Rättsfrågor kring tjänster i nät

Peter Wahlgren

Artikeln är ursprungligen publicerad i Brinnen, M (red) Telekommunikation - rättsliga aspekter, Stockholm,   Norstedts, 1996 (Nordisk årsbok i rättsinformatik 1996) s 49-58

Inledning

Rubricerade ämne är på många sätt oklart. En första betraktelse av de företeelser som berörs reser tveksamhet om vilka rättsfrågor som bör inkluderas i framställningen. Osäkerheten är också stor om vilka tjänster framtida användare av datorbaserade nätverk kan förvänta sig att möta. Det sistnämnda är i sin tur en följd av att telekommunikationerna och möjligheterna att koppla samman olika intressenter – nätens förutsättningar – blir alltmer kraftfulla. Av detta följer även att nät i flera avseenden är ett relativt oprecist begrepp.

Av vad som nyss sagts följer att möjligheterna att tillföra diskussionen något substansiellt, vilket även kan vara till nytta i rättslig problemlösning, kan förefalla små. Tveksamheten i detta avseende kan lätt förstärkas av en utblick mot den tekniska utvecklingen, som förutom att den ständigt genererar nya lösningar, i många avseenden förefaller accelerera. Något som i sin tur innebär att de aktuella komponenterna blir allt svårare att hålla rätt på. Svårigheterna återspeglas i att tillfredsställande juridiska lösningar – trots relativt omfattande utredningsinsatser – i flera fall saknas på IT-området.

Syftet med detta bidrag är emellertid inte att tillhandahålla några detaljerade lösningsförslag på väl avgränsade juridiska problem. Målsättningen en annan och blygsammare. Ambitionen är endast att ge en översikt över de rättsfrågor som aktualiseras av att telekommunikationer i allt större utsträckning utnyttjas för olika syften. Vidare att i någon mån att diskutera om det finns någon metod, eller ett förhållningssätt, som kan underlätta juridisk problemlösning i en tekniskt komplicerad miljö som kännetecknas av en snabb förändringstakt. Beaktande de mer eller mindre kontinuerliga svårigheterna juridiken möter på detta område förefaller det sistnämnda vara en väl så god strategi.

Inledningsvis skall dock understrykas, att det följande inte utgör några slutliga ställningstaganden i dessa frågor. Juridiska metodproblem är komplicerade företeelser, vilka inte tillfredsställande kan avhandlas på några få artikelsidor. Vad som anförs här gör därför inte anspråk på att vara mer än ett skissartat underlag för fortsatta diskussioner.

Tekniska förändringar och juridisk analys

Juridiskt och framför allt rättsvetenskapligt arbete är av tradition rättsdogmatiskt, d.v.s. det utgår från en analys och systematisering av gällande rätt, som den finns beskriven i lagar, förarbeten, rättsfall och juridisk doktrin – den rättsvetenskapliga litteraturen. Uppkomna problem och nya företeelser relateras till tidigare lösningar och betraktas i ett perspektiv i vilket etablerade juridiska begrepp har en stor betydelse. Beslut och avgöranden fattas så att de i största möjliga utsträckning skall kunna infogas i det befintliga regelsystemet.

På de allra flesta regleringsområden är detta ett eftersträvansvärt och idealt tillstånd. Genom att rättsväsendet i hög grad beaktar tidigare lösningar och ackumulerad kunskap tillförsäkras stabilitet och förutsebarhet. Att det i hög utsträckning går att förutse de rättsliga konsekvenserna av olika slags handlande är också viktigt ur rättssäkerhetssynpunkt och inom ramen för en rättsstat är det svårt att se några direkta alternativ till en sådan ordning.

