Upphovsrättsligt skydd för tv-spel

Ur Lov&Data nr 65 (mars 2001) s. 10-12.

Äldre tv-spel (Nintendo, 8 och 16 bitar) anses inte utgöra filmverk i upphovsrättslagens mening. Däremot skyddas spelen som datorprogram. En verksamhet som innebär köp och försäljning av sådana datorprogram är inte att anse som uthyrning eller därmed jämförlig rättshandling. (NJA 2000 s. 580, Högsta domstolen 2000-11-22, mål nr. B 4402-97)

Bakgrund

Med början i maj 1992 drev den tilltalade (E) tre spelbutiker med namnet Gameland. Affärsidén var att sälja och köpa begagnade tv-spel. I marknadsföringen talade E om att man "bytte" spelen. Allmän åklagare väckte talan mot E för intrång i upphovsrätten till spelen. Åklagaren menade att spelen var skyddade enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen) såväl i kategorin filmverk som i kategorin litterära verk. E:s verksamhet utgjorde ett tillgängliggörande för allmänheten som kunde ses som en med uthyrning jämförlig verksamhet.

I målet aktualiserades frågan om konsumtion av upphovsmannens spridningsrätt (då 23 § och numer 19 § upphovsrättslagen). Av uppräkningen av verkskategorier i paragrafen framgår motsatsvis att spridningsrätten inte konsumeras för filmverk. När det gäller datorprogram (och andra verk utom byggnader och brukskonst) gäller att konsumtionen inte ger rätt att sprida exemplar till allmänheten genom uthyrning eller andra jämförliga rättshandlingar.

Tingsrätten

Malmö tingsrätt (1996-02-21, mål nr. B2754-94) finner att spelen har sådan särprägel vad gäller spelidé och teknisk utformning att spelen har upphovsrättsligt skydd som datorprogram. Rätten konstaterar vidare att ett verk kan vara föremål för s.k. kombinerad upphovsrätt. Det finns med andra ord ingenting som utesluter att ett spelen dessutom skyddas som filmverk. I det aktuella fallet finner emellertid tingsrätten att tillräckligt underlag för att bedöma om spelen har erforderlig verkshöjd saknas. Åklagaren hade inte, trots fråga därom väckts före huvudförhandlingen, låtit förevisa något av de spel som avsågs i åtalet. Visserligen hade E förklarat att de spel som förevisades vid huvudförhandlingen i stor sett motsvarade de spel som han omsatt i sin rörelse när det gällde grafik, spelfigurernas rörlighet och spelets komplexitet. Tingrätten finner emellertid att enbart den bedömningen inte kan ligga till grund för domstolens prövning

När det gäller frågan om E:s verksamhet utgör uthyrning eller därmed jämförlig rättshandling hänvisar tingsrätten till departementschefens uttalande i proposition 1982/83:40 s. 13. Där uttalas att med hyra "jämförliga rättshandlingar" avser "fall där mottagaren lämnar vederlag för rätten att disponera över upptagningen". Tingsrätten hänvisar även till andra förarbetsuttalanden där det framgår att med "andra jämförliga rätthandlingar" främst avses "bytesverksamhet i organiserade former" (proposition 1988/89:85 s. 30).

Tingsrätten påpekar vidare att begreppet "hyra" i normalt juridiskt språkbruk innebär en rätthandling där uthyraren förbehåller sig sin rätt men överlåter nyttjanderätten till det uthyrda godset. Uthyraren har då rätt att kräva tillbaka godset när hyrestiden gått ut. Han kan inte heller vägra att då ta emot godset. Enligt EG:s s.k. uthyrnings- och utlåningsdirektiv (92/100/EEG) definieras begreppet "uthyrning" som "upplåtelse för bruk under en begränsad tid mot direkt eller indirekt ekonomisk eller kommersiell nytta".

