Första svenska rättsfallet om länkning

Ur Lov&Data nr 60 (december 1999) s. 6-7.

Skövde tingsrätts dom 1999-09-15, Mål nr 824-99 (Brott mot upphovsrättslagen). Domen är överklagad.

Inledning

Det första svenska målet om ansvar för hypertextlänkning avgjordes av Skövde tingsrätt i september. Domen, som har väckt stor uppmärksamhet i svenska medier, gällde en 17-åring som på sin webbsida länkat till ett stort antal musikfiler (s.k. mp3-filer) som utan rättighetsinnehavarnas samtycke placerats på olika serverdatorer värden över. Länkning var utförd på så sätt att användaren genom att klicka på en titel förflyttades direkt till den aktuella filen ("djuplänkning"). Filen kunde sedan laddas hem till användarens dator.

Eftersom den tilltalade inte hade framställt några egna exemplar av de skyddade upptagningarna blev den grundläggande frågan i målet om länkningen som sådan kunde ses som ett tillgängliggörande för allmänheten i upphovsrättslagens mening. Den frågan besvarades nekande av tingsrätten.

Gärningsbeskrivningen

Åklagaren väckte åtal för brott mot upphovsrättslagen enligt följande gärningsbeskrivning: "[Den tilltalade] har under tiden hösten 1998 – juli 1999 i sin bostad i Stenstorp genom att framställa eller kopiera eller i vart fall sprida ljudfiler i MP3-format från CD-skivor och göra dem tillgängliga via sin egen hemsida på Internet uppsåtligen eller av grov oaktsamhet vidtagit åtgärder varigenom han gjort intrång i de rättigheter som tillkommer de skilda skivbolagen – totalt 53 st – genom deras företrädare, Ifpi."

Det kan konstateras att åklagaren inte använder termen "spridning" i den upphovsrättsliga betydelsen (tillgängliggörande av exemplar), utan som en synonym till termen tillgängliggörande. Inget i tingsrättens domskäl tyder emellertid på att det är denna omständighet som har påverkat målets utgång. Tvärtom synes även domstolen använda termen i denna vidare innebörd.

Tingsrättens dom

Tingsrätten konstaterar inledningsvis att det i målet inte har visats att den tilltalade kopierat eller fört över filer till mp3-format. Något ansvar för olovlig exemplarframställning kan sålunda inte komma ifråga. När det gäller frågan om tillgängliggörande konstaterar domstolen att det inte har visats – eller ens påståtts – att han har haft några filer tillgängliga i den server han disponerat.

Tingsrätten prövar därefter om själva länkningen kan utgöra ett tillgängliggörande i upphovsrättslig mening och uttalar lakoniskt: "Vad [den tilltalade] gjort är således att han genom sina länkmarkeringar gjort att besökaren kunnat besöka en annan adress än [den tilltalades] där har kunnat hämta – kopiera – den efterfrågade filen. Detta kan enligt tingsrättens mening inte innefattas i begreppet spridning."

Avslutningsvis påpekar tingsrätten att den på grund av gärningsbeskrivningens utformning inte har kunnat pröva frågan om den tilltalade genom sitt agerande har gjort sig skyldig till medhjälp till upphovsrättsintrång.

Kommentarer

I den allmänna debatten har stora växlar dragits på den aktuella domen. Här är det därför viktigt att påpeka att en tingsrättsdom, särskilt i ett brottmål där legalitetsaspekterna väger tungt, naturligtvis inte en gång för alla löser frågan om länkarnas rättsliga status. Det är emellertid utan tvekan intressant att utifrån det aktuella fallet diskutera några principiella frågor.

Tingsrättens uttalande om att gärningsbeskrivningen utesluter en prövning av om förfarandet kan utgöra medhjälp till brott har i den allmänna debatten tagits till intäkt för att det med en annan gärningsbeskrivning skulle ha varit möjligt med ett sådant ansvar. Principiellt skulle man kunna tänka sig två former av brottslig medverkan i den aktuella situation, nämligen medhjälp till användarnas exemplarframställning och medhjälp till det tillgängliggörande som sker från den server där filerna lagrats. Enligt min uppfattning – som jag utvecklar nedan – är emellertid båda dessa ansvargrunder uteslutna i det aktuella fallet. Jag behandlar i detta sammanhang inte alla straffrättsliga förutsättningar för medverkansansvar, utan nöjer mig att framhålla de omständigheter som enligt min mening direkt utesluter ett sådant ansvar.

För att det skall vara aktuellt med ansvar för medhjälp till exemplarframställning krävs det naturligtvis att den exemplarframställning som användaren utför när han laddar ner en skyddad upptagning är olovlig. I den aktuella situationen kan man emellertid knappast styrka att användarnas framställning av exemplar sker för andra ändamål än enskilt bruk och deras åtgärder skulle därför vara lagliga enligt 12 § upphovsrättslagen. En förutsättning för att denna bestämmelse skall vara tillämplig är dock om att det rör sig om enstaka exemplar av offentliggjorda verk (eller som i detta fall offentliggjorda upptagningar som åtnjuter skydd enligt 46 §). Att upptagningarna i det aktuella fallen var att anse som offentliggjorda står klart, däremot är det säkerligen så att den som placerat exemplar som upptagningarna på nätet därmed begick ett intrång. Om förlagan för kopieringen utgör ett lagligt eller olagligt exemplar saknar emellertid betydelse vid bedömning av om det är tillåtet att kopiera upptagningen för enskilt bruk. Detta framgår av ordalydelsen i 12 §.

