Tajming. Öppen föreläsning vid Stockholms universitet den 16 mars 1999

© Peter Seipel 1999

1.   God kväll

God kväll, mina damer och herrar. Klockan är slagen. Det är tid att börja.

Mitt namn är Peter Seipel. Jag arbetar på Stockholms universitet. Jag har gjort det ända sedan 1964. Med några korta avbrott. Det är en lång tid.

En lång tid för en människa. Men en liten tid för mänskligheten. Som Neil Armstrong skulle ha sagt, fast tvärtom. "One small step for man… One giant step for mankind". Ni minns, den amerikanske astronauten Neil Armstrong som klev ur månlandaren "Eagle" den 20 juli 1969. Om man räknar amerikansk tid. I Sverige klev han ur den 21 juli 1969.

Som svensk ska man kanske räkna svensk tid, när man minns Armstrong på månen. Men en amerikan kommer naturligtvis att minnas den 20 juli.

*

Det blir glapp i tiden här och där. Dom som såg direktsändningen i TV av människans första steg på månen klockan 22.56 på den amerikanska söndagskvällen den 20 juli såg ingen direktsändning, egentligen. Det tar ju litet tid för de elektroniska signalerna att komma från månen till bildröret i en teveapparat på jorden. Inte ens om man suttit där på verandan med en kraftig kikare och själv direkt följt vad som hände på Stillhetens Hav, Mare Tranquillitatis, hade herr Armstrong uppträtt så att säga direkt – det tar nämligen en sekund för ljuset att nå från månen till betraktarens öga. Det jag ser i mitt nu är i Armstrongs nutid historia. En sekunds skillnad bara, men månen ligger ju rätt nära jämfört med det mesta i Vintergatan och i universum.

Det var nog välbetänkt att man inte var alltför exakt om tidpunkten i inskriptionen på den plakett som lämnades kvar på månen som minnesmärke. Man gav ett spelrum på en hel månad:

"Here men from the  planet Earth first set foot upon the moon, July 1969, A.D. We came in peace for all mankind".

Man får hoppas att rymdfararna från planeten Sigsax Buffa som är på väg hit men just nu befinner sig 50.632 ljusår bort så småningom kan ta del av budskapet och placera det rätt i sin egen buffianska kalender.

*

Men nu är det som sagt dags att börja denna den fjärde öppna föreläsningen om tiden den 16 mars 1999. Den kommer att följas av ytterligare fyra. På så sätt befinner den sig i mitten av serien. Detta är avsiktligt. Åtminstone från min sida. Den  här föreläsningen handlar nämligen om allting utan att handla om någonting speciellt. Eller med andra ord: Föreläsningen handlar om många tider. Den placerar sig naturligt i mitten av tiden. I människans mitt, skall det visa sig.

2.   Ämnets överflöd – Tidens rikedom

En gång, en tidig morgon i Amsterdam, i dimman i en liten park, blev jag tilltalad av mager skepnad. Han styrde stegen rakt emot mig på den smala grusgången. Vi var helt ensamma. Han stannade någon meter från mig. "Min herre", sa han, "kan ni säga mig vad livet är?" Han frågade på holländska som jag bara halvt om halvt begrep. Jag fann inte på något bättre svar än att muttra något på engelska om att jag inte talar holländska. Han verkade godta ursäkten och försvann tillbaka in i dimman. Hade han frågat på svenska hade jag ändå inte kunnat ge honom det korta, enkla svar som han verkade förvänta sig.

På samma sätt är det med tiden. "Min herre, kan ni säga mig vad tiden är?" Inte ens en hel föreläsningsserie räcker till för att lägga fram och förklara alla tänkbara synpunkter och synvinklar. Och värre ändå – det går inte att ur en föreläsningsserie destillera de få, klara droppar av insikt som enkelt och tydligt säger envar vad tiden är.

*

Ett sätt att förklara detta är att se på uppslagsbokens behandling av fenomenet "tid". Jag väljer den digra Encyclopedia Britannica i dess on-line version på Internet.

Se alla dessa teman, alla dessa grenar av kunskap. Där är konsten med t.ex. tid i filmen, tid i musiken, tid i litteraturen. Där finns språkvetenskapen med tidsuttryck och tidens syntax och semantik. Där finns tidmätning i olika sammanhang – fysik, mekanik, astronomi. Naturligtvis också de kunskaper som handlar om att konstruera och tillverka olika slags klockor och andra tidmätare. Och så standardiseringen av tidmätningen. Där finns filosofi, psykologi och andra kognitionsvetenskaper, t.ex. medicinskt baserad hjärnforskning. Där finns religion med förgreningar i död och frälsning, mystik och myter, olika religioner och Gudsföreställningar. Där finns vida och där finns snäva speciella kunskapsområden som relativitetsteori, geologisk tid, sommartid, rum-tid, bondesamhällets tid, atomtid, social tid o.s.v. , o.s.v.

Titlarna på de många böcker som handlar om en eller annan aspekt på tiden speglar rikedomen:

"Människan och tiden"

"Upptäckten av långsamheten

"Tiden som konst"

"Medan tiden står stilla"

"Sökandet efter minnet"

Vart leder detta? Bland annat till en enkel fråga: Kan någon vara specialist på tiden? Är det inte så att djupare kunskap kräver specialisering på någon viss aspekt av tiden? Geologen, religionshistorikern och fysikern kan alla syssla med tiden. Men har dom så mycket att säga varandra? Går deras kunskaper att lägga samman till större meningsfullheter? Är tiden en gemensam nämnare eller är den tvärtom ett vilseledande gemensamt namn på högst olikartade företeelser som diskuteras och studeras inom olika vetenskapliga discipliner?

"Min herre, kan ni säga mig vad tiden är?"

"Säg mig, min herre, vem ni är, så skall jag säga er vad tiden är."

3.   En tidsmedveten hobby

Om man då inte är och kanske inte heller önskar bli en specialist på bara någon viss aspekt på tiden, kan man inte ändå ha anledning att intressera sig för tiden i allmänhet?

Själv är jag jurist och rättsvetenskapsman. Innebär det att jag bara som jurist och vetenskapsutövare har något av intresse att säga om tiden? Kanske till och med bara inom min egen specialitet inom rättsvetenskapen. En förskräcklig tanke.

Naturligtvis finns det en del att säga om tid och juridik och om tiden i juridiken. Men mycket av det som finns att säga är sekundärt. Ungefär som när en skara rättsvetenskapsmän roar sig med att ge ut en bok med titeln "Maträtt" som handlar om sådant som utskänkningstillstånd, beskattning av representation på krogen och upphovsrätt till recept. Det kan underhålla, men det mättar inte.

*

Själv har jag nalkats tiden inte som juridik utan som en hobby, helt enkelt. Jag sysslar alltså med tiden av samma skäl som får andra att samla frimärken, segla, gå på operan, eller svarva pinnstolar. Drivkraften är inte att bli specialist på någon viss tidskunskap. Drivkraften är fascinationen som omger temat och som gör det till något mer än bara ett tidsfördriv.