Detta till trots finns det mycket som talar för att de vedertagna metoderna för juridiska analyser passar mindre väl då frågor som präglas av teknisk komplexitet uppkommer. Även en hög förändringstakt medför komplikationer för den etablerade juridiska metoden, vilken i allmänhet innebär att man – för att i största möjliga utsträckning kunna överblicka konsekvenserna – försöker ändra så lite som möjligt, jämfört med tidigare lösningar. Problem av detta slag blir tydliga då juridiska frågor kring IT och telekommunikationer uppkommer, och inte sällan framförs åsikten att frågorna blir otillfredsställande behandlade. Förhållandet visar sig bl.a. också i det faktum att förvånansvärt många centrala problemkomplex förblir oreglerade – och detta trots att de närmast berörda enträget efterlyser rättsliga åtgärder. I andra fall förefaller det ostridigt att de lösningar som rättssystemet erbjuder är otidsenliga och det framstår också som uppenbart att rättssystemets tillkortakommanden tydligast kan iakttas på områden som är utsatta för snabba förändringar.

Exempel på det sistnämnda är skyddet för intellektuella prestationer (upphovsrätt baserad på skydd för exemplarframställning i en tid då möjligheterna att kopiera, omforma och sprida alster i praktiken blir fritt tillgängliga för envar); lagstiftningen om personlig integritet (baserad på hastigt föråldrade antaganden om tekniska förutsättningar och kanske också på en missbedömning av hot och möjligheter[1]) samt regler för internationell handel och informationsutväxling via telekommunikationer och Internet (i praktiken obefintliga vad avser lagvalsfrågor, ansvar, m.m.). Prägel av lappverk har också de (i flertalet avseenden resultatlösa) förslag som framlagts under rubriken datastraffrätt[2] samt de splittrade åtgärder som vidtagits för att underlätta anspråkstaganden av IT i förvaltningen och i rättsväsendet.[3] De sistnämnda verksamheter i vilka möjligheterna till bättre resursutnyttjande och effektivisering under lång tid varit mycket stora men där en del av den befintliga lagstiftningen hitintills närmast förefaller ha haft en hämmande inverkan på utvecklingen. Viktigt att notera är även att de svårigheter som omtalas här kvarstår trots relativt omfattande och återkommande utredningsinsatser.

Anpassningssvårigheterna som antyds förklaras naturligtvis i stor utsträckning av att den tid som krävs för att sätta sig in i de olika frågor som tekniken aktualiserar kan vara avsevärd. Betydelsefullt är naturligtvis också att svårtillgängligheten inte bara medför problem för de jurister som arbetar med juridiska problem utan i många fall också är något som fördröjer nödvändiga politiska initiativ, bl.a. för att det är svårt att få fram ändamålsenliga utredningsdirektiv. Svårtillgängligheten komplicerar därmed även framtagandet av nya lagar.[4] Till detta kommer att lagstiftningsprocessen normalt sett skall genomföras inom snäva tidsramar. Tidspressen medför att mer djupgående förändringar av regelsystemet – vilket en ajourföring i flera fall otvivelaktigt förutsätter – är svåra att genomföra.

En juridisk strategi

Problem av de slag som berörs här kan bemötas på olika vis. Klart är emellertid att tekniskt komplicerade företeelser som är underkastade genomgripande förändringar ställer höga krav på det juridiska systemet och, framför allt, på den juridiska analysen. En fråga som naturligtvis också är relevant att ställa sig är om den befintliga juridiska metoden överhuvudtaget är mäktig att bemästra de problem som den nu ställs inför.

På ett mer generellt plan kan man därtill fundera över om inte en accelererande teknisk förändringstakt, med vidhängande föränderligt tjänsteutbud, även bör återspegla sig i det sätt på vilket det rättsliga systemet utvecklas – ungefär på samma vis som mer tekniskt och administrativt utvecklade samhällen förefaller växa fram jämsides med en rättslig utveckling bort från en kasuistiskt präglad lagstiftning mot en mer utvecklad rättslig systematik.

