Studien presenterades av projektledaren Liz Kelly, professor i sociologi vid London Metropolitan University tillsammans med studiens svenska representanter: Christian Diesen, professor i processrätt vid Stockholms universitet och Eva Diesen, forskare och jurist.

Enligt de tre forskarna kan de höga anmälningstalen i Sverige inte enbart förklaras med en hög anmälningsbenägenhet. Antalet anmälda våldtäkter ökar i Sverige jämfört med övriga Europa där nästan ingen förändring sker (i Östeuropa rentav minskar de). Våldtäktsoffren är yngre, oftare berusade och singlar och förövarna är i hög grad nya bekanta. Sammantaget pekar detta på att våldtäkter är vanligare i Sverige än i resten av Europa enligt Liz Kelly, Christian Diesen och Eva Diesen.

Forskarna menar att den svenska ungdomskulturen med tidig sexualdebut, hög alkoholkonsumtion, en liberal syn på sex och ”rätten till ett sent nej”, ger fler våldtäkter. Ytterligare en delförklaring kan vara att jämlikhetssträvandena har nått längst i Sverige; forskarna hänvisar till teorier om att vissa män reagerar på kvinnors försök till frigörelse med rätt till sexuell integritet och självbestämmanderätt med motstånd i syfte att bevara strukturen med mäns överordning och kvinnors underordning. 

Den låga uppklarningsprocenten förklarar de med det svåra bevisläget. De flesta anmälda våldtäkter i Sverige ger inte skador och i mer än hälften av fallen hävdar förövarna att det förelåg samtycke. De kritiserar även svenskt rättsväsende för att vara ineffektivt vad gäller våldtäkter. 

Studien och dess slutsatser fick mothugg av Henrik Tham, professor i kriminologi vid Stockholms universitet. Han pekade på att under 1990-talet hade Sverige en betydligt högre anmälningsgrad än Balkanländerna där systematisk våldtäkt användes som ett vapen i krigföringen.

– I Sverige är kvinnor mer jämställda och deltar i större utsträckning i det offentliga livet. Därför är också anmälningsbenägenheten större.

Tham menade vidare att de svenska siffrorna beror på att definitionen av våldtäkt vidgades genom ändringen av sexualbrottslagstiftningen 2005 och ett antal andra lagförändringar under 1980- och 90-talet., och att definitionen av vad som är våldtäkt därmed har fått ett större omfång än i andra länder.

Christian Diesen genmälde att våldtäktsbegreppet är ännu vidare i vissa andra länder, exempelvis England, där våldtäktsbrottet bedöms utifrån bristande samtycke, och att statistiken visserligen visade på ett större antal anmälningar efter 2005, men att ökningen av anmälda våldtäkter inte bara fick en ny nivå utan att ökningen fortsatt därefter.

Hanns von Hofer, professor vid samma institution som Henrik Tham, menade att det är tekniskt svårt att göra internationella statistiska jämförelser av våldtäkter.

– I vissa länder anmäls bara ett fåtal våldtäkter till åklagare och polis. I stället för att titta på anmälningar borde man fråga ett slumpmässigt urval i befolkningen, sa von Hofer.

Christian Diesen svarade att den stora skillnaden i anmälningsfrekvensen mellan till exempel Grekland och Sverige, 200 mot 5 000, måste bero på en faktisk skillnad i antal brott och inte bara i anmälningsbenägenhet. Anmälningarnas karaktär, med unga berusade offer för nya bekantskaper, talar för detta.

En av åhörarna undrade vad studien kommit fram till vad gäller manliga offer. Eva Diesen svarade ett det oftast handlade om överfallsvåldtäkter av okända män efter krogbesök.

– Till skillnad från kvinnliga offer var det ingen man som anmälde sin partner. Vi tror att tröskeln att anmäla för dem är hög. Vi tror att det kan finnas ett stort mörkertal här bland annat beroende på ett heteronormativt synsätt inom polisen om vem som kan vara offer för sexualbrott. Ofta så framgår det inte av anmälningarna om offren eller förövarna är homosexuella eller inte, sa Eva Diesen.

Studien visar att de flesta ärenden som leder till fällande dom är så kallade stereotypa fall med ”ideal” förövare, ofta med kriminellt förflutet, och ”idealt” offer. Däremot lagförs sällan våldtäkter inom en relation trots att relationsvåldtäkter är betydligt vanligare.

Liz Kelly menar att den stereotypa bilden av hur en våldtäkt går till medför stora problem för offrets trovärdighet i kontakten med rättsväsendet. Fast att vi numer känner till hur vanligt det är med våldtäkter inom relationer och, i ännu högre grad, vid en separation lever den gamla bilden av överfallsvåldtäkten kvar.

– Ett offer ska visa tydliga tecken på att hon har genomlidit en traumatisk upplevelse, hon ska anmäla på en gång och hon ska kunna ge en sammanhängande berättelse. Det är svårt att vara i chock och tala sammanhängande på en och samma gång. En vanlig uppfattning är också att offrets beteende bidragit till att utlösa våldtäkten, att hon på sätt och vis förtjänar det.

Bifogat finns en sammanfattning av den svenska delen av studien.

Det finns även en sammanfattning av hela studien.

Nedan följer den svenska sammanfattningen i korthet.

Sverige har 46 anmälda våldtäkter per 100 000 innevånare. Det är dubbelt så många som nästa land (England och Wales med 23). Det är fyra gånger fler än länder som de övriga nordiska länderna och länder som Tyskland och Frankrike. I länder i Syd- och Östeuropa är antalet anmälda våldtäkter per capita bara en tjugondel jämfört med Sverige. Anmälningsbenägenheten har mer än fyrdubblats i Sverige de senaste 30 åren.

Andelen anmälningar som leder till åtal är 12 procent vilket är den fjärde lägsta siffran i de jämförda länderna. Nästan tre fjärdedelar av de misstänkta förövarna kunde identifieras, men bara något över hälften av dessa förhördes av polisen. Nio procent av fallen avskrevs efter förhöret. På grund av bevissvårigheter var det endast 70 procent av de åtalade som ställdes inför domstol.

De svenska våldtäktsoffren är yngre än i de flesta andra länder; 42 procent är yngre än 21 år.  Sverige avviker även från de andra länderna genom att en så stor andel som 72 procent är singlar och över hälften av offren hade druckit alkohol före övergreppet. Noterbart i sammanhanget är också att andelen misstänkta som hade druckit alkohol var betydligt mindre, både jämfört med offer och andra länder.

De flesta övergreppen skedde inte på offentliga platser utan hemma hos offret, den misstänkte eller hos vänner. Endast en femtedel av de misstänkta var främlingar. Partner och före detta partner utgjorde 24 procent medan bekanta stod för 32 procent – det sistnämnda en högre siffra än i övriga länder. I en fjärdedel av fallen kunde man påvisa skador; vapen användes endast i fem procent av fallen.