I praktiken tar sig hobbyn uttryck i att läsa allt jag kommer över som på ett eller annat sätt rör tiden. Att besöka alla utställningar som har anknytning till tiden. Att diskutera om tiden, att fundera över den och skriva om den. Det föll sig t.ex. helt naturligt, till och med nödvändigt att vid ett besök i USA 1993 sätta av en hel dag och göra en många mil lång resa när jag fick veta att det fanns ett "Museum of Time" inom räckhåll i Rockford i Illinois. Jag citerar ur min dagbok från det året:

"Museet infriar förväntningarna. En överflödigt rik samling tidmätare från allra äldsta åldrar till dagens atomur… Mannen som äger hela hotellkomplexet har samlat hela kollektionen. Den fungerar som extra attraktion. De flesta gästerna besöker stället för rekreation och vila. Äldre människor som anlänt i busslaster.

Tidmätningshistoria är sannerligen kulturhistoria. Maskiner och mekanismer uttrycker både sitt huvudsyfte, sin tids tekniska förutsättningar och begränsningar i allmänhet, sin tids smak, fantasier och föreställningar. Upphovsmännen, klockmakarna lämnar sina avtryck och uttryck – men allt svagare efterhand som tidmätningen industrialiseras. Tidmätningens fackspråk ligger i montrar och hänger på väggar till konkret beskådande: stångbalans, spindeltapp, steghjul, valshjul, lod, fjäderhus…"

4.   I patafysikens anda

Det är alltså som amatör jag håller denna föreläsning. Amatör i betydelsen en person som drivs av kärlek till sitt ämne. Också som rättsvetenskapsman, närmare bestämt som rättsinformatiker skall jag säga något. Men det blir underordnat och undanskymt. I den mån jag i denna föreläsning är vetenskaplig så är det snarast som patafysiker.

Alla av er kanske inte vet vad patafysik är. Ordet står inte i vare sig Nationalencyklopedien eller i Filosofilexikonet. Så det är kanske inte så konstigt.

Den som vill veta något om patafysiken kan läsa t.ex. Claes Hylingers "Segla i ett såll. Patafysisk antologi" utgiven på AWE/Gebers förlag 1987.

Enligt en av sina portalfigurer, fransmannen Alfred Jarry, är patafysiken de imaginära lösningarnas vetenskap, som symboliskt beviljar inbillningsstrukturationerna objektens egenskaper sådana de beskrivs genom sina möjligheter.

Som ett praktiskt exempel på patafysisk reflexion passar det bra att ta Jarry’s kommentarer om ett fickur:

"Varför hävdar varenda en att ett fickur är runt till formen, vilket är uppenbart felaktigt, eftersom det i profil framstår som en smal rektangulär form och snett från sidan som en ellips, och varför i helvete har man bara lagt märke till dess form i det ögonblick då man har sett efter vad klockan var?"

*

I patafysiken är skrattet, ‘haha-upplevelsen’, lika mycket målet som den traditionella vetenskapliga insiktens ‘aha-upplevelse’. Patafysiken ägnar sig med samma nit åt "komiska avstånd" som åt "kosmiska avstånd". Patafysiken sniffar som tryffelsvinet efter de sammanhang som finns i inbillningarna, undantagen, de små avvikelserna. Patafysiken kan med Michel de Montaigne, författaren till den berömda essay-samlingen från 1500-talet, konstatera att "likheterna inte förenar i samma grad som olikheterna särar". Detta är på tvärs med traditionell vetenskap som hyllar det allmängiltiga, det som förenar, det som är förutsebart.

Patafysiken är spekulativ olydnad. En jurist och rättsvetenskapsman gör sig skyldig till dubbelt regelbrott när han ägnar sig åt den. Njut med mig.

5.   Begripa begreppet "tajming"

"Tiden är bara ett ord" lyder titeln på en av de många böckerna om tid, skriven av historikern Lennart Lundmark. Något ligger det i detta. Det som kan stöta är det lilla ordet "bara".

För det första är tiden inte bara ett, enda ord. I varje fall inte om man tänker på de tre bokstävernas växlande innebörder och de många sammanhang och sammanställningar där de kan ingå. Fundera över vad "tid" innebär i meningar som:

"Jag har inte tid med dig nu"

"På morfars tid"

"Försök att komma i tid"

Och så alla sammansättningarna som speglar mångfalden:

Dötid
Samtid
Skördetid
Tidrum
Tidskrift
Tidsperspektiv

*

Som titel på föreläsningen har jag valt ett ord utan bestämd mening. Eftersom jag när jag blev tillfrågad om titeln visste att jag inte skulle veta vad jag skulle tala om förrän föreläsningen var över måste titeln vara både rymlig och tänjbar. Tajming fick duga. Vi kan se på några möjliga betydelser:

Vi bör nog inte enbart knyta det till förkortningen TAI =Temps Atomique International. Det är ett internationellt tidsbegrepp som i vetenskapliga sammanhang används för mycket noggranna tidsangivelser. Men en gnutta Temps Atomique International får säkert plats.

Tajming – det låter aningen österländskt. Som Taiji och Taoismen. Så varför inte. Låt oss associera det också med Taiji. Det begreppet hör hemma i neokonfucianismens tankesystem.

Taiji, den stora polen, är en enhet som i sig rymmer all tillvarons mångfald och som samtidigt ingår i samtliga manifestationer av mångfalden. I rörelse skapar taiji den kosmiska kraften yang, i vila den kosmiska kraften yin. Genom sin växelverkan har yang och yin skapat de fem faserna vatten, eld, trä, metall och jord. Dessa ger i sin tur upphov till tillvarons alla ting och föreställningar (Nationalencyklopedien).

Och så är det naturligtvis engelskans "timing". Det har krupit in i svenskan, ibland med sin behållna engelska stavning, ibland stavat som jag gjort här. Timing – Att veta när det är dags. Att ha känsla för tillfället. Att komma i tid. Så här står det i en av de många böckerna om tiden, "Har du tid?" från Brevskolans förlag 1998: "Idén om rätt timing är djupt inpräntad i oss, eftersom vi i vår kultur fått för oss att livet skall kunna planeras och kontrolleras både till tid och innehåll"

I begreppet "tajming" ryms således fysikalisk tid, den precist mätbara. Där ryms filosofisk-religiös tid, världsbilds- och tillvarotid. Och där ryms praktisk, social tid. Alldeles utmärkt. Just som det skall vara.

6.   Tidsmaskiner – några exempel

Ett sätt att nalkas tiden är att konstruera, studera och fundera kring tidsmaskiner. En tidsmaskin är, enligt min definition, en maskin formulerar eller inrymmer någon viss egenskap hos tiden och därmed kan ge omgivningen föreställningen att maskinen förklarar vad tiden är. Tidsmaskinerna kan därtill ha olika effekter, t.ex. att orsaka att personer råkar i tidsnöd, att låta tiden stå stilla, att köra tiden baklänges, att frakta folk till framtiden o.s.v.

*

Tidsmaskinerna låter sig indela i två grupper:

· Reella maskiner
· Imaginära maskiner

De är ofta svåra att skilja åt – en reell maskin kan plötsligt visa sig vara en imaginär. Båda sorterna kan vara hårda eller mjuka. De hårda går att ta på.