Man kan då också spekulera i om inte en allt snabbare teknisk utveckling kommer att accentuera behov av en mer grundlig och långsiktigt syftande juridisk analys. Om man försöker förstå varför juridiken så ofta förefaller komma till korta på detta tekniskt präglade område förefaller det nämligen uppenbart att svårigheterna i stor utsträckning kan härledas till att den begreppsapparat som växt fram i samband med IT och telekommunikationer i många avseenden saknar rättsliga motsvarigheter. Hur skall man t ex i juridiskt hänseende definiera företeelser såsom elektroniska agenter, digitala marknadstorg och webhotell? Andra problem uppkommer då betydelsen av etablerade rättsbegrepp förändras eller förskjuts då de sammankopplas med ny teknik. Exempelvis måste välkända företeelser som marknadsföring, ingående av avtal och betalningsformer betraktas på helt nya sätt då handeln sker via telekommunikationer. Ytterligare svårigheter hör samman med att de företeelser som aktualiseras i IT sammanhang som regel är mycket komplexa. Hur skall man t.ex. i ett juridiskt perspektiv betrakta datorbaserade informationsförmedling eller medicinsk rådgivning på distans? Vilka aspekter av dessa tjänster är överhuvudtaget relevanta att reglera och vilka rättsliga krav är rimliga och önskvärda?

Mot den bakgrund som skisserats här ligger det därmed nära till hands att diskutera om inte centrala uppgifter för det framtida rättsvetenskapliga arbetet (d.v.s. den del av det juridiska arbetet som idealt sätt är mindre bundet av tidsfrister och direktiv) är att på ett än mer enträget sätt än vad som nu är fallet fördjupa begrepps- och verksamhetsanalyserna på detta område. Uttryckt på ett annat sätt innebär detta att den traditionella juridiska, rättsdogmatiska metoden, d.v.s. den systematiska genomgången av lagstiftning, rättspraxis, förarbeten och doktrin, i många fall behöver kompletteras och, vidare, att juristernas ansträngningar i högre utsträckning kan behöva koncentreras på att bygga upp domänspecifik kunskap av mer fundamentalt slag. Allt för att arbetet på ett mer utpräglat vis skall kunna bli mer framåtblickande och för att riskerna för kortsiktiga, illa underbyggda lösningar skall kunna minimeras.

Med en juridisk strategi som i högre utsträckning bygger på domänspecifik kompetens avses då framför allt ett förhållningssätt som innebär att djupgående förståelse av de företeelser som skall regleras eller bedömas bör få en mer central betydelse. Bakom detta ligger det enkla antagandet att analyser som initialt beaktar de olika tekniska förutsättningarna har avsevärt större möjligheter att bli framgångsrika än arbeten som, kanske mer eller mindre oreflekterat, i första hand utgår från (i värsta fall otidsenliga) rättsliga begreppskonstruktioner.

En mer långsiktig juridisk strategi förutsätter emellertid flera saker. Uppenbart är inte bara att en mer intensiv bevakning och analys av tekniska och vetenskapliga framsteg är nödvändig för att åstadkomma fördjupade begrepps- och verksamhetsanalyser. I några fall kan diskussionerna behöva kompletteras, t.ex. med omsorgsfulla undersökningar om hur olika verksamhetsmål, motstående intressen och syften skall värderas respektive prioriteras.

I det synsätt som utvecklas här ligger även ett antagande om att juridiken i än högre grad än vad som nu är fallet kan behöva betraktas som en dynamiskt system i vilket förändringar och omarbetningar är naturliga inslag. Understrykas måste därtill att sådana begreppskonstruktioner inte får vara alltför uppbundna till mer eller mindre kortlivade tekniska förutsättningar. En ytterligare förutsättning som är viktig att notera i det avseendet är att professionellt förändringsarbete förutsätter systematiska insatser och en hög metodmedvetenhet. Det är därför också lätt att spekulera i om inte uppföljning och analys av genomförda åtgärder kommer att bli allt mer efterfrågade. Systematisk uppbyggnad av generell kunskap om regelsystems effekter, vilket i dag inte kan sägas utgöra någon central rättsvetenskaplig aktivitet, kan nämligen antas underlätta debatt om bra eller dåliga lösningar och därmed också bidra till större medvetenhet om mål och metoder för olika verksamheter. Vad är t.ex. från ett samhälleligt perspektiv en önskvärd reglering av Internet, och vilken betydelse har den befintliga datalagstiftningen haft på spridningen av personuppgifter i den miljön.

