Digitala mediearkiv – upphovsrätt och avtalstolkning
Ur Lov&Data nr 70 (juni/juli 2002) s. 14-16.
Lagringen av frilansskribenters texter i ett digitalt mediearkiv har ansetts omfattas av den primära upplåtelsen av rätten att publicera texterna i en tidning. Däremot har den ursprungliga upplåtelsen inte ansetts innefatta en rätt att göra mediearkivet tillgängligt för allmänheten via Internet. Även fråga om tillhandahållaren av arkivets ansvar för intrång som skett genom att andra tidningar fört in upphovsrättsligt skyddat material i arkivet (Stockholms tingsrätts dom 2002-04-19, mål nr T 10704-98).
Inledning
Frågan om hur upphovsrättsliga upplåtelser skall tolkas i förhållande till digitala förfoganden, t.ex. e-boksutgivning och Internetpublicering är för närvarande föremål för prövning på många håll i världen.[1]
I förra numret (nr 69 s. 8-9) av Lov&Data refererades ett mål från Stockholms tingsrätt som gällde frågan om en upplåtelse av rätten att publicera en artikel i en tryckt tidning även skulle anses innefatta rätten att publicera samma artikel på tidningens webbplats. Tingsrätten besvarade i sin dom – som överklagats – denna fråga nekande.
I det här behandlade målet aktualiserades en liknande fråga, nämligen om rätten att publicera ett litterärt verk i en tidning även innefattade rätten att lagra texten i en databas – Mediearkivet – som gjordes tillgänglig gör vissa abonnenter via Internet. Domstolen hade dessutom att ta ställning till vilket ansvar det företag som skötte den tekniska driften och administrationen av databasen hade för det förfogande som skedde genom att andra företag som ingick i samarbetet kring Mediearkivet, utan upphovsmännens tillstånd, lagrade verken i basen.
Bakgrund
Tidningen Aftonbladet drev tillsammans med Svenska Dagbladet och Göteborgs-Posten en elektronisk databas benämnd Mediearkivet, som bl.a. innehöll tidningstexter. Mediearkivet bedrevs i samarbete mellan tidningsföretagen i form av ett enkelt bolag, dvs. inte i en självständig juridisk person. Till Mediearkivet hade även tidningsföretaget Nerikes Allehanda anslutit sig utan att ingå i bolaget.
De deltagande företagen överförde till Mediearkivet artiklar som tidigare publicerats i deras tryckta tidningar. Inom ramen för det enkla bolaget handhade Aftonbladet den tekniska driften och administrationen av Mediearkivet. Genom att teckna ett avtal och betala viss ersättning kunde privatpersoner, företag, skolor, bibliotek, myndigheter och organisationer få tillgång till arkivet via Internet. Dessa avtal, som ingicks av Aftonbladet för Mediearkivets räkning, innebar att kunderna fick överföra texterna till eget lagringsmedium för läsning eller utskrift, men att de inte på annat sätt gavs rätt att förmedla eller mångfaldiga textmaterialet. Ersättningen för utnyttjandet av Mediearkivet skulle erläggas till Aftonbladet, som sedan fördelade intäkterna mellan de ingående tidningsföretagen baserat på vilket material som utnyttjats.
De inblandade tidningsföretagen hade alla en redaktionsruta i sin tryckta tidning som innehöll texter vilka, med något varierade formuleringar, angav att material i tidningen lagrades och publicerade elektroniskt samt att förbehåll mot sådant utnyttjande i princip inte accepterades.
Administration av litterära rättigheter i Sverige (ALIS) är en ideell förening, som genom anslutningsavtal med rättighetshavare till litterära verk har en exklusiv rätt att förvalta upphovsrätten beträffande alla utnyttjanden som inte ingår i det avtal som rättighetshavaren själv träffat för den första publiceringen, det s.k. primäravtalet. ALIS ingår med andra ord avtal om och inkasserar ersättning för sekundära utnyttjanden av de anslutna upphovsmännens verk.
Ett antal frilansskribenter anslutna till ALIS hade upplåtit rätten att publicera några av sina verk i tidningarna Aftonbladet, Svenska Dagbladet respektive Nerikes Allehanda. Ingen av skribenterna hade begärt undantag från elektronisk lagring eller publicering av texterna. De aktuella texterna lagrades och gjordes tillgängliga via Mediearkivet.
