MP3-målet i HD – rättsläget kring länkning fortfarande oklart

Så kallad djuplänkning till musikupptagningar i form av MP3-filer som omfattas av ensamrätt enligt 46 § upphovsrättslagen utgör inte ett straffbart tillgängliggörande för allmänheten. (NJA 2000 s. 292, Högsta domstolens dom 2000-06-15, mål nr. B 413-00).

Inledning

I Lov&Data nr. 60 (s. 6-7) refererades Skövde tingsrätts dom i det första svenska målet om ansvar för hypertextlänkning. Målet har nu fått sin slutliga prövning genom Högsta domstolens dom den 15 juni 2000.

En 17-åring hade på sin webbsida länkat till ett stort antal musikfiler (s.k. MP3-filer) som utan rättighetshavarnas samtycke placerats på olika serverdatorer värden över. Länkning var utförd på så sätt att användaren genom att klicka på en titel förflyttades direkt till den aktuella filen (s.k. djuplänkning). Filen kunde sedan laddas hem till användarens dator.

Prövningen i Högsta domstolen (HD) kom av vissa processrättsliga skäl, vilka behandlas nedan, att begränsas till frågan om länkningen utgjorde ett straffbart tillgängliggörande för allmänheten eller medverkan till ett sådant enligt 46 § upphovsrättslagen. Målet lämnade därmed flera av de upphovsrättsliga frågorna kring länkning obesvarade.

Tingsrätten

Tingsrätten fann att själva länkningen inte kunde utgöra ett tillgängliggörande i upphovsrättslig mening och uttalar lakoniskt: "Vad [den tilltalade] gjort är således att han genom sina länkmarkeringar gjort att besökaren kunnat besöka en annan adress än [den tilltalades] där han har kunnat hämta – kopiera – den efterfrågade filen. Detta kan enligt tingsrättens mening inte innefattas i begreppet spridning." (Tingsrätten tycks inte använda termen "spridning" i dess specifika upphovsrättsliga betydelse, utan snarare som en synonym till termen "tillgängliggörande".)

Hovrätten

Hovrättens prövning utgick från en justerad gärningsbeskrivning som även innefattade medhjälp till otillåtet förfogande över upptagningarna. Hovrätten konstaterar inledningsvis att länkningen inte kan utgöra ett brottsligt tillgängliggörande för allmänheten, eftersom det varken kan röra sig om upphovsrättslig visning eller spridning av exemplar samtidigt som offentligt framförande av de aktuella ljudupptagningarna enligt 47 § upphovsrättslagen får ske utan tillstånd. När det gällde frågan om medhjälp till annans tillgängliggörande anför domstolen: "Den första frågan är om [den tilltalade] kan anses ha gjort sig skyldig till medhjälp till den spridning av otillåtna kopior av ljudupptagningar som gjorts av den som lagt ut MP3-filerna på Internet. Så torde vara fallet om det visas att den som lagt ut kopiorna gjort sig skyldig till brott. Det är dock inte visat att denna åtgärd skett i Sverige eller i annat land där förfarandet också är straffbart och inte heller vilkas rättigheter som därmed skulle ha blivit kränkta. Således är det inte tillförlitligen styrkt att [den tilltalade] medverkat till ett straffbart förehavande i nu angivet hänseende." Beträffande medhjälp till otillåten exemplarframställning anför domstolen: "Frågan är då om [den tilltalade] kan anses ha medverkat till intrång i grammofonbolagens rättigheter genom att besökare på hans hemsida kopierar ljudfilerna. Som hovrätten tidigare konstaterat är kopiering av ljudupptagningar tillåten om kopieringen skett för eget bruk. Detta undantag är inte begränsat utan får enligt hovrättens mening även anses omfatta kopiering av exemplar som framställts utan fonogramframställarens samtycke. I målet är inte styrkt att besökare kopierat ljudfilerna för annat ändamål än för eget bruk och att intrång därmed skett i grammofonbolagens rättigheter. Vid angivna förhållanden kan [den tilltalade] inte heller fällas till ansvar för medhjälp till sådant intrång."