I flera fall är det även önskvärt att omarbetningar av regelverket kan genomföras utan dröjsmål. Så är redan nu fallet men det kan antas att kraven på snabb handläggning kommer att bli allt större i takt med att utvecklingen accelererar. Att möta sådana krav är inte oproblematiskt och en rad kvalitativa aspekter måste beaktas. Resultatet av ett annorlunda inriktat arbete bör t.ex. inte vara allmänt hållna målparagrafer eller oprecisa generalklausuler – att utveckla ett fördjupat perspektiv innebär inte endast en utveckling av ett regelsystem som baseras på mer generella begrepp.

Betydelsefullt är naturligtvis också att inte kraven på att rättssystemet skall reagera snabbt blir en ursäkt för att låta kvantitet komma före kvalitet. Ett oreflekterat bemötande av en accelererande teknisk utveckling riskerar ju att leda till att mängden svåröverskådliga och komplicerade regler ökar – en utveckling som av många kan uppfattas som olycklig. Syftet med ett fördjupat perspektiv är framför allt att tillhandahålla förutsättningar för mer initierade diskussioner respektive bättre underbyggda lösningsförslag. På många områden kan det därför i lika hög utsträckning handla om att höja blicken och att se samband mellan skilda verksamheter och olika typer av rättsliga lösningar. Detta är något som kan kräva betydligt större analytiska insatser eftersom materialet blir mer omfattande, men samtidigt samtidigt en metod som kan leda fram till långt mer enhetliga och ändamålsenliga lösningar.

... eller ett annat förhållningssätt

Diskussionen ovan reflekterar måhända en alltför optimistisk inställning och en alltför stark tilltro till rättsvetenskapens möjligheter. Ett mer försiktigt synsätt inkluderar även reservationer och funderingar om huruvida idéerna kring en juridisk strategi och en rättslig metodutveckling på IT-området är naiva. Spekulationerna i denna riktning kan enkelt fördjupas – är det kanske ett misstag att sträva efter mer långsiktiga lösningar baserade på utvecklade begreppsanalyser och, vidare, riskerar ett sådant förhållningssätt att generera teorier och lösningar som blir alltför abstrakta för dem som är närmast berörda?

Är det helt enkelt inte så att problemen är akuta p.g.a. att rättsreglerna är för få, eller för att de saknas? Är med andra ord inte en radikalt ökad takt i regelproduktion den enda realistiska moteld rättsväsendet kan anlägga mot den accelererande tekniska utvecklingen? En rimlig fråga är därmed också om inte intensifierade lagstiftningsåtgärder av traditionellt slag, mer eller mindre väl underbyggda, ofta det enda till buds stående medlet då det handlar om att komma till rätta med akuta problem.

Att efterfråga mer regler kan förefalla kontroversiellt. Regler sammankopplas av många med krångel och byråkrati. Att föreslå att lösningen ligger i tillskapandet av fler regler är därför något som lätt kan uppväcka starka känslor. Å andra sidan finns det mycket som talar för att praktiska svårigheter bör lösas på ett konventionellt sätt och att en radikalt intensifierad regelproduktion är en logisk utveckling. Det är t.ex. uppenbart att vi lever i ett genomreglerat samhälle. Det finns heller ingenting som på ett självförklarande vis indikerar att ett digitaliserat samhälle, som i allt större utsträckning utnyttjar och blir beroende av telekommunikationer, kan klara sig med färre regler, eller med regler av annat slag. Likaså förefaller det, i tider då problem accentueras, vara en god strategi att inte också experimentera med en ny metodik. Tvärtom förefaller det i sådana situationer klokt att nogsamt hålla sig till inövade rutiner. Experiment med en mer långsiktig juridisk strategi av det slag som skisseras ovan, som självfallet kan falla mer eller mindre väl ut, kan riskera att förvärra situationen.

