Internetpublicering – upphovsrätt och avtalstolkning

Ur Lov&Data nr 69 (mars 2002) s. 8-9.

En upplåtelse av rätten att publicera litterära verk i en tidning har inte ansetts ge tidningsföretaget rätt att publicera samma verk på tidningens webbsida (Stockholms tingsrätts dom 2001-12-28, mål nr T 10703-98).

Inledning

Den tekniska utvecklingen för med sig nya sätt att utnyttja upphovsrättsligt skyddade verk. Nya former för utnyttjande brukar leda till en omfattande diskussion om upp­hovsmannens ensamrätt, men kan också ge upphov till svårigheter när det gäller tolk­ningen av rättighetsupp­låtelser. På senare år har frågan om s.k. Internetpublicering av litterära och konstnärliga verk varit i fokus. En särskild frågeställning, som givit upp­hov till tvister i flera jurisdiktioner, är huruvida en upplåtelse att publicera ett verk i en tidning även ger rätt att publicera verket på tidningens webbsida (se t.ex. det s.k. Tasini-målet från USA:s federala högsta domstol som refereras i Lov&Data nr. 67 s. 7). Rättighets­inne­havarna brukar hävda att det rör sig om ett helt nytt förfogande, vilket kräver en särskild upplåtelse. Utnyttjarna, medieföretagen, påstår normalt att den ursprungliga upplåtelsen inte bara avser den tryckta tidningen, utan tidningen som sådan, dvs. oav­sett form. Även om man i varje tvist måste utgå från avtalet och övriga omständlig­heter i det enskilda fallet är den här refererade dom av visst principiellt intresse för dessa frågeställningar.

Bakgrund

Svenska Dagbladet tillhandahåller sedan 1996 den tryckta tidningen Svenska Dag­bla­dets innehåll även via en webbsida på Internet (www.svd.se). I Svenska Dagbladet i tryckt form publi­cerades den 14 november 1997 dels en artikel av Kerstin H, dels en dikt av Lennart H. Texterna gjordes även tillgängliga via tidningens webbsida.

Mellan upphovsmännen, som utgjorde frilansmedarbetare, och Svenska Dagbladet upprättades i början av 1990-talet ett ramavtal. I detta avtal nämndes inte digital publicering. Av intresse är vidare att det i tidningen finns en redaktionsruta där bl.a. följande text förekommer: ”All redaktionell text lagras i SvD:s elektroniska arkiv. Förbehåll mot elektronisk lagring måste göras av författaren före publicering. Sådant förbehåll godkänns bara undantagsvis.”

Lennart H förstod enligt egen uppgift inte att hans verk utnyttjades digitalt. Kerstin H däremot kände redan före november 1997 till att Svenska Dagbladet förkom på Inter­net. Hon påstod sig emellertid inte ha förstått den ekonomiska betydelsen därav. Inför publiceringen av hennes artikel blev hon upplyst om att artikeln skulle ”till nätet” och svarade då att hon ”inte hade några synpunkter”.

Genom anslutningsavtal har Kerstin H och Lennart H givit den ideella föreningen Administration av litterära rättigheter i Sverige (ALIS) en exklusiv rätt att förvalta upphovsrätten beträffande alla utnyttjanden som inte ingår i det avtal som rättig­hets­havaren själv träffat för den första publiceringen, det s.k. primäravtalet. ALIS ingår med andra ord avtal om och inkasserar ersättning för sekundära utnyttjanden av de an­slutna upphovsmännens verk.

ALIS väckte talan och yrkade att tingsrätten skulle fastställa att Svenska Dagbladet var skyldigt att utge ersättning till ALIS enligt såväl första som andra stycket, eller i vart fall första stycket, i 54 § upphovsrättslagen för tillgängliggörandet via Internet. Svenska Dagbladet bestred käromålet och åberopade i första hand att det aktuella förfogandet inte utgjorde ett sådant sekundärt utnyttjande som omfattades av ALIS för­valtningsuppdrag. I andra hand åberopade svaranden att tidningens avtal med upphovsmännen innebar en rätt att publicera verken på webbsidan. Skulle utnyttjandet anses ha skett utanför avtalet skulle inte upphovsrättsintrång utan endast avtalsbrott anses föreligga. Slutligen invände Svenska Dagbladet att ett eventuellt intrång inte skett uppsåtligen eller av oaktsamhet samt att ersättning för annat än skäligt vederlag inte kunde utdömas eftersom upphovsmännen inte drabbats av annan förlust eller något lidande eller annat förfång.

Tingsrättens dom

Stockholms tingsrätt konstaterade inledningsvis att Svenska Dagbladets utnyttjande av artikeln och dikten ostridigt innebar såväl exemplarframställning som tillgänglig­görande för allmänheten. Domstolen fann att detta utnyttjande på väsentliga punkter skiljde sig från traditionell publicering i en papperstidning, t.ex. innebär en Internetpublicering att verket sprids över hela världen och blir tillgängligt utan särskild avgift för alla som har tillgång till en Internetuppkoppling. Den elektroniska formen innebär enklare och större möjligheter att söka och sammanställa texter. Det digitala utnyttjandet utgör därför enligt tingsrätten något helt annorlunda än den traditionella publiceringen en gång i den tryckt papperstidningen.