*

Vi skall se på några praktiska exempel:

Kaktusfrön – en reell, hård maskin. Demonstrerar tiden som möjlighet och mognad.

Ett stearinljus – också en reell, hård maskin. Demonstrerar tiden som förgänglighet och obevekligt, enkelriktat sönderfallande. Kan också illustrera tiden som ljus möjlighet.

En vits – en reell, mjuk maskin. Demonstrerar tiden som uppladdning följd av urladdning. Vet ni hur man ser om det är huggorm eller en advokat som har blivit överkörd på vägen? Jo, om det är en advokat så finns det inga bromsspår.

En filosofisk teori – en imaginär, mjuk maskin. Till exempel en teori att tiden är cirkulär, d.v.s. rör sig i ständigt upprepade cirklar, illustrerat av t.ex. de sex årstiderna i naturens cykel – vinter, öppning, vår, sommar, höst, stängning.

En spiralfjäder – en imaginär, hård maskin. Jfr fjädern antas demonstrera att tiden rör sig spiralformigt i allt mindre kretslopp mot ett förmodat slut i en ytterligt liten spiral.

Tidspilen – ritad på t.ex. ett kartongark, en imaginär, hård maskin. Tidspilen visar oss en rörelse från ett förflutet mot en framtid. En händelse A i början av pilen ligger närmare en händelse B på mitten av pilen än den ligger C som ligger nära pilspetsen. Men  genom att helt enkelt vika kartongarket går det också att demonstrera att A plötsligt kan befinna sig närmare C än B. Pilens bakända har mött dess framända. Men – vilket är tidspilens "underlag"? Låter det sig vika på detta sätt?

*

Exemplen visar oss också att tidsmaskinerna kan tillhöra tre olika kategorier med avseende på hur de förhåller sig till döda och levande ting.

Här skall vi i fortsättningen framför allt ägna oss åt människan som tidsmaskin. Men först några kommentarer om tiden demonstrerad i fysiska sammanhang.

7.   15.000.000.000 och 0,00000000000000000000001

Jag tycker mig minnas att under den tid jag intresserat mig för sådana frågor, buden om universums ålder har skiftat en del. Det har handlat om några miljarder år hit eller dit. Just nu är kosmologins senaste bud, om jag förstått rätt, omkring 15 miljarder år sedan den Stora Smällen. Räknandets resultat beror bl.a. av sådant som hur man bedömer hastigheten och utvecklingen av universums expansion. Kommer den att bromsa in? Kommer den att fortsätta ohindrad?

Ett par miljarder år hit eller dit vad betyder det? Kan vi egentligen förstå sådana sammanhang? Vad har vi för egen upplevelse av årmiljarder?

*

Låt oss säga att universum är 15 miljarder år gammalt.

Hur lång tid tar det att räkna till 15 miljarder? Hur lång tid tar det att räkna högt till ett hundra? Låt oss pröva.

Att räkna till hundra tar, låt oss säga, 35 sekunder. Det betyder – schablonmässigt – 350.000.000 sekunder för att räkna till 1 miljard. På ett år går det 31.536.000 sekunder. Det tar alltså drygt 11 år att räkna till en miljard. 15 miljarder år tar således 165 år.

Alla dessa djupa tider. Och de väldiga avstånd i rummet som de hänger samman med. Ta begreppet "ljusår" – den sträcka ljuset hinner i vakuum under ett år. Det är en så lång sträcka att min vanliga lilla räkneapparat inte orkar med, över 900 miljarder mil. Bara i vår egen hemmagalax, Vintergatan, är avståndet över 100.000 ljusår från den ena ändan till den andra. Vår sol ligger ungefär 30.000 ljusår från Vintergatans mitt. En resa ingen av oss kan göra. Vår tid räcker inte till.

*

Harry Martinsson talar i sitt underbara rymdepos "Aniara" om "ljusårsgraven". Ordet säger mer än många nollor. Martinsson liknar rymdskeppets färd genom universum vid rörelsen hos en liten blåsa inuti en glasskål:

O, kunde vi nå åter till vår bas,
nu när vi upptäckt vad vårt rymdskepp är:
en liten blåsa i Guds andes glas.

Jag skall berätta vad jag hört om glas
och då skall ni förstå. I varje glas
som står tillräckligt länge oberört
förflyttas glasets blåsa efterhand
oändligt sakta mot en annan punkt
i glasets kropp och efter tusen år
har blåsan gjort en resa i sitt glas.

På samma sätt i en oändligt rymd
där svalg av ljusårs djup sin välvning slår
kring blåsan Aniara där hon går.
Ty fastän farten som hon gör är stor
och mycket högre än en snabb planets
är hennes hastighet med rymdmått sedd
på pricken svarande mot den vi vet
att blåsan gör i denna skål av glas.

Förskrämd av denna klarhet flyr jag frusen
från mimahallen till de röda ljusen
till danssalongen, finner Daisi där.
Jag tigger hennes räddningsfamn om möte,
jag ber om ingång i ett hårigt sköte
där dödens kalla klarhet inte är.
Där finnes livet kvar i Mimas salar
I Daisis sköte lever Doris dala
när i varandra utan köld och fara
vi glömmer rymderna kring Aniara.

De många nollorna som leder oss genom årmiljoner och årmiljarder får en annan innebörd när de placeras efter ett decimalkomma, när de uttrycker tiondelar, tusendelar, miljondelar, miljarddelar o.s.v. Kort sagt när vi gör en resa in i de minsta bråkdelarnas värld, in i atomernas och elementarpartiklarnas värld. Det är också en resa in i tidens inre.

Finns det en tidsatom, en minsta plutt av tid efter vilken det inte finns några tidspluttar längre? Svaret har till att börja med att göra med hur pass fin mätutrustning man förfogar över. Jag hörde på radion häromveckan om mätningar i kemiska sammanhang som handlade om förlopp så korta som miljondels miljarddelar av sekunder.

Men även om mätutrustning skulle saknas för att utföra mätningar kanske det existerar en teoretisk gräns, en gräns bortom vilken något meningsfullt tidsförlopp inte finns. En tid definierade man en sådan minsta enhet, en "chronon" som 10 upphöjt till -23 sekund, alltså 0,00000000000000000000001 sekunder. Detta svarar mot den tid det tar för den snabbast tänkbara signalen, d.v.s. ljuset, att korsa det minsta tänkbara avståndet, d.v.s. en elektrons radie som partikel. Senare har teorin krympt tidspluppen ytterligare till 0,5 x 10 upphöjt till -43 sekund, en enhet som kallas för Plancktiden.

*

I dessa mikrokosmiska sammanhang handlar det liksom i ljusårsgraven om tid och tidrymder som inte är tillgängliga som mänsklig upplevelse. De rytmer och pendelslag som bestämmer och bestäms av vår mänskliga existens är betydligt mer utsträckta. Tänk t.ex. på biograffilmen som får oss att tro att vi ser en kontinuerlig rörelse genom att visa ögat stillastående bilder efter varandra. Knepet lyckas därför att varje stillbild visas bara under omkring en trettiondels sekund. Ögat är trögt och hinner inte uppfatta glappen. Ändå är en trettiondels sekund en oändlighet jämfört med Plancktiden.