Därmed inte sagt att det inte också med ett förhållningssätt som accepterar en allt mer intensifierad regelproduktion följer risker. Lösningarna riskerar att bli mindre väl genomtänkta och kanske även fragmenterade. Men, å andra sidan, konkreta lösningar i form av lappverk är kanske bättre än inga lösningar alls, eller bättre än regleringar som är alltför generella eller alltför svåröverskådliga. Det är ju otvetydigt så att det kontinuerligt uppkommer nya frågor som kräver detaljerade och konkreta svar. Att från juridiskt håll avstå från att ge svar, med hänvisning till att teoretiska, djuplodande undersökningar inletts, är inte ett tillfredsställande sätt att förhålla sig på. Ett sådant argument är heller ingenting som lagstiftaren i längden kan freda sig med.

Ett utveckling av det slag som skisseras här, och som accepterar en kraftfull tillväxt av regler, behöver inte innebära uppgivande av en mer ambitiös rättsvetenskaplig strategi. En intensifierad regelproduktion kan även bemötas med ansträngningar för att göra regelsystemet mer tillgängligt och genomskådligt. I ett sådant arbete blir det också angeläget att undersöka IT och dess potentialer men skälet är då ett annat. Tekniken betraktas i detta fall som något som kan användas för att hitta rätt bland de allt talrikare och detaljerade lösningarna. Företeelser som datorbaserade informationssökningstjänster, juridiska informationsförmedlingar och dess potentialer som juridiska arbetsredskap kommer i fokus.

... eller ingenting 

I detta sammanhang bör också noteras att det finns, eller i vart fall har funnits, uttalade synpunkter om att rättsväsendet på flera av de områden som här berörs inte skall göra någonting alls. Speciellt har sådana åsikter framförts rörande Internet, och i flera s.k. diskussionslistor har utvecklats tankar om juridiska frizoner och om självreglering.[5] I några fall har sådana idéer också kombinerats med synpunkter om att de publika näten inte skall kommersialiseras.

Bakom sådana argument ligger naturligtvis oftast vällovliga och förståeliga önskemål om att slippa krångel och byråkrati. I takt med utvecklingen fortskrider blir emellertid sådana ståndpunkter allt svårare att hävda. De kommersiella företagen har på kort tid satt sin prägel på Internet. Från ett juridiskt perspektiv är det dessutom relativt lätt att förutse svårigheter om uppkomna problem inte tas om hand på ett professionellt vis. Det är också enkelt att finna argument som talar för att ett oreglerat tillstånd inte är ett realistiskt alternativ.

Att det finns ett fungerande regelsystem är t.ex. otvetydigt en förutsättning för nätens och nätverkstjänsternas fortsatta tillväxt. Tillgång till ett fungerande regelsystem är en viktig säkerhetskomponent och därmed också nödvändigt för att utvecklingen av tjänster och produkter skall kunna ta fart. Intresset för fortsatta investeringar är svårt att underhålla om inte konsekvenser och hot i viss mån kan överblickas respektive kontrolleras.

Det är i detta sammanhang även relevant att erinra om den påstådda kriminalitet som sammankopplats med Internet och i talrika fall rapporterats om i massmedia.[6] Det är då lätt att inse att juristerna inte kan lägga dessa frågor åt sidan. Nödvändigheten av ett visst mått av reglering understryks i de fallen också av det faktum att kriminella handlingar även kan drabba personer som inte har någon anknytning till nätverkstjänster och att hävda att alla handlingar som begås med hjälp av publika nätverk skall vara undandragna rättslig prövning är naturligtvis en orimlig ståndpunkt. Till detta kommer att det finns frågor rörande informationsfrihet, yttrandefrihet m.m. som kräver form av övervakning och argumenten om att de publika telenäten och Internet skall förbli oreglerade måste väl därmed också betraktas som överspelade.

