Upphovsrätt, tillgång till källkod och rätt att ändra i datorprogram
Ur Lov&Data nr 78 juni 2004, s. 17.
En skrivning i en offert om att en beställare av ett datorprogram skulle ha rätt att ”komma i besittning av källkod och använda denna för landet Sverige” har inte ansetts innebära en överlåtelse av upphovsrätten till programmet. Uttrycket har inte heller ansetts grunda en mer långtgående rätt för kunden att ändra programmet än vad som följer av 26 g § första stycket upphovsrättslagen (Svea hovrätts dom 2004-04-08, mål nr T 1958-03).
I samband med utveckling av datorprogram för en kunds räkning uppkommer frågan om upphovsrätten till programmet skall överlåtas till beställaren eller om beställaren endast skall erhålla en mer eller mindre omfattande nyttjanderätt (licens) till programmet. I praktiken torde det vara vanligt att beställaren enligt utvecklingsavtalet får en tämligen långtgående nyttjanderätt, ibland i kombination med någon form av konkurrensklausul som förbjuder utvecklaren att licensiera programmet till beställarens konkurrenter eller med en rätt till ersättning för beställaren om utvecklaren säljer licenser även till andra kunder, men att upphovsrätten stannar hos utvecklaren. Handlar det om beställning av ett redan existerande datorprogram, t.ex. av standardtyp, är licenserna många gånger till sin karaktär mer begränsade.
En nyckelfråga är om beställarens nyttanderätt även skall innefatta en rätt att ändra i programmet. Som bekant kan ändringar i ett program krävas t.ex. för att rätta funktionshindrande fel, för att anpassa programmet till en förändrad omvärld eller för att lägga till nya funktioner. Den upphovsrättsliga huvudregeln när det gäller ändringar av verk finns i 28 § lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen). Enligt denna bestämmelse är den som förvärvat rätt att utnyttja ett verk, om inte annat avtalats, förhindrad att ändra verket. Beträffande datorprogram gäller emellertid enligt 26 g § första stycket att den som förvärvat rätt att använda programmet får göra de ändringar av programmet som är nödvändiga för att han skall kunna använda programmet för dess avsedda ändamål. Detta gäller även rättelse av fel. Eftersom båda bestämmelserna är dispositiva kan ändringsrättens omfattning i det konkreta fallet bara fastställas genom en tolkning av det enskilda avtalet (se vidare Lindberg & Westman, Praktisk IT-rätt, 3 uppl., s. 269 f. och 445 ff.). För de ändringar som beställaren inte får göra enligt lag eller avtal är han helt beroende av de tjänster som utvecklaren tillhandahåller.
Från frågan om rätten till datorprogrammet, i meningen det upphovsrättsligt skyddade verket, är det viktigt att skilja frågan om den faktiska tillgången till programmet i källkodsform. Rent praktiskt krävs det i det flesta fall att den som skall göra ändringar i ett datorprogram har tillgång till programmet i källkodsform. Många gånger regleras därför kundens tillgång till källkoden i avtalet. Ibland överlämnas källkoden direkt till kunden, men s.k. källkodsdeponering hos tredje man förekommer också. Inte sällan blandas emellertid frågan om upphovsrätt och nyttjanderätt till verket på ett olyckligt sätt ihop med frågan om den faktiska tillgången till källkoden.
I ett aktuellt mål har t.ex. Svea hovrätt och Stockholms tingsrätt tagit ställning till vad en reglering av tillgången till källkoden skall anses få för konsekvenser, dels för upphovsrätten till datorprogrammet, dels för beställarens ändringsrätt. I en offert som ansågs vara en del av avtalsinnehållet angavs under rubriken ”Programvaruspecifikation” bl.a. att beställaren hade rätt att ”komma i besittning av källkoden och använda denna för landet Sverige”. I målet aktualiserade, vid sidan av detta uttryck, även en mängd andra omständigheter och tolkningsdata, som på grund av sin specifika karaktär saknar mer generellt intresse.
När det gällde frågan om upphovsrätten till datorprogrammet helt kommit att överlåtas till beställaren uttalade tingsrätten, bl.a. efter att ha redogjort för den upphovsrättsliga specifikationsprincipen, följande: ”Den berörda skrivningen i offerten innebär till sin ordalydelse inte en överlåtelse av upphovsrätten till datorprogrammen. Att källkoden nämnts kan vara motiverat av att [beställaren] skulle ha möjlighet att göra tillåtna ändringar i datorprogrammen. Därtill kommer den begränsningen som görs i [beställarens] rätt till att avse endast Sverige. Med hänsyn till vad som nu sagts finner tingsrätten inte att parterna inledningsvis kom överens om att upphovsrätten till beställda datorprogram överläts till [beställaren]”.
Angående ändringsrätten uttalade tingsrätten följande: ”Upphovsrättslagens bestämmelse om förbud för annan än upphovsmannen att ändra ett verk, om inte annat avtalats, avser inte bara uttryckliga avtal utan även de fall där omständigheterna är sådana att det kan anses framgå att förvärvaren av en upphovsrätt även erhållit rätt att göra ändringar i verket. Omständigheterna måste enligt tingsrättens mening emellertid vara av sådan art att de klart pekar på att ändringsrätt innefattas i förhållandet mellan upphovsmannen och förvärvaren.
När det gäller datorprogram kan enbart den omständighet att någon fått tillgång till källkoden inte anses innebära rätt för denne att göra även andra ändringar än sådana som anges i 26 g § upphovsrättslagen. Tillgången till källkoden kan mycket väl förestavas av behovet av att bara göra sådana tillåtna ändringar. Inte heller är omständigheterna i övrigt sådana att [beställaren] förvärvat en vidsträcktare ändringsrätt”. Hovrätten gjorde i dessa hänseenden ingen annan bedömning än tingsrätten.