Ett gemensamt europeiskt försvar

© Peter Seipel 1995

Ett gemensamt europeiskt försvar
Bidrag till Visingsöseminariet "Bilder av den goda framtiden", 31 juli - 4 augusti 1995

Någonstans berättar Knut Hamsun en historia om mannen på väg till galgen. Kärran skranglar sig fram på den gropiga grusvägen. Vid varje ny skakning irriteras mannen av ett spikhuvud under gumpen. Han flyttar sig litet på plankan och genast mår han bättre.

Det goda livet, vars innebörd vi satts att fundera över, låter sig definieras på nytt och på nytt i förhållande till omständigheterna. Men samtidigt finns föreställningen om ett "tillstånd", ett viloläge, ett lyckoläge. Man kan tänka sig att egenskaperna hos detta tillstånd kan skildras i ett stort, systematiskt tabellverk, ett lyckans sexualsystem med ingångar som "frid", "fröjd" och "förnuft". Här finns fantasins prunkande prydnadsväxter, solstater och lycksalighetens öar. Här finns de storvulna, praktiska odlingsförsöken, "Kraft durch Freude" och "New Deal". Här finns de många mer eller mindre privata korsningsförsöken, "Skogsliv vid Walden", "Zen and the Art of Motorcycle Maintenance".

Alla tidigare definitioner av det goda livet finner sin användning. Som utropstecken likaväl som frågetecken. Som kännetecken och som varningstecken.

Ibland räcker det att peka: se där det goda livet! Ibland krävs det ord och siffror. Ibland krävs det modeller och simuleringar i dator.

Någon kanske vill säga, "låt bli att definiera". Livet – betraktat både i stort och i smått – är ett gott i sig självt, en kosmisk glädjeyttring. Också den uppfattningen är värd vår tanke.

Men här är uppgiften att uttala och beskriva. Och framtidens ritark heter år 2000 till år 2020. Den nära framtiden alltså. Av min möjliga levnads tid dess sextioförsta till dess åttioförsta år. Jag kan bli delaktig i denna framtid. Mina barn och barnbarn är det med all säkerhet. Men jag ser inte fram mot denna framtid som jag ser fram mot nästa morgon. Rakt icke så. För en del av mitt medvetande är den mig likgiltig. Kanske en skyddsmekanism, kanske en defekt.

I uppgiften ingår också att bestämma rummet till det svenska samhället eller till den Europeiska unionen. Vilken är deras levnads tid? Är Sverige ett tusenårsrike? Och vad är den Europeiska unionen för slags rike? Är den av ett slag som alls överlever och i så fall i vilken skepnad? Men låt gå, jag utgår från  någon slags Europeisk union – med sina många tungor, med sitt återuppståndna Bryssel-Bysans, med sina direktorat och sina politiskt kompromissade direktiv.

Och det blir ingen förödande världskris. Ingen trycker på knappen. Inget galet statsöverhuvud tippar händelsernas kärra över avgrundens brant. Inget muterat virus dödar dig och mig och hundra miljoner efter oss. Samhället kan alltså få behålla sin önskade form, en välvillig demokrati med marknadsekonomi som dominant ekonomisk organisation.

Det är också sagt att vi skall ha rationaliteten som grund, den västerländska kritiska förmågan. Rationaliteten är problematisk – både på det viset att den så lätt överflyglas av primitiva reflexer och på det viset att den i alltför stora doser dödar. Men som strävan är nog rationaliteten önskvärd.

Så var det detta med två analysnivåer, individen och samhället. Ugglorna hoar i mossen och de begravda hundarna gläfser varnande. Målet för samhället antas vara individens väl. Men vem skall då veta mitt bästa? Får jag själv bestämma mitt bästa? Vad betyder i förhållandet mellan den stora Europeiska unionen och den lille portugisen den s.k. subsidiaritetsprincipen? Fiskekvoter och och storleken på trålens maskor kan ju avgöra ett dagligt mått av lycka. Men det duger att nöja sig med principen i dess grova form: samhället får inte offra sina barn på gudars, makteliters och absurda principers altare.

Så dags för bildskapandet.

