Vem äger forskningen?
Dagens Forskning nr 23, 2-3 december 2002 s. 22.
Stig Strömholm, Vem äger forskningen?, 105 sidor, Iustus förlag 2002.
Villkoren för den vetenskapliga forskningen har på många sätt förändrats under de senaste decennierna. Allt fler är verksamma inom universitetens och högskolornas forskning och denna verksamhet bekostas, vid sidan av de traditionella fakultetsanslagen, i allt högre grad genom externa anslag från framför allt offentliga men även privata forskningsfinansiärer. Samtidigt har intresset för det ekonomiska utbytet av forskningens resultat, åtminstone inom vissa forskningsområden, blivit starkare.
Mot denna bakgrund är frågan i bokens titel intresseväckande – men samtidigt en aning provocerande. Ur ett strikt rättsligt perspektiv kan man knappast tala om att någon ”äger” forskningen, utan frågan kan istället omformuleras i ett antal juridiska delfrågor: Har den enskilde forskaren som beviljats ett externt forskningsanslag eller den förvaltande institutionen rätt till detta? Vem har rätt till utrustning och hjälpmedel som används i forskningen? Är forskningsresultaten i form av idéer, information och kunskap föremål för någon ensamrätt genom immaterialrättslagstiftningen (främst upphovsrätt eller patentskydd)? Om så är fallet; tillfaller denna ensamrätt den enskilde forskaren, universitet eller den externa finansiären?
Det är dessa (och en hel del andra) frågor som författaren tar sig an i boken. Detta gör han genom att i varsitt kapitel behandla fyra företeelser: objekt, rättigheter, aktörer och normer.
I det första kapitlet identifieras olika kategorier av objekt som kan bli föremål för diskussion om ”ägande”. Här behandlas pengar (forskningsanslag), lokaler, utrustning och framför allt de immateriella resultaten av forskningen i form av kunskap och idéer. När det gäller de sist nämnda objektskategorierna handlar det framför allt om att analysera huruvida dessa resultat i det konkreta fallet utgör upphovsrättsligt skyddade verk eller sådana uppfinningar som kan bli föremål för skydd genom patentsystemet.
I kapitlet om rättigheter visas att det bakom begreppet ”ägande” i själva verket döljer sig en mängd olika rättigheter som på ett eller annat sätt ger innehavaren av rättigheten möjlighet att bestämma över en forskningsprocess eller hur ett forskningsresultat ska utnyttjas. I det följande behandlas sedan de olika aktörer som kan tänkas ha sådana rättigheter till de olika objekten. Här analyseras exempelvis vem som innehar rätten till uppfinningar och upphovsrättsliga verk samt fördelningen av rättigheter till kollektiva forskningsinsatser.
Redogörelsen för olika normer visar att frågan om vem som ”äger” forskningen bara delvis kan besvaras med utgångspunkt i det rättsliga regelsystemet, eftersom detta av praktiska och principiella skäl måste vara relativt abstrakt utformat. Mot bakgrund av det oklara rättsläget på många punkter uppmanar författaren till användandet av avtal för att reglerar olika inblandade aktörers rättigheter och skyldigheter.
Framställningen är populärt hållen och vänder sig i första hand till personer som är verksamma inom forskningen och som är intresserade av att få ett rättsligt perspektiv på sin verksamhet. Det krävs inte att läsaren har några juridiska förkunskaper för att kunna tillgodogöra sig innehållet. Trots detta kan boken vara av värde även för jurister – framför allt därför att den på ett föredömligt sätt sorterar in de praktiska problemen i den rättsliga begreppsvärlden och systematiken.
Framställningen präglas av att författaren har en lång karriär som juridisk forskare inom bland annat immaterialrätt och allmän rättslära bakom sig. I huvudsak är detta positivt och bidrar till att problemen struktureras på ett tydligt sätt och att de rättsliga slutsatserna framstår som övertygande. I vissa delar leder denna bakgrund dock till ett strukturerande och ett beskrivande av rättsregler som för den praktiska uppgiften framstår som något överdrivet. Samtidigt är författaren, bland annat efter flera år som rektor för Uppsala universitet, väl förtrogen med universitetens organisation och arbetssätt. Detta gör att de problem som tas upp och de föreslagna lösningarna som ges känns praktiskt relevanta.
Boken lämnar naturligtvis många frågor obesvarade. Som författaren själv påpekar i förordet är det inte möjligt att i en skrift på ca 100 sidor analysera alla upptänkliga rättsliga frågor som kan uppkomma i olika forskningsmiljöer. Boken utgör emellertid ett värdefullt redskap i samband med att de rättsliga frågorna kring kontrollen över forskningen skall identifieras och angripas.
Mot bakgrund av att de rättsliga och praktiska frågor som boken behandlar till stor del är kontroversiella skulle man önska att författaren, med sin breda erfarenhet på området, något lämnade den beskrivande och analyserande rollen och tog sig an de rättspolitiska frågeställningarna: Vem borde ”äga” forskningen? Hur bör rättsreglerna utformas för att möta nya tiders krav? Förhoppningsvis tar sig andra an dessa viktiga frågor, när marken nu har röjts genom denna klara och lättillgängliga framställning av den gällande ordningen!
Doktorand
Juridiska institutionen Stockholms universitet