Digitala urkunder?

Ur Lov&Data nr 73 (mars 2003) s. 23. 

Ett ordbehandlingsdokument har inte ansetts utgöra en urkund i brottsbalkens me­ning (Svea hovrätts dom 2002-05-31, mål nr. B 5358-01).

Bakgrund

Vissa föremål, t.ex. skriftliga pappershandlingar, har sådan funktion i rättslivet att det är angeläget att var och en skall kunna lita på att de är vad de utger sig för att vara. Genom bestämmelserna om förfalskningsbrott skyddas därför skriftliga handlingar och vissa andra objekt (urkunder). Även automatiskt skapade bevismedel har i praxis ansetts utgöra urkunder (NJA 1991 s 739, som gällde stämpelkort framställda i en s.k. kilometerräknare).

En förfalskningsåtgärd enligt 14 kap. 1 § brottsbalken innebär att en ny urkund fram­ställs eller att en befintlig urkund ändras. Urkunden skall efter åtgärden ge sken av att som sak härröra från någon som den inte i sin helhet härrör från. För att en för­falskningsåtgärd skall medföra ansvar krävs att den innebär fara i bevishänseende. Det måste finnas viss sannolikhet för att det förfalskade skall komma till användning vid bevisning.

Begreppet urkund har traditionellt kopplats till fysiska föremål med visst förklarings­innehåll. Skyddet avser sålunda inte informationen i sig. När det gäller traditionella urkunder finns ett naturligt samband mellan den fysiska bäraren och den immateriella informationen. Motsvarande tydliga koppling finns inte i en IT-miljö och det framstår därför många gånger som ansträngt att tillämpa de befintliga förfalskningsreglerna. I ett notismål från Högsta domstolen (NJA 1987 B 8) har dock ändring i informationen på ett data­band ansetts utgöra ett moment i brottet grovt bedrägeri medelst urkunds­förfalsk­ning. Någon närmare analys av rekvisiten i förfalskningsbrottet görs emeller­tid inte i detta mål.

Datastraffrättsutredningen, som i början av 1990-talet hade att göra en översyn bl.a. av urkundsbrotten i en digital miljö, fann att den befintliga regleringen var proble­matisk och att det inte var lämpligt att koppla urkundsbegreppet vare sig till den fysiska bäraren eller till det rent immateriella, dvs. informa­tionen i sig. Istället före­slogs att vissa data för automatisk informationsbehandling skulle skyddas om det var möjligt att fastställa att innehållet härrörde från den som framstod som utställare. Där­med skulle endast sådana digitala datamängder som rent tekniskt framstod som ”låsta” kvalificera sig för skydd enligt denna reglering (se SOU 1992:110).

Utredningens förslag, som var mycket framsynta, har beklagligt nog inte lett till någon lagstiftningsåtgärd. Justitiedepartementet tillsatte 1997 en särskild utredare (Ju 1997:A), som följande år presenterade en promemoria om behovet av att IT-anpassa brottsbalken. Utredaren konstaterade något förenklat att om man utgick ifrån att det även i en digital miljö finns en fysisk manifestation i form av en bärare av data, så kunde den befint­liga regleringen, med några få undantag, appliceras tämligen väl. Problemet med detta synsätt är bl.a. att man då ska bedöma om hårddisken i en dator är en urkund. 

Den aktuella domen

Frågan om ett ordbehandlingsdokuments eventuella urkundsstatus aktualiserades som en delfråga i den omfattande och mycket uppmärksammade processen mot Jesús Alcalá, i vilken den tilltalade senare fälldes bl.a. för bedrägeri.

Under det pågående rättsliga förfarandet mot Alcalá dök det upp ett sakkunnig­utlåtande som falskeligen skrivits under med straffrättsprofessorn Suzanne Wenn­bergs namn i maskinskrift. Åklagaren påstod att det var den tilltalade som själv eller gemensamt och i samråd med någon annan hade framställt dokumentet. Ett förfarande som skulle utgöra urkundsförfalskning. Eftersom dokumentet även skickats till ett antal personer via mejl och personligen överlämnats till andra i form av utskrift åtalades han även för brottet missbruk av ur­kund.

Hovrätten yttrade under rubriken ”Utgör ett ordbehandlingsdokument en urkund?” följande:

”Upptagningar för automatisk databehandling (ADB) faller i många fall under begreppet urkund. Urkundsbegreppet har således genom rättspraxis kommit att följa med den tekniska utveckling som skett. Det är dock viktigt att man ställer lika höga krav på sådana upptagningar som på pappersdokument för att tillerkänna dem urkundskvalitet. Konsekvensen av detta blir att ett dokument som endast upprättats genom ordbehandlingsprogram närmast är att jämställa med en avskrift av en urkund. Eftersom avskrifter inte uppfyller kravet på originalkaraktär bör sådana handlingar, oavsett om de skrivs ut eller lagras elektroniskt, inte tillerkännas urkundskvalitet.”

Beträffande vissa telefaxutskrifter hade domstolen tidigare i sin dom konstaterat att dessa visserligen inte utgjorde urkunder, men att de gav sken av att vara kopior av vissa urkunder. Alcalá kunde därför dömas för missbruk av urkund av­seende dessa utskrifter. Utskrifterna av ordbehandlingsdokumentet kunde emellertid inte på samma sätt anses ge sken av att vara kopior av en viss urkund.

Åtalet avseende omständigheterna kring ordbehandlingsdokumentet ogillade därmed i sin helhet.

Slutord

Justitiedepartementet arbetar enligt uppgift med direktiv till en utredning som återigen skall se över den IT-relaterade straffrätten, bl.a. mot bakgrund av antagandet av den s.k. cybercrime-konventionen.

Daniel Westman