Tingsrätten konstaterar bland annat att E inte gjort några förbehåll om kundens rätt att disponera över spelen. Han har inte fört några register över vilka spel som sålts till en enskild kund och sålunda inte haft någon insyn i vem som innehade ett enskilt spel. Den som köpt ett spel i hans butiker har inte kunde inte vara säker på att få sälja tillbaka det. Värderingen av ett spel som en kund ville lösa in var inte beroende av hur länge kunde valt att inneha spelet. Verksamheten har därför enligt tingsrätten inte haft något moment som kan uppfattas som uthyrning.

Åtalet för brott mot upphovsrättslagen ogillas därför.

Hovrätten

Hovrätten över Skåne och Blekinge (1997-10-14, mål nr. 305-96) delar tingsrättens bedömning att spelen präglas av originalitet och självständighet vad avser spelidén och den tekniska utformningen och att de därför har upphovsrättsligt skydd som datorprogram.

Hovrätten fortsätter: "Enligt förarbetena till upphovsrättslagen förstås med ’film’ bilder i rörelse (SOU 1956:25 s. 65), som åstadkommits genom inspelningsverksamhet (NJA II 1961 s. 19 f). Ett minimikrav för att ett filmverk skall anses föreligga är därför att det rör sig om en serie av bilder som, när de visas i sekvens, förmedlar ett intryck av rörelse. Som tingsrätten konstaterat är det utan betydelse vilket medium som de rörliga bilderna upptagits på eller vilken teknik som använts härför. För att film skall åtnjuta upphovsrättsligt skydd som filmverk erfordras att filmen skall kunna ses som ett konstnärligt verk. Filmen skall med andra ord ha s.k. verkshöjd. Kravet på verkshöjd innebär att filmen skall vara en produkt av skapande andligt arbete och ha en viss grad av självständighet och originalitet (NJA II 1961 s. 12 f). Genom kravet på verkshöjd avskiljs vissa enklare filmprodukter från det skyddade området, såsom ett blott registrerande i bild och ljud av ett händelseförlopp. Förarbetena till upphovsrättslagen anger som exempel på sådana enklare filmprodukter, som typiskt sett kan falla utanför det upphovsrättsliga skyddet, vissa upptagningar för pedagogiskt bruk och journalfilmer (prop. 1960:17 s. 43).

Sedan upphovsrättslagens tillkomst har tekniken för framställande av olika verkstyper avsevärt förändrats. Även möjligheterna att framställa ett filmverk är i dag fler än de var vid lagens tillkomst. Reglerna i upphovsrättslagen beträffande filmverk har emellertid inte ändrats. Såsom framgått ovan är det utan betydelse vilket medium ett filmverk upptagits på. Det faktum att de ifrågavarande videospelen består av integrerade kretsar, i stället för av film, magnetband e.d., vilket är brukligt för traditionella filmverk, är därför inte av avgörande betydelse vid bedömningen av spelens karaktär som verk. De ifrågavarande videospelen består av rörliga bilder och ryms på grund härav inom begreppet ’film’.

Vad gäller frågan om de aktuella videospelen – som är av typen 8 bits respektive 16 bits – också kan anses utgöra filmverk i upphovsrättslig mening gör hovrätten följande bedömning. De i målet aktuella spelen har en marknad för att spelas och inte för att åses. Utan att spelas framstår spelen som helt meningslösa. Bild och ljud i spelen åstadkoms genom datorprogram. Spelen är visserligen definitionsmässigt att anse som filmer men de rörliga bilderna i spelen får i princip betydelse blott om en spelare ger direktiv. Det är spelaren som med sina direktiv anger hur serien av rörliga bilder skall gestalta sig. Denna helhet varierar också från speltillfälle till speltillfälle, utifrån vilka direktiv spelaren ger. Av det nu sagda följer att såväl spelens karaktär som deras användningsområde skiljer sig markant från traditionella filmverk. Som resultat av inspelningsverksamhet finns ingen verkshöjd hos spelen.

Mot bakgrund av det anförda finner hovrätten att de ifrågavarande videospelen inte kan anses åtnjuta upphovsrättsligt skydd såsom filmverk. Skyddet kan gälla spelen enbart såsom datorprogram."

