse beviskravet, utan utgör ett krav på att gärningen är så individualiserad att den skiljas från andra eventuella brott (som den tilltalade eller annan begått). En och samma gärning kan (som principiell huvudregel ) endast bli föremål för prövning en gång och flera kan inte dömas för samma individuella brott - specificeringen innebär således att man avgör gränsen för res judicata-problematiken. Detta avgörande bör inte ses som en bevisprövning utan som en prövningsförutsättning, ett sätt att bestämma vad processen handlar om. Det kan därför ifrågasättas om denna del av gärningsbeskrivningen ska utgöra ett deltema för bevisningen eller endast ses som en övergripande bestämning av talan. Å ena sidan innebär det en pedagogisk vinst att införa specificering av brottet som en del av det slutliga temat, även om det inte ska prövas mot samma norm som övriga delar; genom detta förfarande blir själva preciseringen av brottsplats och brottstidpunkt föremålet för en naturlig kontroll. Och självfallet har utfallet av denna kontroll samma betydelse för rättsföljden som bristande bevisning: Om fel tid eller fel plats angivits kan åtalet inte bifallas - det rör sig i så fall om en annan gärning än den åtalade. Å andra sidan är det mycket sällan som bevisning behövs rörande detta "deltema" och av det skälet bör man begränsa införandet av detta till de fall, där frågan särskilt aktualiseras.

Efter identifieringen av brottet följer beskrivningen av själva den brottsliga gärningen, som byggs upp med hjälp av rekvisiten för det eller de för åtalet valda brotten. Vanligen baseras gärningen på ett eller flera handlingsrekvisit, som sedan ofta följs av ett eller flera effektrekvisit, men även andra former av moment, t.ex. farerekvisit eller underlåtenhet, förekommer. För bevisvärderingens del är det av yttersta vikt att en separering verkligen sker mellan olika inslag i denna beskrivning, dvs mellan olika rekvisit. Syftet med en uppdelning av bevistemat i deltemata är just att möjliggöra kontroll av bevisningen i alla dess relevanta delar och för att kontrollen ska ha avsedd verkan krävs att uppdelningen verkligen blir korrekt och fullständig. När det exempelvis gäller ett tvåsidigt effektrekvisit som skada/vinning är det centralt att dessa båda sidor prövas var för sig. Visserligen finns det ofta ett klart samband däremellan, men lika ofta skiljer sig bevisningen mellan de båda sidorna; vissa bevis kan styrka skada, andra vinning. Genom uppdelningen i två deltemata åstadkommes en prövning av om och hur åklagaren uppfyllt sin bevisbörda för båda dessa rekvisit.

Om åtalet innehåller alternativa yrkanden måste en separat uppdelning göras för varje brottspåstående/bevistema. Vidare kan till gärningsbeskrivningen, vanligen i form av ett särskilt sista stycke, vara fogade omständigheter, som gör att gärningen bör betecknas som grov och därmed föranleda prövning enligt en särskild rubricering (typ grov stöld, grovt rån etc). Även dessa omständigheter bör ge upphov till ett eget deltema, eftersom det är en del av bevisprövningen. Det måste dock vid denna prövning observeras att rättsföljden av bristande bevisning i denna del är en helt annan än beträffande övriga deltemata; om åklagaren inte kan styrka de omständigheter som gör gärningen grov, dömer man för normalbrottet. Om flera försvårande omständigheter angivits, behöver de heller inte separeras från varandra - vanligen kan dessa faktorer beaktas såväl alternativt som kumulativt.

Sedan själva gärningsbeskrivningen uppdelats i delar återstår att bedöma om åklagarens bevisbörda även omfattar kriterier, som ej framgår av gärningsbeskrivningen. Ifall åtalet gäller ett vållandebrott ska - som absolut huvudregel - de omständigheter som konstituerar detta vållande framgå av beskrivningen. Om däremot den subjektiva täckningen ska bestå av uppsåt framgår denna förutsättning endast undantagsvis av gärningsbeskrivningen och måste därför tillfogas bevistemat. Huruvida detta ska göras i form av ett extra deltema eller i form av "påbyggnader" till redan uppställda objektiva deltemata får bestämmas från fall till fall: Om brottet är av enkel beskaffenhet, om alla faktiska omständigheter utom en är att anse såsom ostridiga och klarlagda eller om uppsåtet bäst bestäms i sin helhet kan ett enstaka deltema med beteckningen "uppsåtligen" tillfogas redan uppställda deltemata. Om det däremot finns skäl att bedöma uppsåtet inom flera olika objektiva rekvisit bör den subjektiva täckningen uppställas och prövas i kombination med respektive rekvisit. Annars är det risk att uppsåtsbedömningen blir alltför generell eller alltför schematisk. Särskilt stor är denna risk om kraven på uppsåtet varierar mellan olika rekvisit, t.ex. om ett visst rekvisit kräver direkt uppsåt medan andra tillåter samtliga uppsåtsformer (dvs även indirekt eller eventuellt uppsåt). Vid bevisprövningen av uppsåtsfrågan måste man sedan uppmärksamma att beviskravet i den subjektiva delen inte är lika högt som i den objektiva - att en gärning skett med insikt/avsikt kan inte bevisas "bortom rimligt tvivel".

Som framgått av den tidigare presentationen av begreppet bevistema (i 4.1.) har åklagaren även bevisbördan för frånvaron av ansvarsfrihetsgrunder. Därmed uppkommer frågan om även eventuella sådana grunder bör tillfogas raden av deltemata inom ramen för åklagarens bevistema, men så bör inte ske. Ansvarsfrihetsgrunder är - i förhållande till bevistemat - att betrakta såsom alternativa hypoteser och i egentlig mening skiljer sig inte dessa från andra friande alternativ: för att kunna erhålla en fällande dom måste åklagaren kunna motbevisa andra förklaringar oavsett om dessa baseras på legala ansvarsfrihetsgrunder eller faktiska. Allmänt sett är det alltså egalt om den friande förklaringen bygger på nödvärn eller om den bygger på exempelvis alibi - rättsföljden blir densamma. Skillnaden mellan straffrihetsgrunder och faktiska grunder är dock att de förra i högre grad bygger på en tolkning av fakta i förhållande till en legal norm, nämligen hur en person under vissa förutsättningar tillåts agera utan att bli bestraffad därför. Av detta skäl poängteras (i doktrin och praxis) att det ankommer på åklagaren att utreda och eventuellt motbevisa sådana friande omständigheter och att det inte ligger någon åberopsbörda eller bevisbörda på den tilltalade. I praktiken är dock frågan om ansvarsfrihet mycket ofta kopplad till frågan om uppsåt och kan i regel ses som ett alternativ till bristande sådant. Prövningen är likartad också på så sätt att det beviskrav, mot vilket bevisningen i dessa delar ställs, är lägre (och annorlunda) än det krav som gäller objektiva rekvisit. För uppdelningen i deltemata betyder ansvarsfrihetsgrundernas särställning att en eventuell sådan inte ska fogas till åklagarens bevistema utan till de alternativa hypoteserna.

En uppdelning av bevistemat gällande den gärningsbeskrivning som gavs i inledningen får följande struktur:


KARIN JONSSON HAR

MED TILLÄGNELSEUPPSÅT

TILLGRIPIT LARS NILSSONS
PLÅNBOK MED 400 KRONOR


I DENNES BOSTAD NATTETID


Bilden visar ett bevistema uppdelat i fyra deltemata, varav det sista (ej fetstilta) endast har betydelse för bedömningen av brottets rubricering. För att åtalet ska bifallas såsom grov stöld krävs att samtliga fyra deltemata bevisas, men skulle rätten finna att endast det första och tredje deltemat kan styrkas kan det ändå bli fråga om en dom för egenmäktigt förfarande. Huvudregeln för bevisprövningen är att om ett deltema faller, faller också åtalet, men exemplet visar att frågan om bevistemats utbredning inte är identisk med frågan om rättsföljden.

Ett annat exempel visar att bevistemats komplexitet i hög grad beror på det åtalade brottets lagtekniska konstruktion och på vikten av att bevisprövning verkligen sker i gärningsbeskrivningens samtliga delar:

"Lars Nilsson har den 1 augusti 1997 i Norrköping förfalskat Nils Janssons namnteckning på en denne tillhörig checkblankett, vilket inneburit fara i bevishänseende, och presenterat checken å Nordbankens kontor på Östra Promenaden 11 så att han vilselett och förmått bankpersonal där att utbetala 34.000 kronor, vilket inneburit vinning för Lars Nilsson och skada för banken."


LARS NILSSON HAR

TECKNAT NILS JANSSONS NAMN PÅ DENNES CHECK

VILKET INNEBURIT FARA I BEVISHÄNSEENDE

OCH PRESENTERAT CHECKEN PÅ NORDBANKEN

SÅ ATT HAN VILSELETT OCH FÖRMÅTT BANKEN

ATT UTBETALA 34.000 KRONOR

VILKET INNEBURIT VINNING FÖR NILSSON

OCH SKADA FÖR BANKEN


Även i detta fall skulle man kunna tänka sig att ett bristande uppfyllande av något rekvisit skulle kunna medföra fällande dom för ett mindre brott än det åtalade, bedrägeri medelst urkundsförfalskning, men den kanske största svårigheten (och vinsten) med strukturuppbyggnaden är att bestämma huruvida olika delar av gärningspåståendet är avhängiga av varandra eller självständiga. När det exempelvis gäller den förfalskade namnunderskriften och fara i bevishänseende torde det sällan finnas möjlighet att separera dessa (eftersom en sådan fara allmänt sett föreligger vid urkundsförfalskning), men för en korrekt bevisprövning torde det vara lämpligt att för kontrollens skull uppställa "faran" som ett särskilt deltema. Detsamma gäller omständigheterna "vilselett och förmått" i kombination med "utbetalning" (av visst belopp), som alltid torde hänga ihop vid ett fullbordat brott, men som bör prövas separat, inte minst av det skälet att beloppet kräver egen bevisning. Och när det gäller rekvisiten "skada" respektive "vinning" har separeringen samma syfte, nämligen att undvika risken att den ena omständighetens uppfyllande automatiskt anses följa av den andras styrkande (dvs att om skada visas föreligger också vinning eller tvärtom). I strukturen ovan har inte uppsåtet tagits med, trots att sådant krävs för fällande dom. Enligt min uppfattning räcker det, vid denna typ av brott, att den subjektiva täckningen tas in i bilden där och när omständigheterna ger skäl till det - vid åtal för checkbedrägeri torde uppsåt i regel subsumeras under de objektiva omständigheterna.

Samma typ av selektion vid uppbyggnad av strukturen gäller för ansvarsfrihetsgrunder - sådana tillförs - som alternativtema - när omständigheterna i målet (eller brottets typ) föranleder det.

"Nils Jansson har vid 19-tiden den 22 augusti 1997, utanför korvkiosken på Stora torget i Finspång, tilldelat Bo Persson ett slag med knuten näve, så att Perssons näsben knäcktes."