ALIS väckte vid Stockholms tingsrätt talan mot Aftonbladet och yrkade att domstolen skulle fastställa att Aftonbladet var skyldigt att till ALIS utge dels skäligt vederlag för utnyttjandet av verken (54 § första stycket upphovsrättslagen), dels ersättning för annan förlust än uteblivet vederlag så ock för lidande och annat förfång för detta olovliga utnyttjande (54 § andra stycket upphovsrättslagen). Som grund för sin talan åberopade ALIS bl.a. att Aftonbladet utan tillstånd av ALIS eller upphovsmännen förfogat över verken genom att digital lagra dem i Mediearkivet och göra dem tillgängliga för allmänheten via Internet. Genom att faktiskt handha Mediearkivet och även träffa avtal med tredje man om tillgången till databasen och de där lagrade texterna var Aftonbladet ansvarigt för det upphovsrättsintrång som skett, oavsett om de texter som utnyttjades i Mediearkivet erhållits från andra tidningsföretag.
Aftonbladet gjorde gällande att ALIS saknade talerätt, eftersom de förfoganden som ALIS grundade sin talan på ingick i de primäravtal som upphovsmännen träffat med tidningsföretagen. I sak bestred Aftonbladet käromålet och anförde bl.a. att Aftonbladet inte ansvarade för artiklar som de andra tidningsföretagen överfört till Mediearkivet. Även om Aftonbladet skulle anses ha förfogat över dessa artiklar på ett otillåtet sätt hade Aftonbladet med fog utgått från att de övriga tidningsföretagen hade sådana tillstånd. Eventuell medverkan till intrång hade därför under alla förhållanden inte skett uppsåtligen eller av oaktsamhet. När det gällde de artiklar som Aftonbladet självt överfört till Mediearkivet gjorde Aftonbladet gällande att den överföringen skett inom ramen för vad som omfattades av den ursprungliga upplåtelsen som skedde i samband med publiceringen i den tryckta skriften. Slutligen framhöll Aftonbladet att upphovsmännen inte drabbats av någon annan förlust eller lidande eller annat förfång genom Aftonbladets agerande varför Aftonbladet inte kunde vara skyldigt att erlägga sådan ersättning.
Tingsrätten dom
Efter att ha funnit att ALIS hade talerätt konstaterade tingrätten att de aktuella verken överförts från datorer hos tidningsföretagen till den dator på vilken databasen Mediearkivet fanns lagrad och där fixerats på en hårddisk. Detta innebar enligt rätten att en upphovsrättslig exemplarframställning av verken skett. Att göra det möjligt för Mediearkivets kunder att via bildskärm på den egna datorn ta del av de litterära verken ansågs utgöra ett tillgängliggörande av verket i form av ett framförande. För bedömningen av om framförandet skett offentligt är det utan betydelse att någon faktiskt tagit del av verket.
Tingsrätten övergick därefter till att pröva om dessa förfoganden legat inom ramen för de överenskommelser som ALIS eller upphovsmännen hade träffat med tidningsföretagen eller om de varit olovliga. Efter att ha hänvisat till den s.k. specifikationsprincipen och parternas inställning i frågan yttrade tingsrätten att det för den aktuella bedömningen var av särskild betydelse vilken inställning upphovsmännen själva hade. Att upphovsmännen därvid gentemot ALIS åtagit sig att inte till tidningsföretagen överlåta mer än förfoganderätten till den första publiceringen innebar inte nödvändigtvis att sådan överlåtelse inte – uttryckligt eller underförstått – kommit till stånd. Upphovsmännens inställning måste också enligt tingsrätten bedömas mot bakgrund av att förfogandena över verken i Mediearkivet avvek från ett traditionellt utnyttjande av verken i papperstidningen. Tidningsartiklar och annat tidningsmaterial utnyttjades tidigare nämligen bara i tryckt version av tidningarna och det var för bl.a. frilansarbetare mest närliggande att bara träffa överenskommelse om detta utnyttjande av deras verk. Utvecklingen på det informationstekniska området har emellertid enligt tingsrätten förändrat denna situation. I elektroniska databaser är t.ex. enskilda tidningsartiklar tillgängliga och sökbara på ett helt annat sätt än i tidningsföretagens traditionella tidningsarkiv. Denna nya situation har, framhåller tingsrätten, skapat helt andra möjligheter att ekonomiskt tillgodogöra sig värdet av en upphovsmans tidningsartiklar.