*

Man kan ställa frågan om det inom det inom detta väldiga intervall som spänner från miljardtals år till miljarddels miljarddels sekunder handlar om olika arter av tid. Om det t.ex. inte är meningsfullt att addera samman ett antal chronon till en större tidsenhet och säga att det är samma tid.

Ett hav är inte bara en samling vattendroppar.

En av dem som fört in åtskillnader är amerikanen J.T. Fraser, grundare av The International Society for the Study of Time.

Fraser skiljer mellan en "atemporal " värld där inga som helst begrepp som vi associerar med tid har någon mening. Det är den elektromagnetiska strålningens värld, där energi överförs och utväxlas från strålningskällor som galaxer, radiostationer och mikrovågsugnar.

Ovanför denna värld urskiljer Fraser den "prototemporala" världen. Det är elementarpartiklarnas värld. En värld där "då" och "nu" inte har någon mening. Tidsfragmenten är inte inbördes förbundna, i varje fall inte på det temporala sätt som vi upplever som "normalt" begripligt.

Den tredje nivån är enligt Fraser den "eotemporala" världen, där "eo" betyder tidig, begynnande. Detta är den värld som inte har något nu, och följaktligen inte heller något förflutet eller någon framtid. Där finns en tidslinje – men den saknar både spets och ände. Detta är det makroskopiska universum med planeter och solar. En måne kretsar kring sin planet. När man ser dess rörelse på film kan man inte avgöra om rörelsen går framlänges eller baklänges. En dator är ett eotemporalt fenomen – antar jag. Den har i varje fall inte tråkigt medan den väntar på att jag äntligen skall hitta rätt knapp att trycka på.

Sedan når vi den "biotemporala" världen. Detta är de levande organismernas värld. Människan hör till denna, framför allt med sina primära, biologiska funktioner, t.ex. cellernas åldrande. Här finns varierande grader av medvetenhet om förflutet, närvarande och framtid. Bakterien, Binnikemasken och Blåvalen lever i olika biotemporala världar.

Slutligen är det den del av den biotemporala världen där bara människan hör hemma. Fraser kallar denna den "nootemporala" världen efter det grekiska ordet "nous" som betyder ande.

Fraser konstaterar att det är i denna värld vi finner en tydlig åtskillnad mellan förflutet, nu och framtid, där förväntan och minne är långt utsträckta och där det förekommer ett mentalt nu med ständigt föränderliga gränser.

Uttryckt på mitt sätt kännetecknas den "nootemporala" världen av att vi där finner den märkligaste tidsmaskinen, människan själv. Den världen skall vi nu en stund ägna oss åt.

8.   Tidsmaskinen Homo Sapiens

Tidsmaskinen Homo Sapiens, den kloka människan, är en relativt ny konstruktion sedd i evolutionens perspektiv. Hur pass ny beror på valet av utgångspunkt och vad man menar med klokskap. Från apan till Aniara är det kanske ett par årmiljoner. Men den moderna människan är inte mer än några tiotusental år gammal, kanske 50.000, kanske 100.000. Det spelar inte så stor roll. I det stora hela talar vi om bara ett ögonblicks historia.

Det som gör människan märklig som tidsmaskin är dels alla hennes komplexa biologiska funktioner, inte minst de högre hjärnfunktionerna, dels hennes långt utvecklade förmåga att påverka och utnyttja sin omvärld. Hon är t.ex.. utrustad med en väl utvecklad inre minnesförmåga och denna förmåga har hon både utvecklat och stärkt genom att konstruera tecken- och bildmaskiner som registrerar och bevarar kunskaper för framtida begrundan och bruk.

En person kan på så vis både minnas vad hon kände och tänkte t.ex. när Sovjetarmén gick in i Ungern 1956 och med t.ex. en uppslagsbok lagrad på datorskiva läsa om händelserna och se på bilder och filmsekvenser av gatustriderna. Hon förflyttar sig i tiden både i sin inre och sin yttre värld. Vad som är inre och yttre värld är för övrigt inte så klart. Bokstäverna t.ex. kan nog anses höra till båda.

*

Människans komplexitet innebär att hon registrerar tiden på en mängd olika sätt. I henne finns – som Fraser konstaterar – de enklare biotemporala funktionerna. Tag till exempel den mänskliga cellen. Det finns forskning (redovisad i tidskriften Science 1997) som tyder på att varje enskild cell kan ha en inre klocka i form av en gen som ger den en dygnsrytm av aktivitet och vila precis som hela organismen. I närheten av thalamus i hjärnan finns åtminstone två biologiska klockor som styr vakenhet och kroppstemperatur. Sådana biologiska grundläggande tidsmaskiner finns det av flera slag i vår kropp.

Men i och kring människan finns också alla de nootemporala funktionerna. De som hänger samman med hennes högre, andliga förmågor i kombination med hennes biologiska grundfunktioner. Märk detta – i kombination med hennes biologiska grundfunktioner. För den mänskliga anden är inte något som svävar fritt över svett och bajs och hicka. Också i sina mest subtila ögonblick är varje människa en helhet av högt och lågt.

Fraser vill framför allt betona att det nootemporala innebär skarp medvetenhet om tidens förlopp, om förflutet, nu och framtid. Jag tror att man till detta också bör lägga människans nootemporala förmåga att leva med många tider.

Ett exempel är när någon sköter sin syssla i det närvarande och samtidigt vårdar en sorg efter en avliden kär människa och gör planer för ett kommande möte med en annan kär människa. Tre tider klingar tillsammans som ett enda ackord. Filosofen William James är en av dem som betonat att vi lever i en sådan mångfald av inre tider och rytmer.

Ett annat exempel ger oss klocktiden i förhållande till upplevd tid. Alla har erfarenhet av detta. Klockan tickar sina sekunder och minuter. Varje timme är lika lång. Dygnet tickar fram tjugofyra timmar som tickar fram dygnet. Detta är klocktiden. Men så är det den upplevda tiden. Vem har inte haft långtråkigt, vem har inte haft upplevelsen att tiden rusat iväg?

*

När järnvägsresandet började under 1800-talet blev resandet långtråkigt. Man satt där, innesluten i sin kupé, färdades snabbt på raka spår, fraktades som ett kolli. Man visste att man skulle vara framme enligt tidtabellen. Färden gick långt fortare än med häst och vagn, för att inte tala om en fotvandring. Men som samlad tråkighet kunde resan vara betydligt längre. Det konstaterar Wolfgang Schivelbusch i "Järnvägsresandets historia", där han undersöker "rummets och tidens industrialisering under 1800-talet". Inte att undra på att stationsbokhandlarna snabbt växte fram och omsatte betydande summor. Det gällde att rädda resenärerna från resandets uttänjda långtråkighet.

*

Vilken tid är det som gäller? Klocktiden eller den upplevda tiden? Som vanligt är svaret: det beror på. Vi rör oss mellan båda. I sin diktsamling om tiden "Variationer över ett tema av Silfverstolpe" diktar Lars Gustafsson så här om en slags upplevd tid:

Timmar, vad var ni? Åsyna vittnen?

Flytta dina meccanobitar från köksbordet
så att vi kan sätta fram maten någon gång.