NILS JANSSON HAR

UPPSÅTLIGEN I NÖDVÄRN

TILLDELAT BO PERSSON
ETT KNYTNÄVSSLAG

SÅ ATT DENNES NÄSBEN KNÄCKTES

I detta fall bör såväl den subjektiva täckningen som ansvarsfrihetsgrunden nödvärn tillföras bevisstrukturen. Till brottet misshandel hör naturligen en prövning såväl av avsikten som av möjligheten att slaget utdelats för att hejda ett angrepp och dessa deltemata bör ingå i bevisstrukturen oavsett om den tilltalade själv anfört dessa grunder eller ej. Friande möjligheter ska prövas ex officio och någon åberopsbörda för sådana ligger inte på försvaret.

4.3. Uppdelning i huvudbevis och motbevis

Efter att det slutliga bevistemat uppdelats i sina delar ska den av parterna presenterade bevisningen hänföras till denna struktur. Vinsten med att uppdela det slutliga temat i deltemata är dubbel; dels får bedömaren möjlighet att på ett enkelt sätt kontrollera att åklagaren verkligen framlagt bevisning i alla relevanta delar, dels klargörs på detta sätt för vilken del av temat ett bevisfaktum har relevans. Det kan visserligen förekomma att en viss omständighet t.ex. ett motiv till brottet, har betydelse för hela temat och det är mycket vanligt att ett visst bevismedel, t.ex. ett vittnesmål, har betydelse för flera delar av det slutliga temat. Inte desto mindre utgör hänförande av ett bevis till rätt, dvs relevant, deltema en nyckel till en säkrare bevisvärdering. Den som i stället bedömer ett bevis enbart i förhållande till helheten löper risk att ge beviset en större relevans än den faktiska och därmed att ge det en alltför stor bevisverkan. Denna överdrivna bevisverkan kan givetvis ge utslag i båda riktningar, såväl för som emot bevistemat, och innebär därför ingen generell tendens med avseende på utgången. Men för säkerheten i värderingen är helhetsbedömningar alltid en svår och riskabel metod.

När det gäller den bevisning, som befinnes relevant för temat, skiljer man mellan huvudbevis, dvs sådana bevis som talar för temat, och motbevis, som talar däremot. I brottmål utgörs huvudbevisen i regel av den framlagda åklagarbevisningen, men det är också möjligt att rätten ex officio finner omständigheter, som talar för att temat är med verkligheten överensstämmande. Sådana positiva bevis- och hjälpfakta, som framkommit under huvudförhandlingen, ska givetvis också hänföras till kategorin huvudbevis. Någon åberopsbörda för bevisfakta föreligger ju inte i svensk rätt och att åklagaren försummat att uppmärksamma denna bevisning är därför inget som ska läggas denne till last.

För att ytterligare komplicera uppdelningen mellan positiv och negativ verkan kan det också hända att av försvaret presenterad bevisning blivit kontraproduktiv och ger bevisverkan för temat. Så kan vara fallet med när ett av försvaret kallat vittne kommer med uppgifter till den misstänktes nackdel eller med misslyckade eliminationsförsök (t.ex. att ett presenterat alibi visar sig vara falskt). Att hänföra sådana bevis till huvudsidan vore dock att föregripa själva bevisvärderingen. Syftet med uppdelningen mellan huvudbevis och motbevis är främst att skapa korrekta premisser för bevisvärderingen, inte att avgöra hur starkt ett bevis talar för eller emot temat. Kärnpunkten i denna del av bedömningen handlar om relevansen, sambandet mellan bevisfaktum och rättsfaktum, inte om värdet. Själva "sorteringen" kan alltså göras relativt mekaniskt. Om det sedan, vid den efterföljande värderingen, visat sig att beviset saknar (eller har ett mycket begränsat) värde på den sida, till vilket det hänförts, övergår man till att pröva om det i stället fått bevisverkan för motsidan. Värderingen kan givetvis också leda till att den förutsatta relevansen underkänns.

Sorteringen i huvudbevis och motbevis går alltså så till att faktainnehållet i varje bevismedel analyseras ur relevanssynpunkt och - efter eventuell uppdelning i mindre beståndsdelar - hänförs till motsvarande deltema. På detta sätt fördelas först åklagarbevisningen och sedan försvararbevisningen på bevistemats olika delar. Därefter fördelas eventuellt återstående omständigheter enligt samma princip, varvid dessas "huvudtendens" bestämmer om de ska placeras på den positiva (förstärkande) eller negativa (försvagande) sidan av temat. I många fall. särskilt när det gäller utsagor, måste samma bevismedel uppdelas på flera deltematata/rekvisit; vad utsagepersonen uppger är ofta relevant för såväl gärningsmannaskapet som för flera olika rättsfakta. Detta gäller såväl tilltalade som målsägande och vittnen och principen om uppdelning bör följas även i "ostridiga" delar, dvs beträffande sådana omständigheter som är erkända (eftersom även sådana, enligt RB 35:3, i brottmål ska prövas i bevishänseende), varvid erkännandet således får funktion av huvudbevis.

För att förbereda bevisvärderingen ytterligare kan även den av Ekelöf klargjorda distinktionen mellan ordinär motbevisning och motsatsbevis utnyttjas vid uppbyggandet av bevisstrukturen. Medan ordinär motbevisning endast kan försvaga värdet av framlagda huvudbevis innebär motsatsbevisning att omständigheten i fråga även har relevans för ett alternativt, friande bevistema. Exempel på ordinär motbevisning är omständigheter (som chock, berusning, bristande koncentration etc) som indikerar att vittnet saknat förmåga att göra den observation han berättar om, medan alibi utgör ett klassiskt exempel på motsatsbevisning. I motsats till åklagarens påstående att den tilltalade är gärningsman uppställs därvid det alternativa temat "annan gärningsman" och det stöd som kan uppammas för detta alternativ försvagar inte bara huvudbevisningen i gärningsmannafrågan utan utgör även en alternativ hypotes som ska falsifieras för att det åtalade brottet ska kunna ställas utom rimligt tvivel. Det underlättar således den slutliga värderingen i målet om man redan på "strukturstadiet" formulerar de friande förklaringar, som aktualiseras av fakta (eller påståenden) i målet.

Exempel på fördelningen av huvudbevis och motbevis kan göras med utgångspunkt från en det tidigare använda misshandelsfallet med Nils Jansson, som bestrider brott och hävdar nödvärn, och där åklagaren förutom förhör med målsäganden Persson åberopar ett vittne och ett rättsintyg som bevisning:


erkännande NILS JANSSON HAR

vittnet A UPPSÅTLIGEN Janssons uppgifter NÖDVÄRN

mgd Persson
TILLDELAT BO PERSSON
erkännande ETT KNYTNÄVSSLAG

SÅ ATT DENNES NÄSBEN
rättsintyg KNÄCKTES

Redan vid denna strukturuppbyggnad kan problematiken vid den kommande bevisvärderingen förutses: Jansson erkänner att han varit på platsen och att han tilldelat Persson ett knytnävsslag och hans erkännande i dessa delar vinner stöd av övrig bevisning (nämligen av målsägandens och vittnets uppgifter). Detta betyder att två av fyra deltemata kan anses styrkta och tills vidare kan lämnas därhän, medan bevisprövningen går vidare med övriga två deltemata. Av exemplet kan vi också se att samma bevismedel har relevans för flera deltemata (bl.a. har målsägandeutsagan och vittnesmålet betydelse för åtminstone tre av temats fyra delar).

4.4. Uppdelning i bevisfakta och hjälpfakta

Vid uppdelningen mellan huvudbevis och motbevis är tanken att endast bevisfakta, inte hjälpfakta, ska upptas i strukturen. Sedan ska olika hjälpfakta i sin tur hänföras till respektive bevisfaktum i samband med värderingen. Bevisfakta och hjälpfakta skiljer sig åt genom att de senare endast utgör "värdekorrigerande" faktorer, dvs kan höja eller sänka bevisvärdet hos ett bevisfaktum, men inte självständigt bevisa något. Som upptogs redan i avsnitt 2.3. finns det emellertid också hjälpfakta, som inte kan hänföras till något bevisfaktum utan endast direkt till ett (del)tema och som i kombination med andra hjälpfakta av samma typ kan bilda en struktural bevisning. För att bedömaren ska få en korrekt ingång till bevisvärderingen innebär detta att strukturala bevis ska uppställas som om de vore bevisfakta. De olika element som ingår ska dock sammanföras till ett "strukturellt påstående" (typ "motiv", "förberedelse" etc) när det förs till bevistemat, olika omständigheter som samverkar inom ramen för strukturen får inte bilda egna "bevis" utan ska kopplas ihop med varandra för att bilda ett "bevisfaktum av strukturtyp". När detta har skett måste man vara medveten om strukturbevisets särskilda karaktär och begränsade värde: Om det visar sig att ett strukturalt bevis är det enda "huvudbevis" som finns gentemot ett visst deltema finns det skäl att vid den kommande värderingen ifrågasätta om beviskravet verkligen kan uppfyllas i den delen.

Samtidigt som man tillåter att strukturala bevis - prövningsmässigt - bereds plats såsom för temat omedelbart relevanta faktorer gäller det att se till inte andra hjälpfakta, sådan som endast utgör tolkningshjälp, får samma roll. Att noga kontrollera att inte hjälpfakta får status som bevisfakta utgör ett viktigt analyssteg. Hjälpfakta ska alltså - om de inte ingår i en struktur - föras till de bevisfakta för vilka de utgör värderingsinstrument. Om hjälpfakta i stället felaktigt betraktas som självständiga bevis kommer de att samverka med bevisfakta, vilket betyder att deras relevans har misstolkats och att de ges ett alltför betydande värde.

I många fall är gränsdragningen mellan bevis- och hjälpfakta enkel och naturlig. Så är exempelvis fallet med omständigheter, som används för att bedöma tillförligheten i en utsaga. I andra fall är kategoriseringen betydligt svårare; som bedömare är det lätt att intala sig att t.ex. ett "misstänkt beteende" som föregått eller följt på den brottsliga handlingen utgör ett bevis för gärningsmannaskap. Om exempelvis den misstänkte tidigare uttalat hot mot mordoffret eller efter mordet slängt de kläder han bar den aktuella dagen är det psykologiskt förklarligt om bedömaren tolkar dessa omständigheter såsom bevis för hans skuld, dvs som bevisfakta. I själva verket utgör dessa omständigheter endast två strukturer, bestående av varsitt hjälpfaktum, att föra till det deltema som rör gärningsmannaskapet (dels "beteende före brottet", dels "beteende efter brottet"). Skillnaden mellan bevisfaktum och hjälpfaktum prövas genom frågan: Kan denna omständighet, om den är fullständigt säkerställd, bevisa det aktuella temat eller kan omständigheten bara, i bästa fall, utgöra ett stöd för annan bevisning? Svaret på denna fråga frågor blir i exemplet relativt tydligt: Att någon tidigare uttalat ett hot kan inte ensamt bevisa att han är den sökte mördaren, inte heller att han efter mordet gjort sig av med sina kläder. För att binda honom till mordet behöver vi något, t.ex. ett tekniskt fynd eller en vittnesobservation, från mordplatsen och i så fall kommer de exemplifierade omständigheterna att såsom hjälpfakta utgöra positivt bevisstöd.