... eller både och 

Sanningen är kanske varken eller och att renodla juridiska strategier är måhända ett alltför teoretiskt sätt att förhålla sig på. I en balanserad diskussion om rättsfrågor kring tjänster i nät är möjligen det enda kloka att kombinera de olika synsätten – att låta fördjupade teoretiska analyser växa fram vid sidan av pragmatism i form av traditionella problemlösningsmekanismer och detaljerade regleringar.

En sammanjämkning av de olika perspektiven är något som kan motiveras på flera sätt. Inte minst är det uppenbart att det finns olika slags behov av rättsliga åtgärder på detta område. Juridiken kan t.ex. primärt ha till uppgift att vara handlingsdirigerande, d.v.s. tillhandahålla ramar så att alla inblandade parter tillförsäkras största möjliga handlingsfrihet. Alternativt kan uppgiften vara att bidra med lösningar på problem som redan uppkommit och det är självklart att de rättsliga överväganden som aktualiseras i dessa fall är av helt olika slag. I det förra fallet finns ett stort behov av mer teoretiska och långsiktigt verkande insatser – en möjlig målsättning är t.ex. att lagstiftningen bör verka så att den underlättar långsiktiga investeringar och ett brett tjänsteutbud. I det senare fallet måste befintliga, mer eller mindre detaljerade regler konsulteras, eller, för det fall uttryckliga regler saknas, det befintliga materialet tolkas i den form som det faktiskt existerar. Det är också klart att de olika behoven i de allra flesta situationer föreligger parallellt.

En kombination av olika sätt att förhålla sig till rättsfrågor i nätverk behöver inte bara vara aktuell för att det finns behov av juridik som, för att uttrycka det bildligt, förekommer på flera plan. Möjligen är det också relevant att betrakta utvecklingen som en process i vilken olika synsätt, liksom sätten att fokusera, i någon mån avlöser varandra. Med en parallell till vetenskapsteori kan man då spekulera i om det inte också på juridikens område finns perioder av "normalvetenskap" vilka stundtals avbryts genom att förutsättningarna, liksom de centrala begreppen på ett mer eller mindre omvälvande vis omprövas och omformuleras.[7]

I detta synsätt ligger även att det kan finnas en viss periodicitet i utvecklingen. I praktiken att det finns intensiva perioder, då utvecklingen är snabb och då detaljerade lösningsförslag arbetas fram i en hög takt, vilka efterföljs av skeden i vilka teoretisk analys, omprövning och nyskapande till sist möjliggör att ett område under en viss efterföljande tid åter kan uppvisa en större stabilitet.

Växlingen mellan dessa olika faser, då tyngdpunkten förskjuts från det ena till det andra förhållningssättet, kan initieras av olika saker. Perioder av stabilitet kan t.ex., såsom fallet är med IT och telekommunikationer, avbrytas då utvecklingen av de företeelser som skall regleras accelererar. Teoretiska insatser och omprövningar kan på samma vis bli nödvändiga på grund av att ett regelsystem som utvecklas i snabb takt till sist kan bli alltför svåröverskådligt eller alltför osammanhängande.

Vilka är då rättsfrågorna?

Resonemanget så långt har i bästa fall illustrerat att det inte på något vis är självklart hur rättsfrågor kring tjänster i nät bör betraktas. Olika rättsliga strategier kan motiveras och vad som i dag framstår som en funktionell kategorisering av rättsfrågor behöver inte vara det i morgon. Likaså kan metodologiska vägval som f.n. förefaller naturliga i ett längre perspektiv förefalla mindre väl genomtänkta.