Det som har hänt är att Europa som fredsprojekt steg för steg har fått en annan innebörd -  bredare och annorlunda än den ursprungliga. Ingen vet hur det egentligen gick till. Det ena gav det andra. Logiken gav sig successivt genom skeendet.

Kanske var ursprunget tanken att försvaret måste organiseras om till andra huvuduppgifter än de traditionella, de rent militära. Det handlade om andra hot än kriget mot ett gott liv: rädslan för okontrollerad invandring, internationella brottssyndikat och miljökatastrofer dominerade till en början. Säkert bidrog det att framtidsförutsägelserna så ofta handlade om hot och om risker snarare än om bestämda lyckomål.

Så blev det naturligt att låta en militär hotbild omvandlas till en civil och att anpassa försvaret därefter. Det innebar att resurser som traditionellt utnyttjats för militärt försvar i förvånande snabb takt överfördes till civilt. Till gränstrupperna kom gränsvärdestrupperna. De militära karriärerna kunde slingrande leda från träng till tull till typkontroll.

År 2001 publicerade Spiros Papapavlou "Fredens villkor". Den fick stor betydelse, inte så mycket genom sitt rika kunskapsmaterial som genom sitt perspektiv, sin grundsyn. I en starkt förkortad formulering innebar denna att goda tillstånd – av Papapavlou beskrivna som tillstånd av balans och hälsa – uppnås endast genom aktiva, välorganiserade och målmedvetna försvarssystem mot ständigt uppkommande, föränderliga hot. Försvarssystemen, säger Papapavlou, är de goda tillståndens definition och grundförutsättning. I svepande redogörelser och jämförelser diskuterade han teman som kroppens immunologiska försvar, demokratins kraftspel och utbildningens samhällsbevarande uppgifter.

När beslutet togs om den europeiska försvarsalliansen, EGF, hade utvecklingen redan hunnit långt. Av det rent militära försvaret återstod endast mindre delar. Den övriga verksamheten hade hunnit fyllas med ny innebörd och nytt innehåll. Den hade steg för steg kommit att organiseras för försvar av olika slag – från försvar mot fattigdom, ohälsa och obildning till försvar mot utanförskap och kriminalitet. Sett ur en annan vinkel kan man säga att det önskade, goda tillståndet bestämdes föränderligt och kontinuerligt efter sina värsta och mest aktiva fiender.

I detta gemensamma europeiska försvar gör numer, år 2020, de flesta europeiska ungdomar värnplikt, pojkar och flickor, ett år för flertalet med möjlighet att teckna längre kontrakt och att ingå i reservkåren. För många har EGF blivit en livsuppgift. Solden under värnpliktstiden är blygsam. De flesta menar å andra sidan att EGF ger dem en upplevelse för livet, användbara kunskaper och kontakter med människor och miljöer som de sätter stort värde på. Inte minst har EGF bidragit till att skapa en känsla av europeisk identitet, en stolthet över ett stort europeiskt projekt och kanske också en starkare förmåga hos många en-skilda människor att handskas med livets svårigheter.

EGF-projektets grundidéer formulerade i termer av en god framtid kan enkelt sammanfattas:

• Det militära försvaret, som i realiteten alltid är ett hot mot den civila freden, reduceras och stöps om till något konstruktivt.

• Ett brett skyddsnät skapas med många olika syften – hemvård, rättshjälp, bokbussar, skogsplantering, vattenvård…

• Stora ungdomskullar går igenom en initieringsrit som engagerar dem, ger dem vidsyn, bättre självkännedom och bättre självkänsla. De är frontrupper i kampen för ett gott samhälle.

• Ett försvarsindustriellt komplex med en ny innebörd byggs upp och får betydelse som regulator av sysselsättning, generator av idéer och verksamheter och en sluss av resurser till angelägna uppgifter.

• Möjligheten att pröva på arbete i europeisk samverkan öppnas för många människor.

• Grundidén är enkel och fattbar. Den kan växa och utvecklas organiskt. Den har naturliga kopplingar till redan exiserande verksamheter och institutioner. Den förutsätter ingen ny sorts människor, inga hinsides mål. Den kan omfatta verksamheter som passar både den ene och den andre till läggning och kunskaper. Det ger plats för både fotfolk och generaler, pultroner och hjältar.