Men återigen: Att en omständighet klassificeras som hjälpfaktum hindrar den dock inte från att undantagsvis kunna tillmätas direkt bevisverkan. Förutsättningen är dock, som klargjorts ovan och i 2.3., att den indirekta omständigheten kan införas i ett komplex av indicier, ett strukturbevis. De nu anförda exemplen - med föregående hot och förstörda kläder - har knappast en tillräckligt komplex struktur för att ens i optimala fall kunna eliminera möjligheten av annan gärningsman. Om man däremot tänker sig att den misstänkte därutöver är våldbenägen, har motiv och saknar alibi är det möjligt att man kan bilda ett så starkt strukturkomplex att friande förklaringar kan elimineras vid den påföljande bevisvärderingen. Själva värderingen bör dock klart åtskiljas från sorteringen av faktiska omständigheter i bevisfakta och hjälpfakta - uppdelningen i dessa båda kategorier är ett kontrollinstrument och en beredning inför denna värdering. Syftet med uppdelningen i bevisfakta och hjälpfakta är helt enkelt att klargöra skillnaden mellan direkt och indirekt relevans. Om så inte sker är risken uppenbar att bevisningen för temat övervärderas.

Om vi tar exemplet med följande gärningsbeskrivning, där den tilltalade förnekar brott och hävdar alibi, hamnar fokus på struktural bevisning gentemot det tema, som avser gärningsmannaskapet:

"Bo Persson har vid 23-tiden den 23 augusti 1997 i Jan Nilssons lägenhet å Bergsgatan 22 i Stockholm anlagt brand, som inneburit fara för dennes liv och hälsa.
Gärningen är att beteckna såsom grov eftersom den inneburit fara för flera människor."

Låt oss anta att bevisningen i huvudsak består av teknisk bevisning som tolkats genom expertutlåtanden från Statens kriminaltekniska laboratorium (SKL) och att vi genom dessa det kan anse det visat att branden är anlagd och att det fanns en spridningsrisk. Den springande punkten när det gäller åtalet är huruvida det är Bo Persson eller någon annan, som anlagt denna. Själv hävdar han alibi och därmed blir även frågan om tidpunkten för branden så central att den bör införas såsom ett eget deltema. För Perssons skuld talar det förhållande att han uttalat hot mot Nilsson och att han samma dag inhandlat bensin, samma brandfarliga vätska som använts vid anläggandet, i en dunk. Själv hävdar han att den inköpta bensinen skulle användas i en gräsklippare, som dock visade sig trasig. För hans oskuld/alibi talar ett vittnesmål (utan edgång) från hans sambo, som säger att Nilsson var hemma vid den tidpunkten för branden.

tilltalades
vittne A:hot utsaga:hemma
mgd: hot


motiv
BO PERSSON HAR alibi
förberedelse ANNAN
GÄRNINGSMAN

bensininköp
trasig gräsklippare sambovittnet:
BP hemma vid 23-tiden

samboförhållandet

mgd: 23-tiden
VID 23-TIDEN 23/8 -97
vittne B: 23-tiden

vittne C: ANLAGT BRAND I
brandrester JAN NILSSONS LÄGENHET

brandskador SOM INNEBURIT FARA
mgd:s utsaga FÖR DENNE

SKL: OCH FÖR FLERA ANDRA
spridningsrisk


Av strukturen framgår bl.a. följande: För gärningsmannaskapet talar i första hand en struktural bevisning rörande motiv (genom att målsäganden och ett vittne berättar om att Persson hotat Nilsson). En omständighet av denna typ kan, som ovan klargjorts, inte ensam räcka för att styrka brott (eftersom det torde vara omöjligt att utesluta andra potentiella gärningsman enbart på den grunden ), men i kombination med ett eller flera huvudbevis (bevisfakta) kan motivet utgöra en betydande förstärkning. I detta fall finns omständigheten att den misstänkte inköpt bensin - till en trasig gräsklippare - samma kväll: Är denna omständighet ett bevisfaktum eller endast ett hjälpfaktum i förhållande till det tema som utgörs av gärningsmannaskapet? Förutsättningen för att en omständighet ska konstituera ett bevisfaktum är att den kan kopplas till själva den brottsliga gärningen och så är inte fallet med ett brottet föregående bensininköp. Alltså bildar även de omständigheter, som rör inköpet ett strukturalt bevis, som fått beteckningen "förberedelse". Värdet av denna struktur beror av "närheten till brottet " och om de bensinrester, som återfanns på brandplatsen skulle kunna visas vara identiska med bensinen som inköptes (t.ex. genom rester av dunkens material), får detta strukturala bevis en utomordentlig styrka.

I den kommande värderingen av deltemat kommer de indicier, som talar för Bo Persson som gärningsman att ställas mot den alternativa hypotesen "annan gärningsman" och därvid kommer uppgifterna från honom själv och hans sambo (om att de var tillsammans hemma vid tidpunkten för branden) att utgöra omständigheter, som prövas mot kriteriet "rimligt tvivel". Det bör därvid uppmärksammas att strukturen "alibi" är att betrakta såsom ett bevisfaktum, nämligen som ett negativt eliminationsbevis. Omständigheten har omedelbar relevans eftersom den som bevisligen befann sig på annan plats när den brottsliga gärningen utfördes, inte kan vara gärningsman.


5. Värdering

Sedan bevisningen erhållit sin struktur, genom uppdelning av bevistemat i deltemata och genom att omständigheterna i målet uppdelats mellan gentemot temat verkande sådana (bevisfakta/ struktural bevisning) och tolkningsdata (hjälpfakta), påbörjas själva bevisvärderingen. Dess första steg innebär en värdering av varje bevismedel för sig. Om bevismedlet har relevans för flera deltemata, vilket regelmässigt är fallet när det gäller utsagor, bör värderingen av detta också göras separat för varje deltema.

Vid tillämpning av värdemetoden ska värderingen av enskilda bevis göras utan beaktande av eventuella motsatsbevis. Först sedan ett bevisfaktum fått ett värde oaktat motsatsbevis sker en sammanvägning inom ramen för temat, vilket i sin tur förutsätter att även enskilda motsatsbevis dessförinnan värderas för sig, oaktat huvudbevisen. Varje bevismedel ska således värderas som om det inte fanns någon motstående bevisning. Däremot ska bedömaren vid denna inledande värdering beakta alla de tolkningsdata, som har relevans för det enskilda bevisets värde, dvs såväl positiva hjälpfakta som ordinära motbevis och andra negativa hjälpfakta. Samtidigt är det viktigt att ett värderat bevisfaktum inte används också som ett hjälpfaktum vid värderingen av ett annat samverkande bevisfaktum - sammanvägningen sker i ett senare steg.

Även vid tillämpning av hypotesmodellen bör värderingen av enskilda bevis särskiljas - och föregå - bedömningen av motsatsbevis och den slutliga sammanvägningen. Skillnaden i förhållande till värdemetoden är i denna del begränsad till själva "måttet"; vid hypotesprövning sker ingen gradering, ingen sannolikhetsbestämning av bevisvärdet, endast en hopsamling av omständigheter som senare eventuellt kan åstadkomma en underminering av deltemat.


5.1. värdering av huvudbevis och motsatsbevis

Värdering av bevis sker genom jämförelse mellan å ena sidan allmänna eller särskilda erfarenhetssatser och å andra sidan sambandet mellan bevisfakta och bevistema. Vid ett värdemetodologiskt synsätt prövas huruvida beviset i fråga kan anses stamma ur det uppställda bevistemat eller om det kan hänföras till andra - kända eller okända - förklaringar, vilka sammanförs under beteckningen "kvarstående osäkerhet". Sambandet mellan tema och bevis uppskattas till värden på en linjär skala, där begrepp som "antagligt", "sannolikt" och "uppenbart" utgör riktmärken. Om värderingen kombineras med sannolikhetskalkyl går värderingen ut på att finna fördelningen mellan de fall, då kausalitet finns mellan tema och bevis av förevarande slag och de fall då sådan saknas. Detta sker t.ex. genom uppställandet av fiktionen "100 likadana bevissituationer". Uppgiften vid värderingen blir således att söka uppskatta i hur många fall man säkert kan säga att detta samband föreligger och i ett frekvenstal, en procentandel av fullständig säkerhet, får beviset sitt värde. Huvudbevis och motsatsbevis värderas var för sig, varefter man beräknar i hur hög grad (det starkare) huvudbeviset får sitt värde reducerat av (det svagare) motsatsbeviset.

Vid tillämpning av hypotesmodellen ligger fokus på de alternativa förklaringsmöjligheterna och värderingen av enskilda bevis innebär motsvarande metodik; med hjälp av relevanta variabler testas sambandet mellan bevis och tema. Vilka variabler som är relevanta bestäms av de allmänna erfarenhetssatserna, dvs av kunskapen om vad som skulle kunna rucka tillförlitligheten av ett bevis av ifrågavarande art. Det samband, som åklagaren påstår finns mellan bevis och tema testas genom att faktorer, som skulle kunna förändra bilden, testas. En vittnesutsaga prövas exempelvis genom att vittnets sanningsvilja (motiv), observations- och minnesförmåga ifrågasätts. Denna prövning kan ge tre olika utfall: Antingen finner bedömaren att variabeln ifråga inte är prövbar eftersom det saknas tillräcklig information eller också finner man att denna faktor påverkar säkerheten positivt (förstärkande) eller negativt (försvagande). I det förstnämnda fallet måste rätten bedöma hur bristen på information ska bedömas i förhållande till utredningskravet och vilka konsekvenser detta får för den fortsatta utredningen och bevisprövningen. I det sistnämnda fallet, där bedömaren finner att en prövad variabel sänker bevisets värde, lägger man grunden för alternativa hypoteser både beträffande det enskilda beviset och det aktuella deltemat. Om exempelvis rätten finner att en vittnesutsaga synes tillrättalagd i efterhand, kan hypoteserna "vittnet misstog sig/vittnet ljuger" uppställas och den konstaterade efterkonstruktionen möjligen användas som ett visst stöd därför och sänka bevisets värde. Samtidigt har man lagt grunden för ett alternativt deltema; om vittnet misstog sig kanske det ruckar åklagarens gärningspåstående och bereder väg för ett friande alternativ. Förutsättningen för att beviset ska få en sådan verkan beror av dess relevans. Om vittnet beslås med lögn när han berättar att han sett den tilltalade slå målsäganden också vid ett annat tillfälle, uppkommer ingen alternativ hypotes alls beträffande gärningen, endast en sådan för beviset (dvs att vittnet ljuger/överdriver också i den relevanta delen). Om vittnet däremot beskriver gärningsmannens klädsel på ett sådant sätt att det inte alls överenstämmer med vad den tilltalade hade på sig vid tillfället uppkommer misstanken att vittnet kan ha tagit fel på person och därmed ett eventuellt stöd för den alternativa hypotesen "annan gärningsman".

Vid tillämpning av hypotesmetoden handlar värderingen av enstaka bevis inte om att åsätta relationen bevis/tema ett värde, inte om att bedöma sannolikheten för att beviset orsakats av temat (värdemetoden) eller för att temat genom bevisets tillförande kan anses säkerställt (temametoden). I stället handlar värderingen om att bedöma i vad mån ett bevis kan motstå ett rationellt ifrågasättande. Klarar huvudbevisen alla attacker är deltemat säkerställt och "kan hållas för visst". Om - vilket torde vara det vanligaste, i vart fall i förnekade mål - en viss osäkerhet om huvudbevisningens verifikationsförmåga kvarstår, ska denna användas i försök att falsifiera det aktuella deltemat. Detta sker, i kombination med eventuella motsatsbevis som vid en motsvarande prövning kunnat motstå fullständig falsifiering, vid den slutliga bevisvärderingen och utförs genom formulerandet av till deltemat alternativa hypoteser om det inträffade. Den osäkerhet som blivit manifesterad vid värderingen av de enskilda bevismedlen ska där användas som element i försöken kullkasta gärningspåståendets delar. Konkret stöd för friande förklaringar innebär att det föreligger ett "rimligt tvivel" och det är genom ifrågasättandet av de enskilda bevisen som bedömaren kan få fram byggstenarna till ett sådant tvivel.