Vilka är då de rådande juridiska synsätten? Besjälas de föreslagna rättsliga lösningarna, mer eller mindre oreflekterat, av en traditionell juridisk systematik som förlitar sig på välkända begrepp, eller är anslaget ett annat och hur väl förhåller det sig till de akuta problemen? Är det lösningar som verkar på kort sikt eller kan de antas ha en bestående inverkan. I vilken utsträckning ser vi framväxten av en IT-rätt i djupare mening?

Hanteras rättsfrågorna huvudsakligen med hjälp av konventionell juridisk teknik? Är det den etablerade avtalsrätten, immaterialrätten, straffrätten, lagstiftningen om offentlighet och sekretess respektive processrätten som tillhandahåller de mest ändamålsenliga lösningarna, även då det handlar om nätverkstjänster? Är kanske det enda som egentligen särskiljer rättsfrågorna kring nätverkstjänster, att i och för sig välkända juridiska begrepp måste kombineras på nytt sätt?

Eller, är det på detta område mer adekvat att betrakta svårigheterna som välkända problem i ny tappning. Är det i så fall lämpligare att transformera och utveckla de rättsliga begreppsapparaterna så att också frågor om t.ex. betalningsformer i nätverk, säkerhet, elektronisk handel och elektronisk dokumenthantering kan hanteras på ett effektivt vis inom ramen för den befintliga juridiska systematiken, låt vara efter viss anpassning?

Alternativt, motiverar företeelser som nätverksbaserad informations- och tjänsteförmedling, imaginära organisationer, internationella frågor om lagval respektive förekomsten av allt fler former av databaser och datorbaserat register utvecklingen av en helt ny begreppsapparat och en i grunden förändrad juridisk systematik?

De olika synsätten som tangerats här, vilka samtliga i någon mån finns representerade i denna volym, visar sammanfattningsvis att det finns ett brett spektrum av alternativ genom vilka utvecklingen kan ledas vidare. En sista fråga är därmed också om det inte är de artikulerade önskemålen från dem som vill investera i uppbyggnaden av tjänster i nät som kommer att ha störst betydelse för den rättsliga utvecklingen. En otvetydig slutsats av resonemanget ovan är därtill att det för överskådlig tid finns utrymme för kreativt rättsvetenskapligt arbete och att åtminstone juristerna kan se framtiden an med tillförsikt.

Fotnoter

[1] Se, om behovet att "akut" och "med förtur" se över datalagen m.fl. regler, Toppledarforum/ Datainspektionen, Lexit, Stockholm 1995, s 10.

[2] En medvetenhet om att perspektiven i olika avseenden bör kompletteras kan också utläsas i den utredning som senast presenterats på området. Se Information och den nya informationsteknologin: Straff och processrättsliga frågor m.m. Betänkande av Datastraffrättsutredningen (SOU 1992:110) s 155, 334 och passim.

[3] Nu senast illustrerat i den s.k. IT-utredningens betänkande Elektronisk dokumenthantering (SOU 1996:40) i vilken det föreslås enstaka detaljändringar i tiotalet lagar.

[4] Det skall tydligt understrykas att detta i flera fall sannolikt är ett avgörande hinder för mer genomgripande förändringar. De utredningar som refereras till ovan är i många avseenden imponerande, och att insatserna ibland känns otillräckliga är med liten tvekan en reflektion av begränsningar i de direktiv utredningarna fått sig förelagda, eller beror på att frågor som från ett funktionellt IT perspektiv förefaller naturliga att hantera i ett sammanhang splittrats upp i flera utredningar.

[5] Se t.ex. Center for Democracy and Technology "http://www.cdt.org/" lydelse 1996-09-16.

[6] För en översikt och diskussion, se t.ex. Olsson, Anders R, IT och det fria ordet – myten om storebror, Bokförlaget juridik och samhälle, u.o. 1996 s 107-127 och passim.

[7] I vetenskapsteori brukas stundtals termerna "normalvetenskap" och "paradigmskiften" efter Kuhn, Thomas, The Structure of Scientific Revolutions. The University of Chicago Press, Chicago, 2 uppl, 1970.