Första svenska domen om fildelning
Ur Lov&Data nr 85, mars 2006, s. 14-15.
En person som med hjälp av ett s.k. fildelningsprogram gjort en film tillgänglig i ett datornätverk har dömts till 80 dagsböter för intrång filmproducentens rättigheter enligt upphovsrättslagen (Västmanlands tingsrätts dom 2005-10-25, mål nr B 1333-05).
Inledning
En 28-årig man åtalades för upphovsrättsbrott. Enligt gärningsbeskrivningen skulle han i december 2004 genom att från en dator i sin bostad i Västerås med användning av fildelningsprogrammet DC++ ha gjort den svenska filmen ”Hip Hip Hora” tillgänglig för allmänheten. Han har därmed uppsåtligen eller av grov oaktsamhet gjort intrång i de rättigheter som tillkommer målsäganden.
Fildelningsnätverket Direct Connect kan förenklat sägas fungera på följande sätt. Användare installerar ett klientprogram, t.ex. som i det aktuella fallet DC++, och ansluter sig till en s.k. hubb, som någon tillhandahåller på en server. Hubbens uppgift är att hålla reda på vilka filer som finns tillgängliga i nätverket och på vilken användares dator dessa finns. Alla filer som lagrats i en viss mapp på användarens dator är rent tekniskt åtkomliga för andra användare av samma hubb. Vanligtvis lagras filer som användaren laddar ner med hjälp av programmet i den mapp som är åtkomlig för andra användare.
I det aktuella fallet hade Antipiratbyrån, som företräder rättighetsinnehavare inom film- och spelindustrin, kopplat upp sig mot den hubb som den tilltalade använt och kunna konstatera att en fil innehållande filmen gjordes tillgänglig från en viss IP-adress. En IP-adress kan genom registertjänster tillgängliga på internet spåras till den registrerade innehavaren – i detta fall internetleverantören Bredbandsbolaget. Antipiratbyrån dokumenterade att filen gjordes tillgänglig från den aktuella IP-adressen genom en s.k. skärmdump av skärmen på den dator som användes vid spårningen. De laddade även ner filen och kontrollerade att den innehöll filmen i fråga. Därefter gjordes en polisanmälan.
Här kan inom parantes tilläggas att ett straffrättsligt förfarande i praktiken är det enda som står rättighetshavarna till buds när intrång sker på detta sätt. Sekretessreglerna i 6 kap. 20 § lagen (2003:389) om elektronisk kommunikation hindrar nämligen i praktiken att uppgifter om vilken abonnent hos internetleverantören som vid en viss tidpunkt använde en viss IP-adress lämnas ut direkt till rättighetshavaren. Det är sålunda enligt gällande rätt i de flesta fall inte möjligt för rättighetshavaren att utan assistans av brottsutredande myndigheter identifiera den som tillgängliggör filer i fildelningsnätverk.
Polisanmälan ledde till att polisen begärde in uppgift från Bredbandsbolaget om vilken abonnent som vid det tillfälle som angavs i polisanmälan använde den aktuella IP-adressen. Internetleverantörens sekretess för uppgift om abonnemang kan enligt 6 kap. 22 § lagen om elektronisk kommunikation bl.a. brytas bl.a. när det gäller misstanke om brott, om fängelse är föreskrivet för brottet och om åklagarmyndighet, polismyndighet eller annan myndighet som utreder brottet gör bedömning att brottet kan föranleda annan påföljd än böter. På detta sätt identifierades den tilltalade.
Polis kallade även den tilltalade till förhör. Enligt anteckningarna i polisförhöret erkände han de faktiska omständigheterna kring brottet. Han hade börjat ladda hem musik och film trots att han förstod att han kanske gjorde något som han inte fick. Han hade emellertid hört att det skulle komma ett varningsbrev från internetleverantören innan en polisanmälan gjordes. Eftersom han inte fått något varningsbrev trodde han att han inte gjort något fel. Vid själva rättegången kom han med delvis andra uppgifter och förnekade gärningen (se domsreferatet nedan).
Det bör noteras att prövningen i det aktuella målet gällde upphovsrättslagen i dess lydelse före den 1 juli 2005 då det s.k. infosoc-direktivet genomfördes i svensk rätt. Vid denna ändring infördes bl.a. det nya begreppet överföring i 2 § upphovsrättslagen. Detta begrepp omfattar bl.a. sådana distansöverföringar till allmänheten som sker på internet och som tidigare klassificerats som offentligt framförande. Lagändringen innebar även att användares möjlighet att kopiera för personligt bruk (12 §) begränsades, bl.a. genom ett krav på att den egentliga förlagan vid sådan kopiering inte får ha gjorts tillgänglig i strid med 2 § upphovsrättslagen. Detta krav på att förlagan skall vara lovlig får stor betydelse när det gäller privatanvändares nedladdning av verk som gjorts tillgängliga i fildelningsnätverk, eftersom tillgängliggörandet här många gånger har skett i strid med upphovsmannens ensamrätt. Det här aktuella målet gällde emellertid bara frågan om tillgängliggörande i strid med 46 § upphovsrättslagen (jfr 2 § upphovsrättslagen).