5.2. Värdering av olika bevismedel

Generellt sett föreligger ingen teoretisk skillnad mellan olika bevismedel när det det gäller värderingen; domarens uppgift är alltid att bedöma styrkan hos ett framlagt bevis. I praktiken är dock skillnaderna mellan olika typer av bevis betydande: Vissa bevis kräver sakkunnig tolkning medan andra kan värderas på basis av allmän livserfarenhet. Vissa bevis kan värderas med hjälp av statistiskt underlag, andra saknar varje möjlighet till vetenskaplig referens. Vissa bevis är koncentrerade till ett deltema medan andra rör flera eller samtliga delar av bevistemat. Vissa bevis är komplexa, andra enkla, vissa är vanligt förekommande, andra sällsynta etc.

För att kunna att kunna fullgöra sin uppgift måste domaren ha en korrekt uppfattning om bevisens relevans och det är därför den ovan presenterade struktureringen är så viktig. I samband därmed (4.2.) behandlades den betydelsefulla skillnaden mellan bevisfakta och hjälpfakta och betonades att de senare (som huvudregel) endast utgör tolkningshjälp. Denna principiella uppdelning kan i viss mån göras generell beträffande vissa bevismedel: Två former av bevisning, nämligen syn på stället och sakkunnigbeviset, får endast form av hjälpfakta eftersom de inte konstituerar några omedelbart relevanta omständigheter utan endast tolkningshjälp: Genom dessa bevismedel förbättrar rätten sina möjligheter att värdera de direkta bevisen rörande gärningen (exempelvis ett vittnes identifiering av gärningsmannen eller uppgift om en projektils bana). Däremot kan de ju inte i sig bevisa det aktuella brottet.

Även övriga bevismedel, utsagor (tilltalad/målsägande/vittne), syn i rättssalen (dvs uppvisandet av föremål) och skriftliga bevis (i vilket innefattas även audio/video), kan i ett visst mål ha en (helt eller delvis) indirekt relevans och uppdelningen i bevisfakta/hjälpfakta kan därför inte generaliseras utan måste bestämmas i varje enskilt fall. När det gäller vittnesmål är det ofta så att vissa vittnen hörs för att söka styrka/motbevisa temat medan andra hörs för att stärka/försvaga andra bevis och ännu oftare så att vissa uppgifter i utsagan har direkt relevans för temat medan andra är "perifera".

Utrymmet i denna framställning medger inte en genomgång av samtliga bevismedel, men det finns skäl att uppmärksamma två särskilda svårigheter, nämligen dels de fall, där domaren för sin värdering är beroende av experthjälp, dels de fall då domaren är helt beroende av vaga erfarenhetssatser.

5.2.1. Sakkunnigbevisning

Då ett bevis måste tolkas av en sakkunnig för att kunna värderas innebär det en risk att domaren överlämnar bevisvärderingsuppgiften i denna del till den sakkunnige och godtar dennes värdering som sin egen, trots att kriterierna för sannolikhetssamband och för bevisstyrka inte är identiska. Skillnaden är att medan experten i regel uttalar sig om sannolikheten för att det framlagda beviset befinner sig inom den ena eller andra sidan i en adekvat population (dvs frekvensen) är domarens uppgift att uttala sig om vad som gäller i det enskilda unika fallet (dvs sanningsvärdet ). Detta innebär, för det första, att uppmärksamheten måste riktas mot det enskilda fallets säregenheter och, för det andra, att värderingen av det enskilda beviset måste göras i sitt sammanhang.

Omvandlingen av statistiska frekvenssamband till bevisvärden innehåller en rad felkällor såväl när det gäller den prövade omständigheten som den fastställda frekvensen. Utgångspunkten för beräkningen är att den i målet aktuella omständigheten blivit korrekt definierad och sedan jämförd med en tillräckligt stor population av motsvarande omständigheter. På den förstnämnda sidan har individualiseringsgraden och på den andra populationens storlek en stor betydelse. Om den prövade omständigheten är alltför generellt definierad kommer den presenterade frekvensen att uttrycka en så allmän sannolikhet att dess specifika relevans för bevisprövningen går förlorad. Om den prövade omständigheten å andra sidan är alltför starkt individualiserad kan det ifrågasättas om populationen är tillräckligt stor för att tillåta slutsatser - baseras frekvenssambandet bara på ett fåtal liknande fall är tillförlitligheten tveksam.

Innehållet i frekvensberäkningarna måste således analyseras och granskas för att sannolikhetstalen ska kunna omsättas i bevisvärden. Rätten måste bilda sig en egen uppfattning om hur frekvensen skulle komma att förändras om man bytte ut någon variabel i den prövade omständigheten eller om populationen bestämdes annorlunda. Först därefter är det möjligt att söka bestämma vilken relevans frekvenssambanden kan ha i det aktuella fallet. Om så inte sker föreligger en uppenbar risk att man likställer höga frekvenser med höga bevisvärden, trots att betydelsen av statistiska uppgifter i regel är indirekt och endast utgör tolkningsstöd. Statistiken säger nämligen bara vilket samband som borde föreligga mellan bevis och tema med tanke på de föreliggande variablerna och bygger på förutsättningen att dessa variabler är korrekt definierade. Att så är fallet måste rätten kontrollera.


De risker, som vidlåter statistisk bevisning, är alltså många: För det första ger hög sannolikhet eller osannolikhet en psykologisk effekt, särskilt om frevenserna uttrycks numeriskt. Om det bara föreligger en chans på miljonen att något inträffat/inte inträffat är det svårt att tro att det prövade fallet just är ett sådant undantagsfall. Ändå är ju själva rättegången ett exempel på en undantagssituation; "normalt sett" händer inte det som prövas i rättegången (att bilfärden slutar med en olycka, att någon blir bestulen på sin plånbok etc). För det andra föreligger risken att frekvenstal, som gör att andra samband än det prövade framstår som ytterligt osannolika, godtas som eliminationsbevis, trots att populationen inte är avgränsad. Om en våldsbrottsling har spårats genom en mycket speciell tatuering anses han identifierad genom denna och värdet av identifieringen förstärks av informationen från tatueraren att det bara finns fyra personer med en sådan. Ett verkligt eliminationsbevis blir dock "statistiken" först när de övriga tre med denna kroppsprydnad kunnat avföras såsom misstänkta och det kan uteslutas att någon annan tatuerare i världen använder samma motiv. Exemplet visar också, för det tredje, på den allra största risken, nämligen att indicier genom "frekvensförstärkning" får status av bevis. Om t.ex. polisens vapenexpert säger att den på mordplatsen upphittade kulan kommer från det vapen som återfanns hos den misstänkte, bygger uttalandet på osannolikheten för att två olika vapen kan ge identiska märken på en kula. Alltså menar man sig ha ett bevis för att den misstänkte är mördaren trots att sambandet som prövas bara gäller mellan pistol och kula, inte mellan mordvapen och gärningsman - det kan ju varit någon annan som använde vapnet.

En fjärde risk är att sannolikheten för ett visst samband bedöms isolerad från annan bevisning. Vad bevisvärdet för det enskilda beviset betyder för temats uppfyllande eller falsifiering kan i regel inte slutligt bestämmas förrän man beaktat samtliga omständigheter, som är relevanta för det aktuella deltemat. Det betyder i sin tur att det bevisvärde som en omständighet erhållit (med hjälp av experten) i hög grad kan förändras (i positiv eller negativ riktning) när denna omständighet sammanställs med andra relevanta fakta. Även om den sakkunnige menar att sambandet t.ex. mellan den misstänkte och ett skriftprov varken kan fastställas eller uteslutas kan det ursprungligen skrivna (dvs det bevis som provet jämförts med) tillsammans med andra samverkande omständigheter ha ett mycket högt bevisvärde.

Det är bl.a. för att undvika sammanblandningen mellan allmän och särskild sannolikhet som man vid tillämpning av hypotesmetoden avstår från att åsätta enskilda bevisfakta värden (av typen "antagligt","sannolikt" etc) - bevisningens styrka relateras även i delarna till det slutliga beviskravet ("ställt utom rimligt tvivel"); antingen innebär beviset att deltemat "kan hållas för visst" eller också kvarstår möjligheter till falsifiering. Dessa senare möjligheter bedöms genom att beviset i fråga sammanställs med andra för temat relevanta omständigheter.

Sammanfattningsvis är en av bevisrättens viktigaste grunder att alla sannolikhetstal och alla expertutlåtanden måste "avgeneraliseras" och bedömas på basis av relevansen för det enskilda fallet. Motsatsvis innebär ett mekaniskt godtagande av expertutlåtanden eller generella sannolikhetssamband att tillämpa en metodik som strider mot bevisprövningens specifika (juridiska) karaktär. Till sin art är expertutlåtanden - liksom statistik och sannolikhetsberäkningar - endast hjälpfakta vid bedömningen av ett bevis. Oavsett vilken metod som används vid bevisvärderingen måste domaren själv svara för värderingen av det bevisfaktum som uttalandet gäller. Slutsatsen om sambandet mellan de faktiska omständigheterna och det uppställda deltemat ankommer på domaren och ingen annan.

5.2.2. Allmänna erfarenhetssamband

Normalt saknas statistiska uppgifter om frekvenser som är relevanta för prövning av ett bevistema. Det finns ingen statistik som talar om hur vanligt det är brottslingar beter sig på ett visst sätt. Det finns statistik, som kan tala om hur vanligt det är att vissa brott anmäls och hur vanligt det är att de klaras upp, men det finns, på grund av de okända fallen (mörkertalen) inga tillförlitliga uppgifter om hur vanligt eller hur ovanligt ett visst brott egentligen är. Kriminologin kan visserligen ge uppskattningar därom, men det framstår väl som mer eller mindre uppenbart att uppgifter av denna art - oavsett precisionsgrad - har föga med bevisvärderingen i det enskilda fallet att göra.

Som redan tidigare understrukits många gånger handlar bevisprövning om ett individuellt fall och dess säregenheter, inte hur detta förhåller sig till andra fall. Ändå kommer bevisvärderingen i stor utsträckning handla om jämförelser mellan det aktuella fallet och andra fall, kända eller tänkta. Eftersom brott handlar om avvikelse från en samhällelig norm har lagstiftaren sökt definiera vad som för olika effekter utgör en straffbar handling. Denna straffbara handling skiljer sig från det i samhället önskade beteendet hos medborgarna och - förhoppningsvis ur lagstiftarens synvinkel - även från "det normala" beteendet. Kvalificeringen av ett handlande under en brottmålsrättegång innebär därmed i hög utsträckning en bedömning av om detta handlingssätt är att beteckna som "normalt" eller som normstridigt. Detta huvudsyfte kommer även att prägla bevisprövningens delar, inte minst värderingen av enskilda bevis: Stämmer handlandet i delarna med den straffbara helheten/effekten?