Gränserna för HD:s prövning

Den i hovrätten justerade gärningsbeskrivningen löd: "[Den tilltalade] har under tiden hösten 1998 – juli 1999 i sin bostad i Stenstorp genom att göra otillåtet framställda ljudfiler i MP3-format från cd-skivor tillgängliga för allmänheten via sin egen hemsida på Internet, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet vidtagit åtgärder, eller medverkat till åtgärder, varigenom han gjort intrång, eller i vart fall intrång skett, i de rättigheter, som tillkommer de skilda skivbolagen – totalt 11 st. – som framställt skivorna ifråga alternativt deras företrädare, Ifpi." Hovrätten tolkade gärningsbeskrivningen så att den endast innefattade ett påstående om att fonogramframställarnas rätt enligt 46 § upphovsrättslagen kränkts och prövade sålunda inte eventuella kränkningar av upphovsrätten till de aktuella verken. Vidare fann hovrätten, som framgått ovan, att gärningsbeskrivningen rymde medhjälp till användarnas otillåtna exemplarframställning.

Vid prövningen i HD begärde de elva rättighetshavare som överklagade hovrättens dom (åklagaren fullföljde inte talan) att få justera gärningsbeskrivningen så att den skulle innefatta även andra rättigheter än fonogramframställarrätt enligt 46 § upphovsrättslagen. Den begärda lydelsen av gärningsbeskrivningen skulle därmed bli "…i de rättigheter, som tillkommer rättighetshavarna, bl.a. de skilda skivbolagen …". HD avvisade denna justering med motiveringen att det inte visats att målsägandena utöver rätten till upptagningen och spridningen av upptagningen förvärvat andra rättighetshavares rättigheter, varför målsägandena saknade talerätt såvitt avsåg dessas rätt. Vidare ansåg sig HD – till skillnad från hovrätten – förhindrad att pröva frågan om den tilltalades förfarande var att bedöma som medverkan till olovlig exemplarframställning hos dem som laddat ner ljudfiler med hjälp av länkarna.

HD:s bedömning

HD konstaterar inledningsvis att bestämmelsen i 46 § upphovsrättslagen enligt förarbetena (prop. 1994/95:58 s. 34) ger fonogramframställare m.fl. samma grundbefogenheter som upphovsmän, bortsett från skyddet mot efterlikning, bearbetning och dylikt. Uttrycket "göras tillgänglig för allmänheten" i 46 § skall således förstås som helt överensstämmande med motsvarande uttryck i 2 § upphovsrättslagen. Enligt 2 § tredje stycket upphovsrättslagen omfattar detta uttryck tre förfoganden, nämligen offentligt framförande, spridning av exemplar och offentlig visning. HD utesluter att den tilltalades verksamhet skulle utgöra visning och anför: "Frågan är då om hans åtgärder är att bedöma såsom offentligt framförande eller spridning av ljudupptagningarna."

Efter att ha hänvisat till förarbetsuttalanden av Auktorrättskommittén (NJA II 1961 s. 38 ff.) och departementschefen (NJA II 1961 s. 53 f.) konstaterar HD att med spridning i upphovsrättslagens mening avses spridning av ett verk i form av ett fysiskt exemplar. Denna tolkning får enligt HD också anses framgå av lagtexten. Den är dessutom, påpekar HD, förenlig med det internationella synsätt som kommer till uttryck i WIPO Copyright Treaty och i det föreslagna EG-direktivet om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället.

När det gäller bedömningen i det förevarande fallet anför HD: "Det framgår av utredningen att de länkar det är fråga om fungerat på det sättet att en besökare på [den tilltalades] hemsida som klickat på en länk omedelbart förflyttats till en musikfil och att filen därmed blivit tillgänglig för överföring till besökarens egen dator. [Den tilltalade] har således inte i något fall själv framställt exemplar eller självständigt eller gemensamt med annan förfogat över exemplar av de musikverk som på detta sätt med utnyttjande av hans hemsida har kunnat åtkommas genom överföring via Internet.

Det i målet aktuella tillgängliggörandet av musikfilerna är därför att bedöma som offentligt framförande; att hänföra dem till annan form av tillgängliggörande för allmänheten kan i vart fall med hänsyn till den inom straffrätten rådande legalitetsprincipen inte komma i fråga.