Vedtravar. En känsla av låg himmel,
som tynger som bly över fula trevåningshus.

Långt där nere i barndomen
pågår en så grå och tröstlös

vintereftermiddag
(lamporna nyss tända)

att den i verkligheten aldrig kan ta slut.

Låt oss gå vidare med de många tiderna men ordna diskussion en smula. Låt oss fundera kring tidsmaskinen människan i livet, i arbetet, i drömmen och i döden.

9.   I livet

Vi föds inte som färdiga tidsmaskiner. Skrynkliga, med hopknipna ögon, gapande efter luft lämnar vi den trygga grottan som varit vårt första hem och universum. Utan minnen eller med många minnen? Vem vet att sätta namn på dem?

Den första tidsmedvetenheten hos människan lär gälla den allra närmaste framtiden, främst att bli mätt. Precis som fågelungarna som spärrar upp näbben efter insekter och andra godbitar. Det spirande livet har siktet inställt framåt. Behovstillfredsställelse, kort och gott.

Vad kommer sen? Korta minnen av sådant som innebar behag eller obehag, trygghet eller fara. Vad vi vet är att horisonten mot framtiden förflyttas och växer, liksom horisonten mot det förflutna förflyttas och växer. Men när kommer nuet, när uppstår medvetenheten i och om det närvarande?

Det temat är omdiskuterat och omfunderat av många tänkare och filosofer. Finns egentligen det närvarande, frågade sig kyrkofadern Augustinus, i det berömda kapitel 11 i boken "Bekännelser". Är det inte fråga om en så tunn hinna mellan det förgångna och det kommande att den upplöses i ett ingenting? Framtiden störtar sig in i det förflutna som ett vattenfall genom ett nålsöga.

Många senare tänkare har från olika utgångspunkter reflekterat över det "omöjliga nuet". Hos t.ex. filosofen och Nobelpristagaren Henri Bergson finner vi en åtskillnad mellan tidsflöde och "varaktighet" (la durée). Tillvarons rumslighet och livets rutinmässighet hindrar oss att uppleva varaktigheten, de styckar upp tiden, bryter ned det varaktiga, det som innebär vila och frihet. Nuflödet, närvaron i nuet (la durée) är verklighetens essens, det är viktigare än rum och materia. Det är framför allt gestaltat genom minnet som låter det förflutna överleva in i det nuvarande – en skärningspunkt mellan medvetande och materia.

*

Enskilda människors upplevelse av förflutet, nu och framtid är inte densamma. "Hon lever i det förflutna", säger man om en viss person. "Han har alltid så bråttom", säger man om en annan. Det finns långsamma människor och det finns snabba människor.

Den tyske författaren Sten Nadolny har skrivit en bok, "Upptäckten av långsamheten", som handlar om en synnerligen långsam person, den brittiske amiralen John Franklin som dog 1847.

Franklin deltog i många stora sjöslag, bl.a. vid Trafalgar 1805. Han företog långa upptäcktsresor och sökte efter den s.k. nordvästpassagen, en sjöväg norr om Nordamerika. Det var under sin sista expedition på dessa breddgrader som han omkom liksom också alla andra i besättningen.

Franklin var en extremt långsam människa. Nadolnys bok inleds så här: "Vid tio års ålder var John Franklin fortfarande så långsam att han aldrig kunde ta en boll. Han fick hålla snöret åt de andra barnen. Det löpte från trädets nedersta gren till hans uppsträckta hand. Han höll det lika bra som trädet, han sänkte aldrig armen innan spelet var slut."

Franklin lärde sig att behärska, leva med och till och med utnyttja denna sin långsamhet. Bland annat skylde han den med särskilda inövade fraser som gav honom tid att komma till det han ville, fraser som "det säger sig självt", "tack för att du gjorde dig besvär". Han formade strategier för sitt umgänge: "Jag tänker aldrig övertala någon, tänkte han. Bara de andra inte övertalar mig. De ska fråga mig och sedan vänta spänt på mitt svar. Så måste jag se till att det blir, så är det med det." (33).

Det intressanta i Nadolnys skildring är inte Franklins praktiska besvär med tillvaron och hur han förmår hantera dem. Det intressanta är den livshållning och den etik som Franklin utvecklar som en följd av sin långsamhet. Det handlar om sådant som tålamod, eftertanke, förlitan på andra, sinne för detaljerna, sinne för värdet av att vänta. När man läst Nadolnys bok känner man lust att upptäcka och utveckla långsamheten hos sig själv.

Detta är lättare sagt än gjort. Vi påverkas ju av tidsandan och tidsuppfattningen hos den kultur vi råkar leva i. Den präglar oss och den kan underlätta eller försvåra för individen att känna av och att utveckla sin egen tidsrytm.

Dagens tidsanda hyllar sannerligen inte långsamheten. Snabbt skall allting gå, snabbhet betraktas som en god egenskap. Det märker vi inte minst i alla sammanhang som rör arbetslivet.

10.   I arbetet

Begrunda en matsedel. Antag att det efter varje rätt står inte bara den vanliga siffran som talar om vad varje maträtt kostar utan också en annan siffra inom parentes. Det står t.ex. Tomatsallad (8)…40 kronor, Kokt västerhavstorsk (20)…95 kronor och Svart vinbärssorbé (10)…60 kronor.

Antag att siffran inom parentes anger hur lång tid gästen har på sig att äta upp rätten. När tiden är ute bärs rätten ut. Hur många skulle besöka den restaurang där punktlighet är en sådan dygd? Eller snarare: där sådan punktlighet är en dygd? Den ene tuggar långsamt, den andre fort. Den ene pratar glatt och glömmer sin talrik, den andre ägnar maten sin koncentrerade uppmärksamhet.

Visst finns det en allmän idé om hur lång tid man tar på sig när man äter på restaurang. Det blir en slags puls där gäster kommer och går. Jag minns en restaurang i Paris som bara serverade bara en enda rätt och där det var välkänt att man borde komma på jämna klockslag. Då kunde man hoppas på bord. Ätcykeln fungerade så, halvt om halvt planerat.

Men minutexcersis i matsammanhang, det vill vi inte ha.

Ändå har vi det. På t.ex. åldersdomshemmen och i hemvården är det noga bestämt hur lång tid också ätandet får ta. Personalens tid är planerad och fördelad på ett sätt som inte förutsätter sölande och fumlande. Tiden är synkroniserad med klockan, inte med gamla gommar och fumliga händer.

*

Så är det för det mesta i arbetslivet, inklusive skolan. Tiden är synkroniserad med klockan. Man kan säga att tiden är abstrakt, inte konkret. Och med klockans hjälp vill man vinna tid, man vill utvinna tid, man vill förränta tiden till vinst.

I äldre tid var det vanligare att arbetets tidsrytmer var konkreta. Tiden var synkroniserad med fysiska händelser och skeenden, ofta sådana som hörde samman med uppgiften och med arbetets förutsättningar, t.ex. dagsljus och temperatur. Det finns ord som påminner om detta. Till exempel "dagsmarsch". Eller en "ökt" eller "orka" som var ett lagom arbetspass. Och arbetssångerna både återgav och anpassade sig till sysslornas och mödornas rytm – att marschera till "Halta Lottas krog" känns lättare.