Den verksamhet som E bedrivit kan enligt hovrätten inte anses utgöra med uthyrning jämförlig verksamhet. Han har inte gjort några åtagande om att köpa tillbaka spelen och det har inte heller funnits någon rätt till sådant återköp. Äganderätten till exemplaren har definitivt övergått till kunderna genom köpen och deras dispositionsrätt över spelen har inte varit begränsad. Att ha har använt tillgodokvitton och själv använt ordet "byter" i marknadsföringen påverkar inte hovrättens bedömning.

Åtalet kan följaktligen inte vinna bifall.

Högsta domstolen

En av målsägandena – Bergsala AB som innehar generalagenturen för Nintendospelen – fullföljer talan i Högsta domstolen (HD) och yrkar bifall till den talan som åklagaren förde i hovrätten. HD beviljar prövningstillstånd.

Högsta domstolen (2000-11-22, mål nr. B 4402-97) behandlar först frågan om de aktuella tv-spelen hör till kategorin filmverk: "Redan vid upphovsrättslagens tillkomst ingick filmverk i första paragrafens exemplifierande uppräkning av kategorier av litterära och konstnärliga verk som är föremål för upphovsrätt. I lagtexten angavs inte vad som närmare bestämt avsågs med filmverk. Filmen karakteriseras i motiven som "bilden i rörelse". Av motiven framgår vidare att vad lagstiftaren hade i tankarna var främst konstnärlig eller beskrivande film såsom resultat av en inspelningsverksamhet, under förutsättning att det var fråga om en självständig skapande insats och inte en enklare produkt, exempelvis bara registrering i ord och bild av ett händelseförlopp. (Se SOU 1956:25 s 65 och 73 ff. samt prop. 1960:17 s 48 f; NJA II 1961 s 11, 18 ff. och 29 f.) Härefter har utvecklingen i tekniskt och annat hänseende ställt innebörden i begreppet filmverk i ny belysning, trots att lagtexten inte har ändrats. Vid bedömningen av om det föreligger ett filmverk får det anses sakna avgörande betydelse vilket medium och vilken teknik som har använts.

De nu ifrågavarande videospelen innehåller rörliga bilder och ljud som åstadkoms genom datorprogram. Bildernas rörelse har i utgångsläget ingen självständig betydelse; de upprepas på ett enahanda sätt till dess att spelaren ger dem en innebörd genom sina direktiv. Det är sålunda spelaren som anger hur serien av rörliga bilder skall gestalta sig, låt vara inom en förprogrammerad ram, och detta varierar från speltillfälle till speltillfälle. Utan att spelas framstår spelen som meningslösa. De har – med hovrättens ord – en marknad för att spelas och inte för att åses. Till skillnad från de typiska filmverken är videospel inte resultatet av sådan inspelningsverksamhet som beskrivs i upphovsrättslagens motiv. Vidare säljs videospel i massupplaga i den allmänna handeln. De särskilda skyddssynpunkter som har motiverat viss särreglering för filmverk (se Gunnar W G Karnell i Festskrift til Ole Lando, 1997 s. 199) gör sig därmed inte gällande med samma styrka i fråga om videospel.

Som hovrätten har funnit skiljer sig spelen såväl till sin karaktär som till sitt användningsområde markant från traditionella filmverk. De bilder som kommer upp på bildskärmen är snarast att se som ett utflöde av det underliggande datorprogrammet (jfr. Henry Olsson, Copyright, 6 uppl. s. 60).

Sammantaget leder det anförda till att de aktuella videospelen inte hör anses upphovsrättsligt skyddade som filmverk.

Däremot har spelen – som alternativt har gjorts gällande i åtalet – upphovsrättsligt skydd som datorprogram. Mot åtalet i denna del har E invänt bl.a. att den verksamhet som han bedrev inte innefattade uthyrning eller andra jämförliga rättshandlingar och att verksamheten därmed var tillåten enligt de bestämmelser som numera finns i 19 § upphovsrättslagen.