Syftet med bevisvärderingen, kvalificeringen, att därefter kunna avgöra vad som är "rätt" och vad som är "fel", styr alltså tillvägagångssätt och referenser. Eftersom prövningen sker inom ramen för gällande rätt är det normen i sig, dvs lagen, som är kriterium för denna kvalificering, inte sociologiska undersökningsresultat om hur "normaliteten" egentligen ser ut: Även om "alla" kör fortare än 90 km/tim på en 90-väg är handlandet brottsligt. I den mån "normalitet", dvs det önskvärda beteendet, befriar från straffansvar beror det på normen, inte på hur vanligt ett visst beteende är.

Samtidigt är det lätt att se att normen, lagen, måste tolkas när den sammanställs och jämförs med det enskilda fallet. Även om lagen och/eller rättskipningen skulle vara i hög grad kauistisk - vilket inte är fallet med svensk lag av idag - bygger varje enskilt fall, åtminstone i princip, på helt egna omständigheter och förutsättningar. Inget fall är det andra likt om man drar in alla faktorer som kan ha påverkat händelseförloppet, men så långt kan prövningen inte sträcka sig. Till rättegångens natur hör att denna prövning ska begränsas till de faktorer som (av lagstiftaren) anses juridiskt relevanta. Rätten ska inte, kan inte, undersöka vad som i det förflutna gjort att gärningsmannen vid det aktuella tillfället handlade som han gjorde och hur detta handlande kunde ha undviktits om han haft ett annat liv, om han gått hemifrån en minut senare, om han mött en annan person på vägen etc. Varje människas liv är en produkt av så många skilda faktorer och erfarenheter att det inte kan fångas in genom observation av yttre fakta, allraminst under en rättegång - domstolen måste därför koncentrera sig på de fakta som synes ha omedelbar betydelse för bedömningen av brottet.

Dessa fakta kan bara i viss mån bestämmas på ett objektivt sätt. Om en person påstås ha orsakat en annan människas död är dödsfallet ett objektivt faktum, men orsaksförhållandet beror av hur vi definierar relevanta samband. Menar vi allmänt att döden inträder när Gud kallar hem vår själ är detta den objektiva sanningen om skälet till dödsfallet och menar vi allmänt att det är samhället som skapar mördare är det också samhället som objektivt sett har orsakat detta dödsfall. Objektiviteten är alltså en definitionsfråga och en tolkningsfråga; vid bevisprövning i domstol är det lagstiftaren och domaren som har avgjort vilka orsakssamband som ska anses relevanta, vilka fakta som ska anses vara objektiv grund för en stadgad rättsföljd.
Att dessa objektiva grunder varierar över tid är inte svårt att konstatera: Under tidig medeltid var järnbörden det centrala bevismedlet. Den misstänkte ålades att bära glödande järn en sträcka om sexton fot och om hans händer uppvisade infekterade brännsår dagen efter var han skyldig - infektionen var det då "objektiva faktum" som krävdes för att fastställa skuld. I början av detta sekel krävdes det manligt kön och en viss årsinkomst för rösträtt - dessa var de objektiva kriterierna för en fullvärdig samhällsmedborgare.

Exemplen visar, på ett mycket drastiskt sätt, att kvalificeringen av fakta - och därmed också bestämmandet av vad som utgör relevanta fakta - är en historiskt och politiskt betingad funktion. Att det förhåller sig på det sättet får självfallet också konsekvenser för själva värderingen av fakta i en process.

Med utgångspunkten att alla mänskliga erfarenheter inte har plats i domstolen, endast sådana som är av betydelse för den juridiskt bestämda relevansen, talar rättsvetenskapen om allmänna "erfarenhetssatser" och inte om allmänna "erfarenheter" som redskap vid denna värdering. Dessa satser är att beteckna som undersatser till den norm, som lagen vill fastlägga och beivra avsteg från, och definierar således erfarenheter som talar för eller emot ett normbrott (eller för eller emot omständigheter, som främjar bedömningen därav). För att kunna avgöra om ett normbrott föreligger måste bedömaren i rätten gå till sig själv (och sina meddomare) och försöka utröna vad de egna livserfarenheterna säger om de beteenden som förekommer i den aktuella rättssaken. Detta betyder att ledamöternas egen uppfattning om "normalitet" kommer att bilda referensram för bedömningen av det aktuella fallet, vilket i sin tur innebär att alla avsteg från ledamöternas bild av normalitet riskerar att bedömas som avvikande. Vad detta får för konsekvenser i det enskilda fallet beror av flera faktorer: För det första betingas genomslaget av den klarhet/oklarhet som råder om det inträffade - ju fler oklarheter som föreligger, desto större blir utrymmet för intolkningar som överenstämmer med de egna erfarenheterna och värderingarna. För det andra beror konsekvenserna av förhållandet mellan i striktare mening objektiva fakta och omständigheter, som är resultat av mänsklig interaktion - ju högre grad av "psykologiska" förklaringar som måste till, desto större blir utrymmet för bedömarens subjektivitet. För det tredje beror konsekvenserna på vilken sida i processen den, enligt bedömaren, normale aktören befinner sig - värderingarnas genomslagskraft beror i hög grad på vem domaren kan identifiera sig med. Och för det fjärde beror detta genomslag av rättens homogenitet - har domstolens ledamöter samma erfarenhetsbas kommer denna att ge utslag även om denna bas inte har stöd vare sig i vetenskapliga rön eller hos allmänheten.

Hur mycket man än försöker att objektivisera bevisprövningen går det inte att komma ifrån att värdering av bevis är en uppgift, som innehåller subjektiva element. Dessa subjektiva element kan vara individuella och grundas i domarens personliga övertygelse, men subjektivismen finns också i själva strukturen, i makten att avgöra vad som är relevant för att "avskilja" en person från samhällsgemenskapen. De objektiva kriterier, som uppställs för att ett brott ska anses föreligga, bygger på etiska överväganden och politiska beslut och bevisprövningen är underordnad normsystemet. Bevisvärdering må vara en vetenskap för att söka fastställa sanningen om en inträffad händelse i det förflutna, men först och främst ett redskap för att säkerställa den dömande uppgiften på ett för sin tid tillfredsställande sätt. Huruvida synen på objektiviteten är allmänt omfattad i samhället eller enbart uttryck för en viss maktstruktur beror på politiska förhållanden, på graden av consensus, och varierar över tid och samhällssystem.

I vår tid, i vårt samhälle anses allmänt att "vetenskapliga" kriterier (både natur- och samhällsvetenskapliga) har en objektiv prägel. Bevisvärderingen borde därmed - för att vara "objektiv" - baseras på en så hög grad av vetenskaplighet som möjligt. Det borde i sin tur betyda att rätten på olika sätt skulle eftersträva att ta till sig så stor och bred tvärvetenskaplig kompetens som möjligt i sitt dömande, antingen genom att domstolarna skaffade sig specialkunskaper (t.ex. genom sakkunniga ledamöter) eller genom att man regelmässigt inkallade sakkunniga. Som klargjorts i föregående avsnitt (5.1.?) är dock bevisvärdering en speciell bedömningsform, som skiljer sig från den vetenskapliga undersökningen, och att sakkunnigutlåtanden inte kan tillämpas direkt utan måste transponeras till bevisvärden. Bevisprövningen behöver därför sin egen vetenskapliga teori, forskning, tillämpning.

Vad denna slutsats betyder för metodvalet vid bevisvärderingen - nämligen rationalitet i strukturuppbyggnad och prövning - har redan diskuterats, frågan är vad den betyder för värderingen av enskilda bevis, där andra vetenskapliga hjälpfakta saknas.

Hur oantastlig bevisstrukturen än är utformad och hur väl sammanvägningen av olika bevisvärden än sker kommer utgången ofta - i de svåra målen - att hänga på värderingen av något enstaka bevis. Värderingen av enskildheterna är och förblir bevisprövningens största teoretiska svårighet. Inte minst när det gäller värderingen av utsagor (eller delar därav) kommer värderingen handla om delikata avvägningar, där såväl bredden i bedömarens egna erfarenheter som innehållet i hans/hennes värderingar kommer att spela in.

Som allmänna rekommendationer för att minska "felkällorna" i dessa avvägningar kan man uppställa önskemål om bred och djup kunskap, erfarenhet av dömande, stor livserfarenhet, tolerans, förmåga till inlevelse och empati etc, men i den konkreta värderingssituationen handlar det snarare om att undvika psykologiska mekanismer, som driver fram en alltför snabb slutsats. Till dessa hör bl.a.
1. tendensen att betrakta vår kunskap som tillräcklig - vi betraktar gärna vår hittills vunna erfarenhet som uttömmande eller i vart fall tillräcklig. Så länge inget talar emot den kunskap en begränsad erfarenhet har givit oss är vi beredda att godta den som en objektiv sanning eller i vart fall som en praktisk handlingsregel. Även om vi t.ex. bara mött en enda person av den aktuella kategorin är vi beredda att "dra alla över en kam".

2. tendens att göra egen erfarenhet till allmän - vi sätter gärna våra egna erfarenheter, även om de är begränsade, framför andras. Inte minst när det gäller negativa upplevelser krävs det övertygande "motbevis" för att vi ska ändra uppfattning. Även om vi t.ex. "vet" att fåglar mycket sällan anfaller människor väger den egna erfarenheten av en sådan händelse tyngre.

3. tendensen att acceptera fördomar som allmänna erfarenhetssatser - när erfarenheter utbyts och delas på ett onyanserat, schabloniserat och okritiskt sätt får vi, genom utbytet, en bekräftelse på vår egen personliga erfarenhet och är beredda att göra slutsatsen till en generalisering. Denna generalisering anser vi oss ofta ha en så stor nytta av - t.ex. för den egna identiteten - att vi inte gärna ändrar uppfattning även om vi inser att den grundas på bedömning av undantag.

4. tendensen att identifiera sig med "lika" - våra sociala erfarenheter har vi i hög grad gemensamma med en social kategori, en klass eller en grupp, och när en person av samma kategori uppträder i rätten har vi betydligt lättare att identifiera oss med denne (och dennes värderingar, motiv, uppträdande etc) än med andra människor, vilket innebär att denne får en mer allsidig och vanligtvis mer välvillig, behandling.

5. tendensen att bedöma hur aktörerna passar i sina roller - vi har i rättssalens neutrala rum svårt att föreställa oss den dramatik, som utspelade sig vid brottet, men det är naturligt att vi försöker. När vi för oss själva "målar upp" hur de olika inblandade agerade ligger det nära till hands att jämföra det påstådda agerandet med hur aktörerna nu framstår och uppträder inför rätta. I detta återskapande bildar ofta schabloner - hämtade t.ex. från böcker film, TV och andra media - referens. Om en person inte passar i dessa schabloner uppstår svårigheter i bedömningen; vi har t.ex. svårt att se den åtalade, en välanpassad och välartikulerad person, som en våldsman och blir benägna att tvivla på hans skuld. Om han däremot ser ut som en skurk - eller är tidigare dömd - har han betydlig sämre chanser.