När det gäller frågan om ansvar för medhjälp till annans tillgängliggörande kan man inledningsvis konstatera att det krävs att det primära tillgängliggörandet är brottsligt, något som i sig kan vara svårt att styrka eftersom tillgängliggörandena måste bedömas enligt flera olika rättsordningar. Den viktigaste invändningen mot ett ansvar för medhjälp i den aktuella situationen är emellertid att man bara kan göra sig skyldig till medhjälp före och under huvudgärningen men inte efter det att denna avslutats. Detta innebär normalt att medhjälp bara kan ske till och med den s.k. fullbordanspunkten för brottet (och eventuellt någon tid efter detta). Vissa typer av brott, s.k. perdurerande brott, anses emellertid pågå under hela den tid som ett visst tillstånd varar. Skolboksexemplet på ett perdurerande brott är olaga frihetsberövande, men i övrigt är det mer osäkert vilka brott som är av denna typ (jfr. Leijonhufvud, Wennberg, Straffansvar, 4 uppl, s. 38). När det gäller brott som består i ett olovligt tillgängliggörande av information, t.ex. immaterialrättsligt skyddade prestationer, tycks det saknas stöd i rättspraxis eller doktrin för att uppfatta brottet som pågående så länge som materialet finns kvar på nätet (jfr. en tidning som naturligtvis kan läsas även efter det att tillgängliggörandebrottet anses avslutat). Det skulle därför inte vara möjligt att betrakta länkning till olovligen tillgängliggjort material som medhjälp till tillgängliggörande.

Då möjligheterna att döma till ansvar för medhjälp synes begränsade hamnar huvudfrågan åter i fokus: Kan själva länkningen ses som ett tillgängliggörande eller skall denna handling, som tingsrätten i det aktuella fallet funnit, vara staffri?

Allmänt om länkning

Frågor om ansvaret för den som utför en länkning aktualiseras i en mängd olika situationer. Som jag ser det är det knappast möjligt att generellt ta ställning till om länken skall ses som ett brottsligt eller skadeståndsgrundande tillgängliggörande. För det första kan länken rent tekniskt vara utformad på olika sätt, t.ex. som en hypertext som användaren klickar på och därigenom förflyttas till en annan webbplats eller som en hämtande länk ("frame link" eller "inline link") som automatiskt hämtar material från en annan webbplats. Men även inom dessa grupper kan länkningen vara utförd på olika sätt, t.ex. kan länkaren i större eller mindre grad markera sitt oberoende i förhållande till det länkade materialet. För det andra har de rekvisit som tar sikte på tillgängliggörandet givits olika utformningar i de skilda brottstyperna. Det är därför troligt att länkning till t.ex. en barnpornografisk bild skulle bedömas på ett annat sätt än länkning till ett yttrande som utgör förtal. Naturligtvis tillkommer även en mängd subjektiva element (uppsåt, oaktsamhet etc.) som kan påverka bedömningen i det enskilda fallet.

Det gemensamma problemet, som aktualiseras i alla länkningssituationer är emellertid om länken skall uppfattas som en hänvisning (jfr. att lämna uppgift om en viss adress) eller som ett tillgängliggörande (jfr. att vidaresända). Som jag ser det innefattar alla former av länkning båda komponenterna, dvs. dels en informationslämnande del och dels en teknisk del som underlättar användarens åtkomst. Även själva informationslämnandet underlättar naturligtvis användarens möjligheter att bereda sig tillgång till det aktuella materialet, men det bör bara vara den tekniska funktionen som beaktas vid prövningen av ett eventuellt tillgängliggörande. I varje enskilt fall handlar det sålunda om att pröva länkningen är utformad på sådant sätt att den tekniskt/förflyttande funktionen uppfyller det aktuella tillgängliggöranderekvisitet. Att en domstol kommer fram till att så är fallet är kanske troligare när det gäller de "hämtande" länkarna än när det gäller de rena hypertextlänkarna.

Den tilltalade i mp3-målet hade sammanställt en stor mängd adresser till musikfiler som publicerades på nätet utan rättighetsinnehavarnas tillstånd. Om han bara hade gjort detta, dvs. lämnat viss information om var musikfiler fanns tillgängliga, torde de flesta vara överens om att det knappast rör sig om ett tillgängliggörande av de skyddade upptagningarna. Den centrala frågan är om den omständighet att besökarna genom länkningen inte själva behövde skriva in adresserna utan kunde utnyttja den tekniska koppling innebär att kravet på tillgängliggörande är uppfyllt. Göta hovrätt kommer att pröva frågan i december!

Daniel Westman
Institutet för rättsinformatik
1999-11-04

Senast ändrad 2015-11-25