Det finns många skildringar av hur industrialiseringen under 1700- och 1800-talet efterhand ändrade på detta. Klockan med sin abstrakta tid behövs för att synkronisera människor, maskiner, tillverkningsförfaranden, transporter o.s.v. med varandra. Den behövs för att skapa effektivitet. Den blir efterhand dominerande som mall för det upplevda – tillvaron i fabriken, i folkskolan, i tågkupén, ja också i fängelset.

Symbolen för hela utvecklingen är stoppuret som konstrueras på 1860-talet och som utnyttjas av Frederick Taylor och Henry Ford för att mäta arbetstid i småmoduler som "dra åt en skruv", "flytta en ventil". I Sovjetunionen utvecklas en hel teori om "vetenskaplig styrning av arbetet" baserad på Taylors metoder.

Taylor avhånas ofta idag men den abstrakta tiden dominerar fortsatt vår tillvaro. Den sätter sina spår i strategierna i både näringsliv och förvaltning. Det handlar om "just in time", "on-demand", "lean production". Snabba, nedbantade, trimmade verksamheter utan lager, utan överflödiga människor, snabbt omställningsbara för ändrad produktion.

*

Det tayloristiska stoppuret har utvecklats. Idag är det informationstekniken, IT, som fungerar som vår tidsålders klocka. I datanäten går det att blixtsnabbt synkronisera skeenden över hela världen. Det går att öka tempot i alla slags hanteringar som tidigare bromsats upp av en långsam informationshantering i form av papper som skall undertecknas, uppgifter som skall granskas av mänskliga ögon o.s.v. Snabbt tickar den nya klockan – arbetstempot mäts i miljondelar och miljarddelar av sekunder.

*

Här kan vi faktiskt foga in några korta juridiska, rättsinformatiska kommentarer.

Det snabba tempot, det allomfattande beroendet av datoriserad synkronisering innebär allehanda tidsproblem inom juridiken. Det mest välbekanta är det s.k. "År tvåtusen problemet". Det hänger samman med att många datorprogram kan låta sig luras av att årtal inte är angivna med fyra siffror utan bara med två. När "00" kommer upp kan datorprogrammet hamna i spagat av ovisshet om det är år 1900 eller år 2000. Flygplan kan störta, atomkraftverk skena, hissar stanna, värmepumpar sluta fungera, respiratorer slås ut.

Det finns olika uppfattningar om hur allvarligt problemet är och hur pass effektivt man kommer att hinna röja undan risker och avhjälpa fel. Men för juridikens del öppnar sig en lukrativ marknad av ansvarsfrågor, skadeståndskrav och avtalstolkningar. Kanske inte i Kina. Där har man enligt tidningsuppgifter funnit på ett bättre sätt än skadeståndskrav för att hålla företagsledningen ansvarig för att flygplanstrafiken fungerar ostört vid midnatt den 31 januari 1999 och därefter. De höga cheferna har beordrats att vara uppe och flyga i stället för att festa nere på marken.

Ett annat exempel på rättsliga tidsproblem i datanäten finner vi inom upphovsrätten. Den omfattar bl.a. en ensamrätt för upphovsmannen att framställa exemplar av sitt verk. Traditionellt är det ganska klart vad som är ett exemplar – det är en plansch, en bok eller en tavla. Stabila, fixerade ting. Men i datanäten kan det handla om millisekundkorta lagringar i ett datorminne, det kan handla om lagring av många små fragment av samma helhet på många olika fysiska medier, det kan handla om utnyttjanden där varje enskilt steg utförs i olika länder med olika uppphovsrättslig syn på både det enskilda steget och den helhet stegen bildar.

Det funderas mycket över dessa frågor sedan många år. Utvecklingen går i riktning mot att upphovsrättsskyddet blir alltmer omfattande och förutsätter mikrobetalningar för varje litet utnyttjande av en text, en bild eller ett musikstycke. Utvecklingen inger betänkligheter hos bibliotek, skolor och universitet som alla har starka intressen i att bevara möjligheter till fria utnyttjanden i bildnings- och undervisningssammanhang.

*

Vi lämnar juridiken och ställer frågan hur människor har lyckats anpassa sig till den abstrakta klocktiden. Svaret är ganska väl. Det har i vår civilisation blivit naturligt att leva med minutvisarna och med datorns sekundsnabba svar. Vi glömmer lätt att det i urtiden inte existerade några klockor och att människan fortfarande är ett urtidsdjur. I hennes nootemporala värld har klocktiden konkurrens med andra tider. Hon har sin individuella tid vid sidan av den kollektiva. Hon har de oförglömliga ögonblicken vid sidan av de tomma minuterna.

Låt oss vända oss till detta och tala om tiden i drömmen.

11.   I drömmen

Drömmen, det är naturligtvis själva drömmen, de slöjor och dimmor som vandrar över medvetandets nattliga landskap. Drömmen har sin egen inre tid. Den stämmer inte med klocktiden – den förefaller oss längre. Detta har man till och med kunnat studera i experiment med sovande. Tiden saktar sig i drömmen, kan man säga. Liksom tiden enligt relativitetsteorin saktar sig när hastigheten ökar – den s.k. tidsdilationen.

En patafysiker skulle här omedelbart påpeka det imaginära sambandet att om man färdas i ljusets hastighet så svartnar det för ögonen, precis som när man sover.

Vi lämnar den "haha-upplevelsen" åt sidan och konstaterar att liksom tiden saktar sig i drömmar så kan den accelerera i andra situationer där tidsupplevelsen styr över den abstrakta klocktiden. Tänk på t.ex. situationer av intensiv upptagenhet med någon uppgift – alltifrån att få sytråden genom nålsögat till att operera in en ny hjärtklaff. Tiden bara försvann, säger vi.

Och ibland tycks den inre tiden stå stilla. Det kan vara i katastrofsituationer, t.ex. vid en hotande bilolycka. Eller det kan vara vid djup meditation, där tidsflödet närmar sig noll, det totala utslocknandet.

*

Inom bl.a. psykologin och neurofysiologin resonerar man om våra yttre och inre tidsmaskiner. De yttre är väl anpassade till klocktiden. De har att göra med yttre skeenden där orsak leder till verkan, där sammanhangen är fysiska och påtagliga. De inre tidsmaskinerna hör samman med biologiska processer, med de undre skikten i medvetandet och med förmedvetandet – t.ex. att jag innan jag är medveten om stenskottet som smäller in i bilrutan har hunnit både blinka och rygga undan eller att den lilla nervcellsgruppen amygdala i tinningloben hjälper mig att planera och agera förnuftigt med diskreta biokemiska signaler om oro och balans.

Förnuftet och planeringsförmågan baserar sig alltså till en del på inre sekretion. Filosofen Renée Descartes som på 1600-talet skilde skarpt mellan ande och materia, själ och kropp, skulle haft svårt att acceptera detta men förmodligen gett med sig om han fått läsa t.ex. neurologiprofessorns Antonio Damasio’s bok "Descartes’ Error".