Genom regleringen i 47 § upphovsrättslagen undantas offentligt framförande av en ljudupptagning från den ensamrätt som i övrigt tillkommer utövande konstnärer och fonogramframställare enligt 45 och 46 §§. Det saknar vid den bedömningen betydelse om framförandet sker av en olovligen framställd kopia av en upptagning. Eftersom [den tilltalades] åtgärder är att bedöma som offentligt framförande eller medverkan därtill är sådant förfogande inte straffbart. Redan av detta skäl skall åtalet ogillas."

Kommentarer

På förhand var förväntningarna på att HD:s dom skulle räta ut de upphovsättsliga frågetecknen kring länkning högt ställda. Även om HD besvarar några intressanta frågor kan man emellertid i efterhand konstatera att osäkerheten kvarstår på flera punkter. Detta beror naturligtvis till stor del på den ram för prövningen som gärningsbeskrivningen utgjorde, men personligen anser jag även att HD:s domskäl när det gäller frågan om länkningen som sådan kan utgör ett tillgängliggörande för allmänheten lämnar en del övrigt att önska.

En slutsats som kan dras av HD:s dom är emellertid att uppräkningen i 2 § tredje stycket är uttömmande. Ett tillgängliggörande för allmänheten sker antingen genom spridning av exemplar, visning eller offentligt framförande, några andra former finns inte. Annars har ju ett förslag till lösning på svårigheten att sortera in olika former av tillgängliggöranden i en digital miljö i något av dessa fack varit just att uppräkningen i tredje stycket endast skall ses som exemplifierande. Den omständighet att undantagsbestämmelsen i 47 § upphovsrättslagen blir tillämplig i denna situation där slutresultatet blir ett exemplar hos användarna kan för övrigt ses som ett exempel på att denna indelning fungerar mindre bra i en digital miljö. Enligt min mening är den enda rimliga lösningen de lege ferenda att överge uppdelningen i olika former av tillgängliggörande.

HD:s dom bekräftar vidare den i doktrinen förhärskande uppfattningen att spridning i upphovsrättslagens mening avser tillgängliggörande av fysiska exemplar av verket (eller upptagningen) och att det sålunda inte rör sig om spridning när verk görs tillgängliga i datornätverk.

Den principiellt mest intressanta frågan när det gäller länkning till material som skyddas av upphovsrätt eller närstående rätt är naturligtvis om själva skapandet av länken skall anses innebära ett tillgängliggörande för allmänheten eller om detta agerande endast skall uppfattas som information om var visst material finns att hämta på nätet, dvs. som en hänvisning. Att generellt uppfatta länkning som ett tillgängliggörande av det material som finns i den fil eller på den webbsida som länken leder till skulle onekligen få långtgående konsekvenser för verksamheten på Internet. De försök som gjorts att skilja mellan olika typsituationer såsom länkning till lovligen respektive olovligen tillgängliggjort material och länkning till en webbplats "ingångssida" respektive direkt till underliggande sidor ("djuplänkning") saknar i detta hänseende relevans. Antingen utgör en länk ett tillgängliggörande, t.ex. ett framförande, av det material som länken leder till eller också inte. (En annan sak är att dessa omständigheter kan vara betydelsefulla när det handlar om att bedöma om ett eventuellt tillgängliggörande kan vara tillåtet t.ex. på grund av någon inskränkning i 2 kap. upphovsrättslagen eller genom att det anses föreligga ett underförstått samtycke till vissa former av lojal länkning på Internet.)

Mot denna bakgrund kan det ses som uppseendeväckande att HD väljer att bevilja ett mål där denna fråga aktualiseras prövningstillstånd och sedan avgör det utan att uttryckligt beröra gränsdragningen mellan ett upphovsrättsligt relevant tillgängliggörande och en ren hänvisning. När jag läser HD:s domskäl får jag intrycket av att denna frågas principiella betydelse för mer legitima länkningssituationer inte beaktats. HD uppehåller sig främst vid gränsdragningen mellan spridning och offentligt framförande och tycks närmast utgå ifrån att det rör sig om någon form av tillgängliggörande. Exempelvis tycks den enda beskrivning av de konkreta omständigheterna kring länkningen som domstolen gör vara inriktad på att visa att den tilltalade inte förfogat över exemplar av upptagningarna.