Domen
I det följande behandlas de principiellt intressanta delarna av tingsrättens dom.
Vid förhör i domstolen förnekade den tilltalade gärningen. Han uppgav bl.a. att han inte hade lyckats med att ladda ner film och att han inte var hemma vid den tidpunkt då tillgängliggörandet skulle ha skett. Han påpekade också att det är enkelt att skapa en falsk skärmdump som ger sken av att vissa filer görs tillgängliga från en viss IP-adress. Det var även möjligt att hans dator kunde vara utsatt för ett obehörigt angrepp.
Tingsrätten konstaterar att Antipiratbyrån gjort sökningar i fildelningsnätverk för att dokumentera intrång i medlemmarnas upphovsrätt eller närstående rättigheter. De har initialt inte vetat vem de söker efter. Någon särskild anledning för dem att manipulera materialet eller tidpunkten har inte framkommit. Däremot är det, konstaterar tingsrätten, väl känt att datorer och nätverk kan utsättas för intrång från obehöriga.
Även om tingsrätten framhåller att uppgifter från ett polisförhör skall behandlas med stor försiktighet anser den att förhöret innehåller en mängd specifika uppgifter som ger stöd för det erkännande som den tilltalade då lämnade. Därtill menar tingsrätten att de uppgifter som han lämnat vid huvudförhandlingen framstår som en efterhandskonstruktion och i viss utsträckning är så osannolika att de redan av den anledningen kan lämnas utan avseende. Vid en samlad bedömning finner tingsrätten, mot bakgrund av uppgifter som lämnats vid polisförhöret och övrig utredning, att det i det aktuella fallet kan uteslutas att det ägt rum någon sådan manipulation av bevisning eller dator/nätverk som påståtts från försvarets sida. Det är således styrkt att Antipiratbyråns nedladdning skett från den tilltalades dator samt att den tilltalade gjort nedladdningen möjlig genom användandet av fildelningsprogrammet DC++ och genom att han kopplat upp sig mot den aktuella hubben.
Rätten finner att detta tillgängliggörande av en skyddad upptagning rättsligt skall betraktas som ett offentligt framförande. Efter att ha diskuterat den gränsdragning mellan visning, spridning och framförande som gjorts i förarbetena och doktrinen framhåller rätten att den tilltalade anslutit sin dator till den aktuella hubben och därigenom gjort det möjligt för andra användare att ladda hem den skyddade upptagningen. Den användare som laddat ner filmen har kan inte anses ha tagit del av samma exemplar av filmen som den tilltalade eftersom det bildas nya filer för varje nedladdning. Det som laddas ned är inte något fysiskt exemplar av filmen utan istället innehållet i datafilen. Det kan mot denna bakgrund inte vara fråga om spridning eller visning, utan tillgängliggörandet skall klassificeras som ett framförande. Även om det krävts lösenord eller ställs andra krav för att få tillgång till den aktuella hubben så har vem som helst kunnat ansluta sig, vilket Antipiratbyrån de facto gjort. Framförandet kan därför bedömas som offentligt.
Eftersom den tilltalade i enlighet med uppgifterna i polisförhöret har varit medveten om vad han gjort har han uppsåtligen eller i vart fall av grov oaktsamhet gjort intrång i de rättigheter som tillkommer målsäganden.
När det gäller påföljdsfrågan konstaterar tingsrätten följande. Den tilltalade är 28 år och förekommer inte i belastningsregistret, utom såvitt avser en hastighetsöverträdelse. Han skall dömas för upphovsrättsbrott innebärande att han gjort en film tillgänglig för allmänheten på internet. Straffskalan för brott mot upphovsrättslagen är böter eller fängelse i högst 2 år. I förarbetena till den straffskärpning som skedde i mitten av 1980-talet uttalades att det främst är i fall av omfattande kommersiella utnyttjanden som det kan bli aktuellt att utnyttja de möjligheter till högre straffutmätning som de nya bestämmelserna ger men att det inte är meningen att driva upp straffen för bagatellartade företeelser.
Tingsrätten konstaterar att det får stora konsekvenser för filmindustrin om en film görs tillgänglig för allmänheten på internet. Olagligt material kan på detta sätt spridas snabbt och nå många vilket innebär stora ekonomiska förluster för rättighetsinnehavarna. Detta talar för att man bör se allvarligt på dessa brott. I förevarande fall, konstaterar tingsrätten, har det dock rört sig om endast en film som funnits tillgänglig under en förhållandevis kort period och i målet har det inte framkommit annat än att nedladdning har skett vid ett tillfälle, även om möjligheten funnits för fler att ladda ned. Den tilltalade har inte gjort någon ekonomisk vinning av sitt agerande på annat sätt än att han kunnat få del av andras filmer. Han har inte bedrivit någon form av kommersiell verksamhet. Vid en samlad bedömning av brottet som sådant och omständigheterna i det specifika fallet finner tingsrätten att påföljden bör stanna vid ett inte obetydligt bötesstraff. Den tilltalade dömdes till 80 dagsböter.
Domen är överklagad.