Ett av exemplen från Damasio handlar om hur flygrädsla får människor att helt avstå från att flyga. Det hjälper inte hur förnuftigt de än kan resonera om hur små riskerna är och hur gärna de snabbt vill komma fram till en destination. Här inverkar kroppsfunktioner negativt på förnuftet. I många andra situationer, de flesta, tycks de inverka positivt. De stödjer oss i våra ansträngningar att planera och agera förnuftigt, d.v.s. ytterst att säkerställa vår egen och släktets överlevnad. Det hjälper att "sova på saken". Den här föreläsningen har jag för övrigt hållit en gång i drömmen. Så nu är det andra gången den hålls mätt i IT. Mätt i YT är det första gången. IT kan vi låta stå för "inre tid", YT för "yttre tid".

*

Drömmens suddiga, glidande tidsvärld skimrar också i dikten och fantasin. Exemplen är otaliga. De återfinns i romankonstens verkstad med parallella skeenden, omtagningar, det förflutna berättat i nuform o.s.v. Här är alla tidstrick möjliga och tillåtna. Göran Hägg berättar t.ex. i "Författarskolan" om världsrekordet i romantid. Det sattes 1937 av Olaf Stapledon som lyckades skildra en miljard år på hundra sidor i science fictionromanen Star Maker.

I bildkonsten spelar tiden in på många sätt. Ta t.ex. återgivningen av döda spädbarn och småbarn på gamla familjeporträtt – de finns ofta med som tavlor i tavlan. Eller ta kubismen som i bildform söker återge det betraktande uppbrutet i tidssekvenser och tidskaskader.

I dikt och sång från forntid till vår tid möter oss tiden. Med ord och med melodi söker människan gång på gång på gång förstå och komma nära tidens mysterium. Hon bygger sina imaginära, mjuka, drömmande maskiner. Vi väljer som illustration ännu en sådan maskin ur Lars Gustafssons tidsdiktsamling "Variationer över ett tema av Silfverstolpe":

Klockan fyra;
sen natt eller tidig morgon,
vinden rör vid huset,
dörren slår,
i mina armar vilar plötsligt
en sedan länge död väninna.
Med munnen nära intill hennes hals
känner jag värmen av den levande,
känner jag den värme nu.
som återstår
Och ett ögonblick är jag den döda,
hon den levande.

I den dikten och i många andra, inre tidssammanhang möter vi minnet. Det är både fysiologiskt och mysteriöst förknippat med tidsupplevelser och den inre tiden. Daniel Schachter ger det inledande kapitlet i sin bok "Sökandet efter minnet" rubriken "Att minnas. Ett teleskop riktat mot tiden".

Ämnet är oerhört rikt. Det handlar om t.ex. hur mycket vi på en gång kan hålla i det klara medvetandet av den upplevelseström som ständigt omsluter oss. Det är förskräckligt litet. Förnuftsgluggen, är bara en smal springa. Av en total volym på många miljoner informationsatomer, s.k. bitar, är det bara några tiotal som återstår efter all nödvändig sållning och komprimering i nervbanor och hjärnzoner. Inte att undra på att vi behöver hjälp av de bredare medvetandekanaler som finns i underliggande, halvmedvetna och omedvetna upplevelseskikt. Det är stor skillnad mellan att bara i telefonluren säga till någon "jag tycker om dig" och att hålla armarna om någon med eller utan ord.

Minnets förhållande till tiden handlar inte minst om det ofrivilliga minnet, den plötsliga erinringen. Den är något helt annat än den mer rättframma kom-ihåg funktionen eller med Schachters ord "framplockningen". Kom-ihåg funktionen kan vi hjälpa på traven och understödja genom minnesträning och välordnad minnesorganisation – trettio dagar har november, april, juni och september, februari tjugoåtta alen, alla de övriga trettioen.

Erinringen är något annat. Den är en suverän tidsmaskin, en medfödd imaginär, mjuk tidsmaskin. Plötsligt kortsluts tiden. Det förflutna är här. Finns i nutid med lukt och ljus, med total närvarokänsla.

Marcel Prousts "På spaning efter den tid som flytt" måste naturligtvis nämnas här.  Hela det digra verket kretsar kring detta tema. Samuel Beckett, som skrivit en fascinerande liten bok om Proust, urskiljer elva tillfällen i romansviten där kortslutningen genom erinring plötsligt sker genom någon yttre händelse eller i nuet uppträdande fenomen. Det är den välbekanta i te uppblötta Madeleinekakan som förekommer redan i första delen (Du côté de chez Swann) men också t.ex. en mättad doft från en pissoir på Champs Elysées och ljudet av en sked mot en talrik.

Becket skildrar den ofrivilliga erinringens relation till tiden närmast som en seger över tiden, en öppning mot tidlösheten, en seger över döden. Så här skriver han:

"Tack vare dubbelexponeringen är upplevelsen samtidigt imaginativ och empirisk, minnesbild och direkt förnimmelse; verklig utan att vara enbart temporär, ideal utan att vara enbart abstrakt: den väsentliga, från Tiden undantagna, verkliga verkligheten. Men om denna mystiska erfarenhet förmedlar en upplevelse utanför tiden så följer därav att den som blir delaktig av detta sakrament också själv för ett ögonblick är utanför tiden… (F)örnekelsen av döden följer ur förnekelsen av Tiden. Döden är död när Tiden är död." (53-54)

*

Därmed är vi framme vid mitt sista tema, det om tiden i döden.

12.   I döden

Det temat är svårt för oss alla. Vetskapen om dödens ofrånkomlighet och livets ändlighet ingår som en central del i vårt tidsmedvetande. Vissheten om den personliga döden är det pris vi betalar för den djupare insikt i tiden som skiljer oss från andra levande varelser inom den biotemporala världen. Men det handlar om gradskillnader både människor emellan och mellan människor och andra högre stående varelser, t.ex. gorillor och hundar.

Tidsmedvetenheten kan slå över i en tung dödsmedvetenhet både hos enskilda människor och i en tidsanda. I sin studie av den spanske diktaren Francisco de Quevedo, "Diktens tidrymd" skildrar Stockholmsprofessorn Anders Cullhed 1600-talsbarockens besatthet av tidens intighet och dödstemat. Quevedo skriver, i Cullheds översättning:

I går är borta; i morgon står för dörren;
i dag flyr bort utan att vila en sekund:
Jag är ett var, och ett skall vara, och ett är – alla lika trötta.
I dag, i går och i morgon lägger jag samman lindor och svepning,
förvandlad till sviter av nu i dödens tecken.

Döden kan också ses som en befriare från tiden med alla dess smärtor och bekymmer. Hos Erik Johan Stagnelius (död 1823, 29 år gammal) heter det i dikten "Till förruttnelsen":

Förruttnelse, hasta, o älskade brud,
att bädda vårt ensliga läger!
Förskjuten av världen, förskjuten av Gud,
blott dig till förhoppning jag äger.
Fort, smycka vår kammar -- på svartklädda båren
den suckande älskarn din boning skall nå.
Fort, tillred vår brudsäng -- med nejlikor våren

     skall henne beså.