HD:s avslutande mening – "[r]edan av detta skäl skall åtalet ogillas" – skulle eventuellt kunna tyda på att HD i själva verket, liksom hovrätten, underlåtit att ta ställning till om det rör sig om ett offentligt framförande eller ej, utan bara har konstaterat att det i vart fall inte rör sig om spridning och att offentliga framföranden enligt 47 § får ske utan rättighetshavarens tillstånd. Mot bakgrund av vad som framhållits strax ovan i domskälen torde emellertid en sådan tolkning knappast vara möjlig.

Jag har svårt att tro att HD menar att alla former av länkar som användaren aktiverar genom att klicka på är att betrakta som ett offentligt framförande av det material som länken leder till. En sådant synsätt skulle slå mot själva hjärtat av World Wide Web och knappast stå i överensstämmelse med den sedvänja som utvecklats på nätet eller de rättsliga bedömningar som gjorts i andra länder. Mot denna bakgrund är det beklagligt att HD inte uttryckligt redovisat vilka omständigheter i det aktuella fallet som varit rättsligt relevanta för domstolens ställningstagande. Personligen tror jag, som jag framfört i min kommentar till tingsrättsdomen (Lov&Data nr. 60 s. 7), att en närmare inventering av argumenten i denna fråga skulle ha visat att det överhuvud taget inte är möjligt betrakta länkningen i det aktuella fallet som ett tillgängliggörande eller medhjälp till tillgängliggörande. (Beträffande sådana länkar som automatiskt, dvs. utan att användare aktiverar dem med ett klick, gör visst material åtkomligt för användaren har jag däremot motsatt uppfattning.)

Frågan om medverkan till användarnas eventuellt olovliga exemplarframställning kom, med den tolkning av gärningsbeskrivningen som HD gjorde, aldrig under domstolens prövning. Hovrätten, som däremot prövade frågan, fann att rätten till kopiering för enskilt bruk även omfattar kopiering av exemplar som framställts utan rättighetshavarens samtycke. Eftersom det i målet inte styrkts att användarna kopierat ljudfilerna för annat ändamål än enskilt bruk innebar den tilltalades länkning inte medverkan till brott.

Hovrätten var vid sin tolkning av 12 § ovillig att inläsa ett dolt krav på att förlagan för kopieringen skall vara framställd med upphovsmannens samtycke eller åtminstone med stöd av lag. Det kan även noteras att HD, när det gäller tillämpligheten av 47 §, påpekar att det saknar betydelse att det rör sig om en olovligen framställd kopia. Ordalydelsen i 12 § och den straffrättsliga legalitetsprincipen väger alltså tyngre än den upphovsrättsliga utgångspunkten att inskränkningar i ensamrätten skall tolkas restriktivt.

Samtidigt måste man konstatera att kopieringen för enskilt bruk får en helt annan dimension i en digital nätverksmiljö. Användaren kan enkelt och i princip kostnadsfritt skapa perfekta kopior av skyddat material som gjorts tillgängligt någonstans i världen – med eller utan rättighetshavarens samtycke. Mot denna bakgrund kan man konstatera att ett krav på att material gjorts tillgängligt lovligen skulle rimma betydligt bättre med artikel 9 (2) i Bernkonventionen, som anger att unionsländerna får tillåta mångfaldiganden "i vissa särskilda fall, förutsatt att sådant mångfaldigande icke gör intrång i det normala utnyttjandet av verket och ej heller oskäligt inkräktar på upphovsmannens legitima intressen."

En annan och mer långtgående lösning är att välja samma väg som Danmark och undanta verk i digital form från rätten till privatkopiering. En sådan åtgärd måste emellertid för att normalt Internetbeteende inte skall bli olagligt kombineras med en utvidgad rätt till brukskopiering, dvs. rätt att framställa kopior som är nödvändiga för att verket skall kunna användas på avsett sätt. I svensk rätt finns brukskopieringsrätten för närvarande endast när det gäller datorprogram och databaser. Konsekvensen av att exemplarframställningar som sker i samband med browsing etc. bedöms enligt brukskopieringsrätten istället för rätten till kopiering för enskilt bruk blir att det kommer in en prövning av om det rör sig om ett "normalt" och "lojalt" utnyttjande av verket. En sådan utveckling framstår, mot bakgrund av diskussionerna kring det nya upphovsrättsdirektivet som trolig.

Daniel Westman
Institutet för rättsinformatik
2000-07-06

Senast ändrad 2015-11-25