Vittnesförhören visade att upphovsmännen inte vid tidpunkten för primärupplåtelsen samtyckt till eller ens känt till att deras verk skulle komma att utnyttjas i Mediearkivet. De anförde dock att de inte hade någon invändning mot att deras tidningstexter arkiverades i elektronisk databas och därifrån gjordes tillgängliga på ett sätt som motsvarade vad som gällde för tidningsföretagens traditionella arkivering av artiklar i form av s.k. lägg eller klipparkiv. Däremot framhöll de att deras överenskommelser med tidningsföretagen inte innefattat något tillstånd att utnyttja tidningsartiklarna elektroniskt genom att låta allmänheten ta del av dem mot ersättning. Av vittnesförhör med en koordinator för Mediearkivet framkom att databasen hade flera syften. Dels skulle den vara ett eget internt arkiv för varje ansluten tidning, dels ett bra researcharkiv för branschen, dels en för allmänheten tillgänglig åtkomstkälla.
Tingsrätten fann mot bakgrund av det vedertagna bruket av traditionell arkivering och upphovsmännens redovisade inställning till elektronisk arkivering att upphovsmännen fick anses ha godtagit en elektronisk lagring av verken för tidningens eget interna behov, vilket svarar mot sedvanlig arkivering av tidningsartiklar. Enligt tingsrätten talade vidare övervägande skäl för att även lagring för tidningsbranschens researchbehov accepterats. Sammantaget innebar detta enligt rätten att själva lagringen av upphovsmännens artiklar i Mediearkivet fick anses innefattas i primäravtalen som upphovsmännen träffade med tidningsföretagen. Den exemplarframställning som skett i samband med denna lagring innebar således inte ett förfogande i strid med upphovsrätten.
Tillgängliggörandet av verken via Internet hade däremot enligt tingsrätten en helt annan karaktär än de utnyttjanden som skett genom traditionella tidningsarkiv. Det har blivit enklare att få tillgång till och att söka efter stora mängder artiklar. Upphovsmännens uppfattning att detta förfogande framstått som något nytt och annorlunda ledde enligt tingsrätten till slutsatsen att tillgängliggörandet inte borde omfattas av primäravtalen. Redaktionsrutornas texter angående elektronisk lagring och spridning utgjorde enligt tingsrätten inte avtalsinnehåll mellan upphovsmännen och tidningsföretagen, utan fick närmast karaktäriseras som ett försök till negativ avtalsbindning. Det tillgängliggörande av verken som skett genom Mediearkivet skedde sålunda i strid med upphovsrättslagen. Tingrätten hänvisade här även till att praxis i andra europeiska länder (inga referenser lämnas dock) visar att upplåtelser av rätten att utnyttja verk genom traditionella tryckta arbeten inte också omfattar en rätt att göra verken tillgängliga på elektronisk väg.
Genom att Aftonbladet slöt avtal med kunderna om tillgång till Mediearkivet även beträffande artiklar som andra tidningsföretag tillförde databasen och försåg kunderna med nödvändiga inloggningsuppgifter samt uppbar betalning måste Aftonbladet enligt rätten objektivt ansvara för det tillgängliggörande för allmänheten som skett även beträffande dessa verk. Eftersom ALIS skriftligen meddelat Aftonbladet att det aktuella utnyttjandet krävde tillstånd från ALIS, utan att detta lett till några åtgärder, ansågs förfogandet i vart fall ha skett av oaktsamhet.
När det gällde rätten till ersättning anförde tingsrätten: ”Det kan sägas ligga i sakens natur att för ett olovligt kommersiellt utnyttjande av ett verk skäligt vederlag därmed kan komma att utgå. Utgångspunkten torde också vara att ersättning kan utgå för annan förlust och lidande eller annat förfång om rekvisiten i övrigt före ersättningsskyldighet föreligger, dvs. om intrånget i vart fall skett av oaktsamhet. ALIS har gjort gällande att det är ett uppenbart lidande att ett verk återges i annan form än som överenskommits med upphovsmannen. Någon närmare precisering av skadorna eller deras storlek kan emellertid inte krävas när fråga är om talan om fastställelse av ersättningsskyldighet som sådan.” Tingrätten fastställde sålunda att Aftonbladet till ALIS var skyldigt att utge ersättning enligt såväl första som andra stycket 54 § upphovsrättslagen.
Aftonbladet ålades att betala ALIS rättegångskostnader. Den begärda ersättningen ansågs dock allt för hög och jämkades något.
Domen är överklagad.
Institutet för rättsinformatik
[1] I USA har flera mål nått de högre instanserna: NEW YORK TIMES CO., INC., etal. v. TASINI etal., US Supreme Court (No 00-201, June 25, 2001), GREENBERG v NAT'L GEOGRAPHIC, U.S. 11th Circuit Court of Appeals (No. 00-10510, March 22, 2001) & RANDOM HOUSE, INC v ROSETTA BOOKS LLC, U.S. 2nd Circuit Court of Appeals (No. 01-7912, March 8, 2002).