6. tendensen att överskatta starka samband och underskatta svaga - vi laborerar i det dagliga livet med "tröskelvärden" eftersom vi inte har behov av större exakthet när vi ska träffa olika val, en viss övervikt åt endera hållet får "extraskjuts" av övertygelse. Det betyder att vi i domstolssituationen löper risk att övervärdera bevis i höga och undervärdera bevis i låga intervaller. Även om vi t.ex. inledningsvis värderar vad som talar för en omständighet till 75% och vad som talar emot till 10%, kommer vi snart att förskjuta det positiva värdet uppåt, till 90%.


Att vara medveten om dessa - och andra - psykologiska mekanismer som försämrar möjligheterna till en grundlig och förutsättningslös prövning, är viktigt för en bevisprövning som i möjligaste mån söker undvika subjektivism. I själva verket torde all metodologisk nytta på området kunna betraktas som värn mot den vanligaste, mest frekventa formen av subjektivism i frågan om orsak och verkan, skuld och oskuld, nämligen

7. tendensen att söka stöd för sin övertygelse - vi bildar oss ofta mycket snabbt en intuitiv egen uppfattning om ett visst förhållande eller om en viss person och försöker sedan intellektuellt försvara denna övertygelse. Detta samspel mellan känsla och förnuft är inte bara mänskligt, naturligt och positivt utan för det mesta också produktivt. Problemet med bevisprövning i domstol är att avgörandet om vad som hänt ska göras en gång för alla och att felslut är svåra att korrigera. För att undvika för snabba slutsatser krävs rationalitet vid prövningen. Ett metodiskt tillvägagångssätt såväl vid värdering av enskilda bevis som av helheten kan förhindra emotionalitet, ensidighet och förenkling.

Utan metod för sammanvägningen är det risk att övertygelsen blir styrande, att stöd som kan uppammas för slutsatsen anses relevant och godtas medan fakta som talar däremot anses irrelevanta och förkastas. Förutom kännedom om ovan uppradade - och andra - generella risker för felslut är givetvis kunskap om den problematik som målet gäller den viktigaste faktorn för att söka säkerställa en rättsäker prövning.

6. Sammanvägning

När de enskilda bevisen var för sig värderats är bedömaren framme vid bevisprövningens mål; sammanvägningen, bedömningen av frågan om bevistemat håller eller inte. I vissa fall förekommer det att sammanvägningen kan föregripas; redan vid värderingen av enskilda omständigheter har något bevisfaktum befunnits så utslagsgivande att man kan slå fast att rättsfaktum icke har konstituerats inom det aktuella deltemat. Däremot torde det vara sällan som man redan på detta tidiga stadium kan konstatera motsatsen - även om omständigheten i fråga är erkänd måste (i brottmål) erkännandet prövas i förhållande till dess innehåll, tillkomst och till övriga omständigheter inom ramen för deltemat. Syftet med uppdelningen i deltemata och med att klart skilja mellan värderingen av enskilda bevis och sammanvägningen av dessa, är just att undvika alltför snabba slutsatser om temats existens.

6.1. Det enskilda bevisets förhållande till helheten

När det gäller värderingen av enstaka bevisfakta är skillnaden mellan olika bevismodeller inte särskilt markant - skillnaderna framträder visserligen redan i detta inledande stadium, men det är först vid sammanvägningen som dessa får sin direkta betydelse.

Med temametoden sker sammanvägningen av bevis genom att bedömaren frågar sig hur starkt temat blivit av att det senast prövade beviset tillförts detta, vilket betyder att sannolikheten för temat är en kumulativt uppbyggd produkt av till temat förda bevisfakta (och att dessa bevisfakta i sin tur utgör fått sitt värde genom att positiva och negativa hjälpfakta relaterats till detta bevis). Vad som, enligt motståndarna, diskvalificerar temametoden i brottmål är att ursprungssannolikheten riskerar att ge utslag för temats uppfyllande om motsatsbevisning saknas - om försvaret inte har något konkret att anföra till stöd för motsatsen kan vågskålen slå i botten (till förmån för åklagaren) redan på mycket svag huvudbevisning.

Med värdemetoden sker sammanvägningen av enskilda bevis genom en avvägning av samverkan och motverkan. En bestämning av huvudbevisningens slutliga värde kan antingen ske i form av en "diskursiv analys" eller såsom en "objektiv" uträkning av hur induktivt bestämda värden för enskilda bevis förhåller sig till varandra i logiskt-matematiskt avseende eller i en kombination av dessa båda former. Grunden för beräkningarna är att samverkande bevis, dvs bevisfakta som oberoende av varandra verkar i samma riktning (för eller mot temats existens), har ett högre gemensamt bevisvärde än vart och ett av dessa ensamt, och att motverkande bevis minskar värdet hos huvudbevis i proportion till en ömsesidig påverkan (dvs att motsatsbevisets värde reduceras av huvudbevisets styrka, men att "restvärdet" i sin tur kommer att reducera huvudbevisets värde). Resultatet av dessa beräkningar, som alltså kan utföras med hjälp av matematiska formler, utgör i första hand ett mått på felmarginalen och därmed också ett sätt att säkra en kritisk prövning.

Problemet med att beräkna sannolikheten för deltemats existens (temametoden) eller för att huvudbeviset, påverkat av andra samverkande och motverkande bevisfakta, kan styrka detta, är att beviskravet inte är uttryckt på motsvarande sätt; det finns ingen matematisk (eller ens semantisk) norm som anger vilken grad av sannolikhet som måste uppnås för att ett tema ska anses bevisat (och den yrkade rättsföljden beviljas). Bristen på en norm, som korresponderar med metoden, gör att sannolikhetsberäkningarna måste kompletteras med en "intuitiv helhetsbedömning" av hela materialet. Därigenom blir den "vetenskapliga" överbyggnaden (i form av logik-matematik-sannolikhetskalkyl) hängande i luften och eftersom elementen i uppbyggnaden vanligen bestämts utifrån rent fiktiva frekvenser faller frekvensmetoderna till marken och reduceras till förklaringsmodeller. Att en renodlad formeltillämpning inte är möjlig vid den praktiska bevisvärderingen synes också vara en allmän mening inom den nordiska doktrinen. Däremot kan sannolikhetsberäkningar av nämnda slag vara ett hjälpmedel för att kartlägga felmarginalen, både generellt och i det enskilda fallet. Om motbevisning i viss grad befinnes sänka värdet av huvudbevis finns det skäl till försiktighet och fortsatt granskning.

Till skillnad från frevensmodellerna bygger tillämpning av hypotesmetoden direkt på beviskravet. Om beviskravet är formulerat som "ställt utom rimligt tvivel" handlar sammanvägningen av bevis om att avgöra huruvida det finns ett sådant kvarstående tvivel eller ej. Bevisprövningen är i alla sina stadier knuten till detta kriterium; redan under utredningen och huvudförhandlingen uppställs alternativa hypoteser och under överläggningen är rättens uppgift att bedöma om dessa kan elimineras eller ej. De alternativa förklaringarna uppställs dels generellt, på grundval av allmänna erfarenhetssatser om vad som typiskt sett är relevant för prövningen av de aktuella brottet, dels som produkter av omständigheter i målet, vilka inte helt kunnat förenas med åklagarens tes. Vid den inledande granskningen av enstaka bevis/bevismedel handlar det inte om någon kvantitativ beräkning av bevisningens styrka, utan om att samla ihop omständigheter, som vid falsifieringsförsöken eventuellt kan förenas med någon alternativ förklaring. Det som vid tillämpning av frekvensmodellerna har beskrivits som en sammanvägning av bevis för och emot temat ersätts således vid tillämpning av hypotesmodellen av en prövning, som går ut på att utröna om någon alternativ förklaring är tillräckligt stark för att skapa ett rimligt tvivel. Rimligheten bestäms av möjligheten att konkretisera detta tvivel med hjälp av fakta som framkommit under utredningen, vilket betyder att även med denna modell kommer värderingen av enskilda bevis att utgöra den centrala delen av bevisprövningen: Värderingen av huvudbevisen ska leda till slutsatsen att åklagarens gärningspåstående i och för sig kan "hållas för visst", kvarstående osäkerhet och motsatsbevis samlas sedan ihop i alternativa förklaringar som måste kunna falsifieras för att domen ska bli fällande.

6.2. Illustration av skillnaden mellan olika modeller

Skillnaden mellan å ena sidan temametoden och å andra sidan värdemetoden och hypotesmodellen när det gäller sammanvägningen av bevis är att den förra fokuserar på det positiva uppfyllandet av tesen/temat medan de senare inriktas på felmarginalen. Temametoden ligger närmare en common sense-värdering, närmare den typ av bedömningar vi ständigt gör i vardagslivet, där vi med växande kunskap om ett förhållande stärks i vår övertygelse ifall den nya informationen ligger i linje med den tidigare. Faran med en sådan metod är att den subjektiva övertygelsen kan komma att hindra oss från att ändra uppfattning när den nya informationen är motstridig. Värdemetoden är ett sätt att söka hindra att bedömaren styrs av det uppställda temat och i stället inrikta sig på att kartlägga (och kvantifiera) den kvarstående osäkerheten och hypotesmodellen använder det konkretiserade tvivlet som ett verktyg för att testa temats hållfasthet.

För att illustrera skillnaderna mellan dessa tre metoder ska här uppställas ett ganska trivialt exempel rörande snatteri:

"Jan Nilsson har vid 11-tiden den 12 september 1997 på varuhuset Åhléns i Stockholms city med tillägnelseuppsåt tillgripit ett par solglasögon värda 299 kronor."

Nilsson förnekar brott och påstår att han endast ville testa hur solglasögonen fungerade i dagsljus och att han, om han gillade det ljus de gav, avsåg att betala dessa. Som bevisning för åtalet presenterar åklagaren vittnesmål av den ingripande butikskontrollanten, som uppger att Nilsson såg sig om när han lämnade stället med solglasögon, att han var på väg bort från utgången när han greps, att prislappen på glasögonen hittades utanför utgången. Vidare åberopas en primärrapport från polisen av vilken det framgår att Nilsson endast hade 20 kronor på sig då han greps (och inte heller hade något kontokort, däremot ett bankomatkort).

Bevistemat och bevisningen kan uppställas enligt följande:


butiks-
kontrollanten NILSSON HAR

erkännande

butikskontrollanten:

- N såg sig om
den tilltalades
- N avlägsnade sig utsaga:

MED TILLÄGNELSE- - avsikt att betala
- prislapp borta UPPSÅT
- saknade pengar


erkännande TILLGRIPIT

erkännande SOLGLASÖGON


1. Vid en värdering med temametoden vägs de båda sidornas bevis mot varandra. Snart konstateras att endast ett av de fyra deltemana kräver en närmare prövning; det är genom Nilssons erkännanden av de faktiska omständigheterna, sammanställda med butikskontrollantens uppgifter, klarlagt att han tagit solglasögonen med sig ut ur varuhuset och att fullbordat brott föreligger om man kan fastställa att han också hade tillägnelseuppsåt. Redan innan bevisning upptas kring detta avgörande deltema föreligger en viss ursprungssannolikhet för dess uppfyllande; vår allmänna erfarenhet säger oss att den som tar med sig en vara ut från ett varuhus i regel inte avser att betala för denna och att man endast undantagsvis kan finna godtagbara avvikelser från normen eller "normalbeteendet" att betala före utgång. Frågan vid bevisvärderingen är om de presenterade bevisen stärker eller försvagar denna ursprungliga sannolikhet. Om butikskontrollantens uppgift om att Nilsson såg sig om innan han gick ut med glasögonen tas för god förstärks temat, eftersom erfarenheten säger oss att en person som avser att tillgripa något vanligen försöker bedöma om han är observerad. Temat tillägnelseuppsåt stärks ytterligare av det faktum att prislappen synes ha avlägnats på vägen ut, även om butikskontrollanten inte observerat just detta och Nilsson säger sig inte ha sett när eller hur den försvunnit. Sannolikheten för temat är nu tillräcklig för en fällande dom och frågan är om det Nilsson själv anför till sitt försvar kan rucka denna slutsats. Hans uppgift om att han avsåg att betala stöds inte av några hjälpfakta, däremot kan uppgiften att han saknade erforderliga medel för inköpet (såsom ett negativt hjälpfaktum) riktas mot honom. I och med att något bevisvärde därmed inte alls kan uppammas på motsidan anses åklagarens bevisbörda uppfylld och Nilsson fälls för snatteri.