Slut ömt i ditt sköte min smäktande kropp,
förkväv i ditt famntag min smärta!
I maskar lös tanken och känslorna opp,
i aska mitt brinnande hjärta.
Rik är du, o flicka! -- i hemgift du giver
den stora, den grönskande jorden åt mig.
Jag plågas häruppe, men lycklig jag bliver

     därnere hos dig.

Till vällustens ljuva, förtrollande kvalm
oss svartklädda brudsvenner följa.
Vår bröllopssång ringes av klockornas malm,
och gröna gardiner oss dölja.
När stormarna ute på världshavet råda,
när fasor den blodade jorden bebo,
när fejderna rasa, vi slumra dock båda

     i gyllene ro.

Ett annat uttryck för dödsmedvetenheten är att den leder till djupare insikt om livets rikedom och om vikten av att ta väl vara på livet. Den i cancer avlidne schweiziske juristprofessorn Peter Noll ger i sin bok "Den utmätta tiden" ett starkt exempel på detta. Noll säger bl.a.:

"Vad skulle då förändras i livet om vi tänkte på döden? Mycket, inte allt. Vi undfår ett visare hjärta, som psalmisten säger. Vi umgås mera omsorgsfullt med tiden, mera kärleksfullt om ni så vill, tåligare – och framför allt friare. Ingen kan ta ifrån oss mer än livet, och det kommer ändå att tas ifrån oss. Denna tanke ger frihet, rensar rentav luften." (103-104).

Den amerikanske läkaren Sherwin Nuland, som haft anledning att tänka mycket kring den ändliga tiden och mött döden i många skepnader, sammanfattar i sin bok "How we die" så här (min öersättning):

"Den största värdighet som står att möta i döden är den värdighet som formas av det liv som föregick. Detta är ett hopp som vi alla kan göra till vårt och det är det mest bestående av alla hopp. Hoppet ligger i den mening som våra liv har haft." (242)

Det finns således många sätt att möta döden i livet eller, med andra ord, att förhålla sig till tidens ände. Den fråga som ställs till oss alla är om det personliga slutet innebär enbart en bekräftelse av intigheten eller om det innebär ett uppgående i en tid som ligger utanför de tider som jag diskuterat i denna föreläsning.

Här är vi tillbaka i de stora frågorna som förenar religion och kosmologi. Jag avslutar med att citera några funderingar ur min egen dagbok om kyrkofadern Augustinus och kosmologen Stephen Hawking.

Augustinus har skrivit en genom århundradena flitigt läst betraktelse över tiden i elfte boken av "Bekännelser" som fullbordades omkring år 397 när Augustinus var biskop i Hippo Regius i Afrika.

Engelsmannen Stephen Hawking blev en världskändis med boken "A Brief History of Time from the Big Bang to Black Holes" som kom ut 1988.

Så här funderade jag i dagboken:

 "Augustinus "Bekännelser", har hunnit till det berömda kapitlet om tiden, det elfte. Väcker många funderingar om förhållandet mellan tid och materia, om Einsteins ‘rum-tid’ egentligen. Augustinus slutsats "före skapelsen fanns ingen skapelse" formulerar det som Stephen Hawking beskriver som "singulariteter" med en för mig obegriplig matematik. Detta att tiden är innesluten i materien måste vara grundläggande. Går det att formulera utan formler och matematisk spekulation? Går det att komma längre med bara ord? Hawking är själv inne på detta i avslutningen till "A Brief History of Time". Han skriver (… min översättning vid föreläsningen…):

 "På 1700-talet uppfattade filosoferna hela den mänskliga kunskapen som sitt område och diskuterade sådant som: Har universum en början? Men under 1800-talet och 1900-talet blev naturvetenskapen alltför teknisk och matematisk för filosoferna liksom för alla andra utom några få specialister…Om vi emellertid kan komma på en fullständig teori så bör denna efterhand i sina stora drag vara begriplig för envar, inte bara några få forskare. Då blir det möjligt för oss alla, filosofer, naturvetenskapare och vanligt folk att delta i diskussionen om varför vi och universum existerar. Om vi kan komma på svaret, vore detta det mänskliga förnuftets slutliga triumf – för vi skulle då förstå Guds intention (the mind of God)", konstaterar Hawking.

 Augustinus skulle givetvis se det så att den ambitionen är både fruktlös och övermodig. Insikter av det slaget når man bara genom en resa långt in i sitt inre och bara med Guds bistånd. Det skulle alltså inte vara fråga om en triumf för det ‘beräknande förnuftet’. Kan insikten vara annat än djupt kroppslig, född djupt inne i en delaktighet i både det timliga och det tidlösa? Det ‘kännande förnuftets’ aning."

*

Med sådana funderingar är det dags att avsluta denna föreläsning om konsten att leva med många tider. Jag gör det i god patafysisk anda genom att konstatera också en applåd är ett fenomen i tiden. Max Atkinson har studerat detta i en liten bok om talekonst och knep för att fånga publiken. Boken heter "Our Masters’ Voices" (Våra husbönders röster). Atkinson påvisar genom noggranna praktiska studier att den genomsnittliga applåden är sju sekunder lång. Varför då? Jo, förmodligen därför att vårt korttidsminne är så inrättat att när vi har klappat händerna i sju sekunder så har vi glömt varför vi började klappa.

Mina damer och herrar, låt oss testa teorin.

*

I föredraget citerad litteratur:

Atkinson, Max Our Masters’ Voices. The language and body language of politics. Routledge 1996

Augustinus Bekännelser. Artos 1990

Beckett, Samuel Proust. BLM biblioteket 1964

Bergson, Henri Tiden och den fria viljan. Nya Doxa 1992

Cullhed, Anders Diktens tidrymd. Studier i Francisco de Quevedo och hans tid. Symposion 1995

Damasio, Antonio Descartes’ Error. Emotion, Reason and the Human Brain. Papermac 1994

Fraser, J.T.  Time, the Familiar Stranger. The University of Massachusetts Press 1987

Gustafsson, Lars Variationer över ett tema av Silfverstolpe. Dikter. Natur och Kultur 1996

Hagman, Ingrid och Waldén, Louise (red.) Har du tid? En fråga om livskvalitet. Utbildningsförlaget Brevskolan 1998

Hawking, Stephen A Brief History of Time from the Big Bang to Black Holes. Bantam Books 1988

Hylinger, Claes Segla i ett såll. Patafysisk antologi. AWE/Gebers 1987

Hägg, Göran Författarskolan. Månpocket 1997

Lundmark, Lennart Tiden är bara ett ord. Prisma 1993

Martinsson, Harry Aniara. En revy om människan i tid och rum. Bonniers 1956

Montaigne, Michel de Essayer 1-III, Atlantis 1986

Nadolny, Sten Upptäckten av långsamheten. Legenda Pocket 1985

Noll, Peter Den utmätta tiden. Brombergs 1985

Nuland, Sherwin How We Die. Chatto & Windus 1994

Schachter, Daniel Sökandet efter minnet. Brain Books 1997

Schivelbusch, Wolfgang Järnvägsresandets historia. Om rummets och tidens industrialisering under artonhundratalet. Gidlunds 1984

Stagnelius, Erik Johan Till förruttnelsen. Se Internet "Projekt Runeberg" (kan nås via www.kulturnat.iva.se)

Senast ändrad 2011-08-25