E bedrev handel innefattande köp och försäljning av videospel. Det är tydligt att denna verksamhet inte utgjorde uthyrning och detta har inte heller påståtts. Vad frågan gäller är huruvida verksamheten innefattade rättshandlingar som var jämförliga med uthyrning. Syftet med att även sådana rättshandlingar har förbjudits är att förbudet mot uthyrning inte skall kunna kringgås genom förfaranden som inte utgör uthyrning i formell mening men som har liknande innebörd eller verkan. På de skäl hovrätten har anfört kan den verksamhet som avses med åtalet inte anses innefatta rättshandlingar som är jämförliga med uthyrning."

Åtalet ogillas således.

Kommentar

Högsta domstolen resonemang i frågan om upphovsrättsligt skydd för spelen som filmverk förtjänar några korta kommentarer. Enligt min mening bör HD:s domskäl i denna del ses mot bakgrund av konsumtionsregelns utformning. Konsekvensen av att i det aktuella fallet se de relativt enkla rörliga bilderna som ett skyddat filmverk skulle ha varit att en verksamhet som beträffande andra liknande typer av massprodukter, t.ex. musik och böcker, ses som fullt legitim, skulle ha varit otillåten. Starka ändamålsskäl har med andra ord talat emot att de aktuella spelen skulle uppfattas som filmverk och HD har valt att beakta dessa skäl vid den rättsliga klassificeringen.

HD tycks sålunda inte haft för avsikt att göra några mer principiella uttalanden om hur det resultat (t.ex. på datorns bildskärm) som exekveringen av ett datorprogram ger upphov till skall klassificeras upphovsrättsligt – som ett uttryck för det underliggande datorprogrammet eller som en eller flera självständiga prestationer. Uttalandet – närmast i förbigående – om att "[d]e bilder som kommer upp på bildskärmen … snarast [är] att se som ett utflöde av det underliggande datorprogrammet" ger emellertid upphov till viss osäkerhet. HD hänvisar till Henry Olsson, Copyright, 6 uppl., s. 60, som utan närmare motivering konstaterar att "det finns goda skäl för att uppfatta det ’användargränssnitt’ som skärmbilden utgör som ett utflöde av det underliggande programmet och alltså som omfattat av programvaruskyddet".

I USA har denna klassificeringsfråga varit en del av diskussion om skydd för datorprogrammets "look and feel" (se t.ex. Per Jonas Nordell i NIR 1999 s. 37 ff.). Även om praxis inte är helt entydig verkar tendensen på senare år ha varit att se skärmuttrycken som självständiga prestationer, vilka kan skyddas t.ex. som "audiovisual works" om de uppfyller de krav på originalitet som ställs för denna verkstyp. För nordiskt vidkommande har motsvarande uppfattning kommit till uttryck i doktrinen (se t.ex. Jon Bing i NIR 1999 s. 285). En annan sak är att en identisk skärmbild kan vara ett indicium på att den underliggande programkoden kopierats.

Mycket talar enligt min mening för att datorprogramskyddet bör vara begränsat till programkoden och förberedande designmaterial. Datorprogram utgör enligt den enkla definition som brukar tillämpas en serie instruktioner som får en processor att arbeta. Inom om upphovsrätten tillhör datorprogrammen kategorin litterära verk. Det resultat av programkodens exekvering som visas på skärmen etc. har däremot en helt annan karaktär. Dess skyddsmöjligheter bör bedömas enligt de upphovsrättsliga principer som gäller för den aktuella typen av uttryck.

HD:s dom utesluter inte att rörliga bilder som genereras av programkoden i andra situationer kan uppfattas som filmverk i lagens mening. Inte heller bör domen tas till intäkt för att datorprogramskyddet kan utsträckas utöver programmets "litterära komponenter".

Daniel Westman
Institutet för rättsinformatik
Juridiska institutionen, Stockholms universitet