Svagheten med denna bevisvärdering torde vara uppenbar: Begränsningen av motstående alternativ till vad den tilltalade anfört till sitt försvar innebär en begränsning av prövningen, som är till åklagarens fördel. Dessutom kan omständigheter, som i egentlig mening saknar relevans för bedömningen av det aktuella brottet ge stort utslag i form av ökad ursprungsannolikhet; om den tilltalade t.ex. tidigare är dömd för egendomsbrott, om han är narkoman, utslagen eller arbetslös kan detta medför en otillbörlig positiv förstärkning av temat. På motsvarande sätt kan en försvagning ske om den tilltalade har god social status och ger ett trovärdigt intryck då han avger sin berättelse inför rätta.


2. Vid en tillämpning av värdemetoden isoleras värderingen av varje enskilt bevis från helheten. I stället för att kumulera bevisvärden frågar sig bedömaren hur stor sannolikheten är att beviset, som presenteras, härstammar ur det uppställda temat och - motsatsvis - hur stor den felmarginalen är. För att illustrera detta synsätt bör således åklagartemat kompletteras med en "alternativ källa" med beteckningen "kvarstående osäkerhet". I exemplet begränsas denna uppställning till det centrala rekvisitet/deltemat (men i ett praktiskt fall bör även erkända omständigheter värderas på motsvarande sätt):

butikskontrollanten: MED TILLÄGNELSE- den tilltalade:
UPPSÅT
- N såg sig om - avsikt att betala

- N avvek

KVARSTÅENDE
OSÄKERHET - saknade pengar
- prislapp borta

Den fråga som bedömaren ställer sig vid värdering av ett bevis med hjälp av värdemetoden är: Varifrån stammar beviset i fråga? Från åklagarens bevistema eller från något annat förlopp? Om det finns något utrymme för den senare möjligheten - vilket det i allmänhet gör - uttrycks denna såsom kvarstående osäkerhet.
I detta illustrationsfall frågar man sig bl.a.: Att N såg sig om - betyder det att han hade bedömde möjligheterna att osedd tillägna sig varan eller kan beteendet tolkas som att han såg sig om efter något annat än kontrollerande blickar från expediter, kontrollanter eller kringstående kunder? Relationen mellan säkerhet/osäkerhet bedöms med hjälp av en vag erfarenhetssats som säger att den som stjäl i regel försöker göra detta på ett obemärkt sätt för att undgå upptäckt och att beteendet att se sig omkring därför tyder på tillägnelseuppsåt. Men det kan givetvis finnas andra förklaringar till att folk i ett varuhus ser sig omkring och därför kommer möjligheten att bedöma olika tänkbara varianter att i hög grad bero av hur N, enligt butikskontrollanten, konkret betedde sig. På grundval av kontrollantens utsaga försöker bedömaren uppskatta en relation mellan det konkreta fallet och erfarenhetssatsen, dvs sannolikheten för att denne registrerat ett beteende hos N som visar tillägnelseuppsåt. Denna sannolikhet kan givetvis inte beräknas med utgångspunkt från själva erfarenhetssatsen; att om en person har betett sig på det sätt sätt som kontrollanten beskriver torde han i x fall av 100 ha tillägnelseuppsåt. Värderingen gäller säkerheten i kontrollantens utsaga och för att kunna bestämma denna måste bedömaren ta hänsyn inte bara till betingelserna för observationen och återberättandet därav utan även till den tolkning som kontrollanten gjorde av det han såg. Inte bara risken för att utsagan om hur N betedde sig kan vara en efterkonstruktion, utan även risken för att kontrollantens utsaga är styrd av en förhastad slutsats därom, måste beaktas. Vad N själv eventuellt uppger om detta förhållande ska däremot inte inverka på bedömningen på detta stadium - värdemetodens grundfilosofi är att förutsättningen för en korrekt sammanvägning är att varje bevis först värderas för sig.

Värderingen av uppgiften i kontrollantens utsaga om att N såg sig om torde ge ett ganska lågt bevisvärde - den kvarstående osäkerheten är betydande. Men när även uppgifterna att N var på väg bort från varuhuset när han greps och att prislappen då var borta värderats på motsvarande sätt (var för sig och gentemot vaga erfarenhetssatser) finns det i utsagan tre olika uppgifter, som tyder på tillägnelseuppsåt. Ingen av dessa uppgifter försvagas av (ordinär) motbevisning från den tilltalades sida; han förnekar blankt att han sett sig om, att han varit på väg från platsen och att han tagit bort prislappen. Om dessa tre omständigheter, som kontrollanten berättar om, är oberoende av varandra - vilket är fallet här (trots att de härrör från samma vittne) - kommer de att bilda en samverkande bevisning för åklagartemat. Denna huvudbevisning måste betraktas som relativt stark. Det sammanlagda bevisvärdet skulle teoretiskt kunna beräknas med hjälp av "samverkansformeln", men eftersom det inte finns några verkliga frekvenser att bygga sannolikhetsberäkningarna på framstår sådana kalkyler som verklighetsfrämmande.

Mot kontrollantens vittnesmål står den tilltalades egen version av det inträffade. N påstår att han avsåg att betala för solglasögonen och att anledningen till att han gått ut ur varuhuset med dessa var att han ville se hur de fungerade i solljus. Vår erfarenhet säger oss att detta är ett udda och riskfyllt, men inte fullständigt osannolikt beteende. Om bevisvärderingen byggdes direkt på frekvenssatser skulle den låga sannolikheten för detta friande alternativ nu ställas mot huvudbevisningen, varvid en ömsevis försvagning av vardera sidans bevisvärde skulle inträda. Men lika lite som på huvudsidan får vi här göra misstaget att förväxla bevisvärdet i utsagan med sannolikheten för ena sidan (existens) i erfarenhetsatssen. För att kunna ge den tilltalades version ett bevisvärde behöver bedömaren något konkret stöd därför och något sådant kan inte uppbådas i fallet X. Tvärtom finns det ett negativt hjälpfaktum mot den tilltalades version; han saknade tillräckligt med pengar att köpa glasögonen. Motsatsbevisningen befinnes sakna värde.

Eftersom motsatsbevisningen i fallet saknar värde och eftersom kontrollantens utsaga innehåller element som samverkar till en stark huvudbevisning kommer N troligen - liksom vid tillämpningen av temametoden ovan - att fällas för snatteri. Problemet med värdemetoden är att den saknar ett klart samband med det slutliga beviskravet. Den slutliga sammanvägningen måste i regel ske genom att den diskursiva analysen kompletteras med en induktiv helhetsbedömning, eftersom metoden saknar ett mått för avgörandet om en stark huvudbevisning också ska räcka för en fällande dom. I detta fall finns det en stark bevisning, men den bygger samtidigt på ett enda bevismedel, nämligen vittnesutsagan från butikskontrollanten. Om man inte betraktar kontrollantens uppgifter som tre självständiga och oberoende bevisfakta utan bedömer dem i en helhet - eller om försiktigheten "överdrivs" i värderingen av dessa tre delar - är det möjligt att det sammanvägda bevisvärdet inte anses tillräckligt för att döma N.

3. En bevisvärdering med hjälp av hypotesmodellen liknar i hög grad det tillvägagångssätt som användes vid värdemetoden - skillnaden är att värderingen av enskilda bevis inte utgör steg i en "kalkyl" utan främst tjänar som instrument för att söka konkretisera ett rimligt tvivel. Varje deltema prövas mot alternativa förklaringar, dels sådana som den tilltalade själv anför till sitt försvar, dels sådana som rätten finner adekvata att uppta till prövning i ett fall som det ifrågavarande. På samma sätt prövas bevisfakta och hjälpfakta: Finns det relevanta variabler som påverkar tillförlitligheten i dessa? Ger prövningen av dessa variabler stöd för någon alternativ förklaring?

Som utredningshypoteser förekommer under utredningen (dvs främst förhören under huvudförhandlingen) och bevisprövningen även försök till alternativa förklaringar i de deltemata där den tilltalade vitsordat de faktiska omständigheterna: Är det möjligt att det var annan person än Nilsson som tillgrep dessa glasögon? Har ett tillgrepp verkligen skett eller är det möjligt att detta aldrig fullbordades? Kan det ha varit en annan vara än den som varuhuset uppgivit?

Om hypotesprövningen i detta exempel begränsas till uppsåtstemat får bevisbilden följande utseeende:

butikskontrollanten: MED TILLÄGNELSE- försvararhypotes:
N HADE FÖR AVSIKT
UPPSÅT ATT BETALA

N såg sig om
+ ville vara osedd när han tillgrep N:s utsaga: avsikt att betala
- letade efter expedit?
- beteendet har misstolkats av vittnet? - N saknade pengar

N var på väg från varuhuset
+ fullbordade tillgreppet alt.hyp. ex officio:
- glömde betala? N GLÖMDE BETALA
- utfyllnad från vittnet?

- N glömde också att han
prislappen borta saknade pengar?
+ N undanröjde spår
- prislapp saknades?
- prislappen hade fallit av?


Butikskontrollantens vittnesmål prövas med hjälp av kriterier som individualitet och detaljrikedom och ifrågasätts generellt med hypoteser om tolkning och utfyllnad: Kan vittnet i sin ambition att fullgöra yrkesuppgiften ha misstagit sig när det gäller tolkningen av N:s beteende? Har vittnet verkligen en korrekt minnesbild av det inträffade eller har denna bild fyllts ut med standardinformation om hur snattare brukar bete sig?
Framkommer inga omständigheter som rubbar tillförlitligheten i vittnesmålet ger det sammantaget ett fullgott stöd för deltemat - utsagan innehåller tillräckligt mycket information för att gärningspåståendet i denna del ska kunna hållas för sant. Vad kan rucka denna slutsats?

Vid denna prövning ifrågasätts observationen mer konkret och alternativa tolkningsmöjligheter testas: Kan det finnas en annan förklaring än tillägnelseuppsåt bakom N:s beteende?