Tingsrätten konstaterade därefter att ALIS på grund av avtalet med upphovsmännen var behörigt att föra talan i målet. Att upphovsmännen till förmån för ALIS avstått från rätten att förfoga över sekundära utnyttjanden utesluter emellertid enligt tings­rätten inte att upphovsmännen ändock kan ha ingått avtal eller uttryckligen eller underförstått accepterat ett sådan utnyttjande av tidningsföretaget.

En tolkning av de ramavtal för frilansuppdrag som upprättades i början av 1990-talet gav enligt tingsrätten vid handen att upphovsmännen inte kunde anses ha överlåtit annat än vad som kunnat vara aktuellt till denna tidpunkt, dvs. en publicering i tidningens pappersutgåva. Till stöd för denna tolkning åberopades även den s.k. speci­fikationsprincipen, dvs. en överlåtelse eller upplåtelse anses bara ske om den framgår av avtalet. Denna princip, som i Sverige inte är lagfäst, innebär sålunda att det finns en presumtion för att rättigheterna stannar hos upplåtaren.

Tingsrätten prövade därefter om upphovsmännen trots denna tolkning av de ursprung­liga ramavtalen ändock kunde anses ha upplåtit rätten att också utnyttja verken på webbsidan. Redaktionsrutans text angående lagring i elektroniskt arkiv kunde enligt domstolens mening inte ges den betydelsen att det mellan upphovsmännen och Svenska Dagbladet träffade ramavtalet kompletterats med överlåtelse av digitalt utnyttjande. Inte heller kunde Kerstin H:s ”insiktslösa och uppenbarligen i för­bi­gående givna svar” anses utgöra ett medgivande till utnyttjande också på Internet. När det gällde den sistnämnda frågan var emellertid en rådman skiljaktig och anförde att Svenska Dagbladet måste ha ansetts gjort vad som rimligen kunde krävas av tidnings­företaget för att tillförsäkra att man haft en avtalsenlig rätt även till det digitala utnyttjandet av artikeln. Att Kerstin H måhända först senare till fullo insåg eventuella ekonomiska konsekvenser kunde enligt dissidenten inte medföra någon annan bedöm­ning.

Tingsrätten avfärdade Svenska Dagbladets invändning att ett utnyttjande utanför av­talet endast utgjorde ett avtalsbrott – inte ett upphovsrättsintrång. Då avtalsbrottet inneburit ett otillåtet utnyttjande av verken träder det upphovsrättsliga sanktions­systemet in även mot avtalspart. Eftersom Svenska Dagbladet kände till ALIS anspråk fann tingrätten vidare att intrånget skett i vart fall av oaktsamhet. Därmed ansågs ALIS i princip ha rätt till såväl skäligt vederlag för utnyttjandet som ersättning för an­nan förlust än uteblivet vederlag samt lidande och annat förfång enligt 54 § andra styc­ket upphovsrättslagen. Men eftersom ALIS inte anfört några omständigheter till stöd för att det uppkommit någon annan skada än uteblivet vederlag fastställde tings­rätten endast Svenska Dagbladets skyldighet att betala skäligt vederlag. Svenska Dagbladet ålades även att ersätta ALIS rättegångskostnader.

Domen är överklagad.

Kommentar

Det här refererade målet är troligen det första i en serie av svenska mål som rör digital an­vändning av material som ingått i tryckta tidningar. Målen gäller inte bara tradi­tionell Internetpublicering utan även andra former av sökbara arkiv. Ett särdrag för di­gitala utnyttjanden, som har ställt till problem även på andra rättsområden (t.ex. inom personuppgiftsskyddet), är att det är svårt att skilja på traditionell publi­cering och arki­vering. Artiklar som ligger i en databas ansluten till nätet blir individuellt till­gäng­liga, sökbara och åtkomliga under en längre tid, vilket gör att utnyttjandet delvis får en annan karaktär. Det finns emellertid digital produkter där skillnaderna i jämförelse med den tryckta publiceringen är mindre. Ett exempel är att en hel tidning med oförändrad layout lagras på en CD-ROM.

Den långsiktiga lösningen på dessa rättsliga problem är naturligtvis en uttrycklig av­tals­reglering. När det gäller anställda journalister har t.ex. en överenskommelse träffats mellan Svenska Tidningsutgivareföreningen och Svenska Journalistförbundet. Innan sådan lösning kan uppnås på andra områden kommer vi som nämnt ovan troligen att få se ytterligare ett antal rättsprocesser.

Daniel Westman
Institutet för rättsinformatik
2002-02-20