Vad rätten därvid i första hand testar är givetvis den förnekande tilltalades egen förklaring. Här har N omtalat att han endast hade för avsikt att testa solglasögonen innan han eventuellt köpte dem. Finns det något stöd för denna alternativa förklaring? För att uppamma ett rimligt tvivel räcker inte hans egen trovärdigt framförda version inför domstolen - det behövs också något konkret stöd för att göra tvivlet rimligt. Att han ostridigt gått utanför varuhuset stämmer visserligen med hans egen förklaring, men är minst lika väl förenlig med åklagartemat och behöver därmed kunna förenas med någon annan omständighet för att bilda ett rimligt tvivel och någon sådan finns ej. Inte heller blir tvivlet rimligt av att att förenas med en hypotes om att kontrollanten förbättrat sin utsaga genom att hitta på att N såg sig om - rimligt tvivel måste skapas av befintliga fakta, inte med hypotetiska motsatsbevis eller hypotetiska omvärderingar av huvudbevis. I detta fall kan rätten inte finna något konkret stöd för den tilltalades förklaring att han avsåg att betala.

Prövningen är dock inte begränsad till de alternativa hypoteser, som den tilltalade framlägger till sitt försvar. Rätten måste testa alla variabler, som är adekvata för en rättssäker prövning av det aktuella målet. Vilken utredning som krävs för prövningen betingas av faktorer som brottets grovhet, den tilltalades inställning, brottets komplexitet etc. I ett mål om förnekat snatteri är utredningskravet begränsat, men det torde höra till målets beskaffenhet att ex officio pröva (dels om brottet verkligen är fullbordat, dels) om det kan tänkas att N glömde att betala, att han (vilket erfarenhetsmässigt förekommer i dessa situationer) i ren distraktion råkade stoppa solglasögonen på sig. Men en sådan förklaring kan inte förenas med observationen att N såg sig om och än mindre med den lossade prislappen. Vet vi dessutom att N hade solglasögonen på sig när han greps försvinner slutligen möjligheten att använda fakta för att bygga upp ett friande alternativ - brottet är alltså ställt utom rimligt tvivel.


7. Sammanfattning


Vid värderingen av enstaka bevis måste man utgå från helheten. Endast genom att ställa bevisningen i relation till det uppställda bevistemat går det att bestämma det enskilda bevisets relevans. Samtidigt får inte helheten överskugga delarna - bevistemat är inte starkare än dess svagaste länk och om åklagaren inte klarar sin bevisbörda i någon av delarna faller i regel i hela åtalet. Koncentrerar man sin bevisprövning till helheten är det risk att eventuella luckor i bevisningen inte upptäcks eller fylls ut med angränsande bevisfakta. Därför är det en grundregel för en metodisk bevisvärdering att delarna ska prövas före helheten, att varje bevis ska värderas individuellt innan sammanvägningen sker. Det hjälpmedel som används för att undvika tendensen att temat blir "självuppfyllande" är att bevisningen struktureras, dvs att bevistemat uppdelas i deltemata och att dessa prövas, i vart fall preliminärt, innan man övergår till skuldfrågan i dess helhet. Oavsett vilken bevisvärderingsmetod, som kommer i bruk, kan följande checklista för bevisprövningen tillämpas:

1. Formulera åklagarens bevistema: Med utgångspunkt i åklagarens gärningsbeskrivning analyseras åklagarens bevisbörda i det aktuella fallet och uppställes ett bevistema för bevisprövningen. Utöver gärningsmannaskap och straffrättsliga rekvisit, som framgår direkt av gärningsbeskrivningen, innehåller temat regelmässigt någon form av subjektiv täckning. Dessutom kan åklagaren ha en motbevisbörda för ansvarsfrihetsgrunder.

2. Uppdela bevistemat i deltemata: Varje relevant element i bevisbördan separeras från övriga. Syftet är att sedan kunna bedöma för vilken del av det totala temat skilda bevis har relevans, men även att möjliggöra en separat bevisprövning av varje del - ansvar kan normalt inte utdömas om bevisningen inte håller i någon av sina delar. Vid uppdelningen utgör gärningsmannaskapet och de skilda rekvisiten för brottet separata delar och detsamma gäller ansvarsfrihetsgrunder och försvårande omständigheter. I vissa fall - då det är föremål för bevisning eller bedöms som relevant för prövningen - bör även omständigheter som specificerar brottet (dvs tid, plats, objekt etc) uppställas särskilt.

3. Fördela den förebragda bevisningen på respektiv deltema: De framlagda bevismedlen hänförs till respektiva deltema och samtidigt görs en preliminär uppdelning mellan huvudbevis, som antas tala för temat, och motbevis, som talar däremot. Vissa bevismedel, t.ex. ett vittnes utsaga, kommer därvid ofta att befinnas relevant för flera deltemata medan andra koncentreras till ett enstaka sådant. I det förra fallet bör bevismedlet i fråga uppdelas och specificeras såsom separata observationer och därmed som separata bevisfakta.

4. Bestäm bevisets karaktär: Vissa omständigheter är av omedelbar betydelse för deltemat, andra har bara karaktären av tolkningshjälp och kan inte ensamma bevisa temat. Därför måste en uppdelning ske mellan bevisfakta, dvs direkta bevis, och hjälpfakta, dvs sådana omständigheter som endast kan förstärka eller försvaga de direkta bevisen eller temat. Hjälpfakta ska därför, om möjligt, inte längre hänföras direkt till temat utan till det bevisfaktum för vilket det är tolkningshjälp. Vissa hjälpfakta kan dock inte kopplas till något bevisfaktum men kan ändå ha relevans för värderingen såsom ett element i en indiciestruktur och bildar då ett s.k. strukturbevis för temat (t.ex. såsom "motiv", "kapacitet" etc). Inte heller alla omständigheter, som framstår såsom omedelbart relevanta, har den självständighet som krävs för att konstituera ett bevisfaktum; vissa bevis tillförs temat i en beviskedja och om så är fallet ska dessa omständigheter kopplas ihop till ett gemensamt huvudbevis eller motbevis, varvid endast "den sista länken" upptas som ett faktum.

5. Gör en bedömning av utredningens omfattning: Möjligheten att fälla till ansvar bygger på att åklagaren presterat utredning inom varje deltema och att så skett är det första rätten ska kontrollera när bevisen blivit fördelade på i målet förekommande delar. Möjligheten att komma till en slutsats i skuldfrågan betingas därnäst av utredningens omfattning. Ifall utredningen är för ensidig eller smal kommer rätten att sakna möjlighet att bedöma åklagarbevisningens styrka. Därför måste varje rättssäker bevisprövning innehålla ett moment där rätten granskar om man uppnått erforderlig utredningsstandard för målet i fråga - om så inte är fallet måste utredningen fortsätta (ev. genom att pågående förhandling inställes). Om utredningen duger med hänsyn till målets beskaffenhet är det åklagaren som därefter står risken för brister i utredningen. Visar det sig nu att rätten saknar möjlighet att pröva ett relevant friande alternativ har åklagaren inte uppfyllt sin utredningsbörda och åtalet ska ogillas redan på den grunden att ett visst förhållande av vikt för bedömningen inte blivit "utrett".

6. Värdera huvudbevisen: Varje bevismedel/bevisfaktum som förts till deltemat värderas för sig genom en jämförelse med allmänna eller särskilda erfarenhetssatser. Vad som bedöms är i vilken mån beviset i fråga kan anses vara kausalt i förhållande till temat, dvs orsakats av den i temat beskrivna förklaringen (värdemetoden) eller vilken förmåga beviset har att säkerställa temat om motbevis saknas (temametoden och hypotesmetoden ). Vid dessa värderingar ska samtliga hjälpfakta, positiva (förstärkande) och negativa (försvagande), som hör till detta bevisfaktum beaktas. Strukturbevis sparas däremot till den slutliga sammanvägningen (p.8).

7. Värdera motbevisen: Motbevisen värderas på samma sätt som huvudbevisen och, i detta steg (vid tillämpning av värde- eller hypotesmetod), utan hänsyn till förekomsten av huvudbevis. Förmodligen kommer värdet av dessa bevis att vara lågt (eftersom åklagarbevisningen räckt till åtal), men så länge bevisen är relevanta måste de beaktas, värderas och därefter medtas i sammanvägningen och hypotesprövningen.

8. Väg ihop huvudbevis och motbevis: I detta och följande steg föreligger ytterligare skillnader mellan olika metoder, men den gemensamma utgångspunkten är att de enskilda bevisvärdena på respektive sida sammanläggs, varvid hänsyn tas till den samverkanseffekt som uppkommer om bevisen är oberoende av varandra. Mot dessa bevis ställs motbevisen, varvid man bedömer i hur hög grad värdet av huvudbevisen reduceras av dessa.
Vid tillämpning av frekvensteori (t.ex. tema- eller värdemetod) beräknar man nu sannolikheten för att åklagarens deltema överensstämmer med det faktiskt inträffade. Antingen sker bedömningen parvis, dvs att huvudbevis ställs mot korresponderande motbevis (värdemetoden) eller kumulativt (temametoden) och det slutliga bevisvärdet för temat bestäms genom uppskattning av kvarstående osäkerhet (värdemetoden) eller genom en fördelning av bevisvärdet mellan huvudsida och motsida (temametoden). Vid tillämpning av hypotesmetoden sker ingen motsvarande beräkning av sannolikhet - i stället kompletteras den hittills använda bevisstrukturen (p.1) med tänkbara friande förklaringar som alternativa deltemata och i detta steg sorterar man fram de konkreta omständigheter, som skulle kunna användas som stöd för sådana friande förklaringar.

9. Pröva beviskravet: I detta steg jämförs det erhållna resultaten av prövningen, den beräknade sannolikheten för temats existens, med beviskravets nivå, dvs med det mått på bevisningens styrka som i gällande rätt är uppställt för att ett relevant förhållande ska anses bevisat. För olika temata föreligger olika beviskrav, men beträffande gärningsmannaskapet och de objektiva rekvisiten för brottet kan generellt sägas att dessa ska vara ställda "utom rimligt tvivel". Vid tillämpningen av frekvensteori måste det sannolikhetsvärde som uppnåtts vid sammanvägningen transponeras till ett värde som är jämförbart med detta semantiskt angivna beviskrav, vilket knappast är praktiskt möjligt. Därför fokuseras den slutliga värderingen i brottmål - precis som beviskravsformuleringen anger och hypotesmodellen utgår ifrån - på felmarginalen.


10. Pröva felmarginalen: Den tilltalade ska gå fri om ett deltema är obevisat eller om det föreligger ett rimligt tvivel. Vad som utgör ett rimligt tvivel kan bestämmas abstrakt eller konkret och här skiljer sig åter de olika modellerna. Enligt temametoden föreligger ett rimligt tvivel om det i målet föreligger omständigheter, som medför att det finns en inte försumbar sannolikhet för att temat inte existerar. Enligt värdemetoden föreligger ett rimligt tvivel också om det finns en så stor kvarstående osäkerhet om temats existens att bevisningen inte kan anses tillräcklig för att styrka temat. Denna kvarstående osäkerhet kan bero på att bevisningen varit otillräcklig (bristande robusthet) eller på att värderingen inte kunnat utföras med tillräckligt stor säkerhet. Med hypotesmetoden föreligger rimligt tvivel om rätten med hjälp av utredda omständigheter i målet kan finna något konkret stöd för en friande förklaring. Ett sådant konkret stöd kan bestå av mot åklagartemat riktade och eventuellt samverkande motbevis, men också av andra förenade omständigheter, som kan rimliggöra en alternativ hypotes.