Ansvaret för debattforum på nätet

Ur Lov&Data nr 70 (juni/juli 2002) s. 3-7.

På en särskild insändardel av en tidnings webbplats publicerades ett antal rasistiska ut­talan­den som skickats in av tidningens läsare. Webbplatsen har ansetts omfattas av den medie­specifika yttrandefrihetsregleringen i yttrandefrihetsgrundlagen. Den ansvarige ut­givaren för webbplatsen dömdes för hets mot folkgrupp (Stockholms tingsrätts dom 2002-03-07, mål nr B 7655-00).

Inledning

En av fördelarna med Internet är de stora möjligheterna till interaktiv kommunikation. Med interaktivitet kan man mena litet olika saker. En form av interaktivitet är att användarna av en tjänst kan beställa fram material som tjänstetillhandahållaren själv har gjort tillgängligt. I denna situation har tjänstetillhandahållaren med andra ord – åtminstone i teorin – full kon­troll över vilket material som blir åtkomligt för användarna. En annan form av interaktiva tjänster – som behandlas i denna artikel – är sådana som tillåter att användarna bidrar med material som blir tillgängligt för andra användare. Exempel på denna typ av tjänster är e-postlistor eller de­battforum på webb­platser.

Den senare kategorin kan tekniskt och organisatoriskt utformas på olika sätt. En ur juridiskt perspektiv betydelsefull gränsdragning är t.ex. om det av användarna insända materialet blir omedelbart tillgängligt för andra användare eller om det först måste granskas och godkännas av tjänstetillhandahållaren. Ibland talas i detta sammanhang om modererade eller omodererade tjänster. När det gäller modererade tjänster har tjänstetillhandahållen möjlighet att kontrollera vad som görs tillgängligt, men om antalet inlägg är stort kan denna möjlighet vara illusorisk. Beträffande omodererade tjänster ligger det i sakens natur att tjänstetillhandahållaren inte kan kontrollera vad som skall publiceras. Däremot kan han naturligtvis övervaka inlägg som gjorts och i förekommande fall avlägsna dessa.

En klassiskt tryck- och yttrandefrihetsrättslig frågeställning, som fått nya dimensioner i en nät­miljö, är vilket ansvar en publicist har för brottsliga yttranden som här­rör från användarna. Principiellt kan man i denna situation tänka sig ett antal olika ansvars­grunder. I vissa länder har t.ex. företrädare för massmedier ett i princip strikt ansvar för innehållet. Vid en prövning enligt allmänna straffrättsliga regler om gärningsmannaskap och medverkan till brott blir däre­mot ofta de subjektiva rekvisiten, dvs. kraven på uppsåt eller i vissa fall oaktsamhet, avgöran­de.

När det gäller den typ av tjänster som innebär att användarnas inlägg lagras och blir direkt tillgängliga för andra användare (i det s.k. e-handelsdirektivet som behandlas nedan används beteckningen ”värd­tjänster”) är ansvaret i de flesta länder kopplat till faktisk kännedom om (eller viss grad av misstanke beträffande) förekomsten av brottsligt materialet, i kombination med att det brottsliga materialet inte avlägsnas.

I denna artikel refereras en i media uppmärksammad dom från Stockholms tingsrätt som gällde utgivarens ansvar för inlägg som användare gjort på en särskild insändardel på tid­ningen Aftonbladets webbplats. Med utgångspunkt i detta mål diskutera dessutom några andra frågeställningar kring ansvaret för tredje mans yttranden i en nätmiljö.

Omständigheterna i fallet

Massmedieföretaget Aftonbladet Nya Medier AB är ett dotterbolag till Aftonbladet Hierta AB som äger tidningen Aftonbladet. Aftonbladet Nya Medier AB har en självständig redaktion som driver en webbplats på Internet. På webbplatsen görs både egenproducerat material och material från den tryckta tidningen tillgängligt. Enligt ett avtal mellan Aftonbladet Nya Medier och Aftonbladet Hierta får respektive bolag fritt utnyttja av varandra producerat re­daktionellt material.

På webbplatsen fanns dessutom en särskild interaktiv avdelning - "tyck till" - i vilken läsarna kunde kommentera artiklarna. Av startsidan till tjänsten framgick att inlägg som en läsare önskade få införda först granskades av redaktion och att inlägg som var rasistiska, sexistiska eller som annars stred mot svensk lag inte in­fördes. Någon möjlighet för användarna att direkt påverka innehållet på webbplatsen fanns med andra ord inte.

Under tiden den 9-17 oktober 2000 fanns under ”tyck till”, i anslutning till en artikel om si­tuationen i Mellanöstern, fyra hatiska uttalanden om judar publicerade.

Justitiekanslern (JK), som är ensam åklagare i fråga om tryck- och yttrande­frihetsbrott, väckte talan mot den ansvarige utgivaren för webbplatsen och yrkade ansvar för yttrande­frihetsbrottet hets mot folkgrupp. Enligt gärningsbeskrivningen hade de fyra uttalandena var för sig sedda i det sammanhang de fällts innefattat hot eller missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, nationellt eller etniskt ursprung eller trosbekännelse.

Den ansvarige utgivaren erkände att uttalandena varit tillgängliga på webbplatsen. Han delade också JK:s uppfattning att uttalandena innefattade hets mot folkgrupp, men han bestred ansvar på grund av att han under rådande tekniska förutsättningar vidtagit alla de åtgärder för att för­hindra publiceringen som varit praktiskt möjliga att genomföra. Han hade genom att till­handahålla insändardelen velat främja en bred folklig debatt och – utan att begränsa eller strypa denna – ändå hålla så rent som möjligt från förgripliga uttalanden. Med hänsyn till den stora mängd inlägg som kom in – ibland flera tusen om dagen – gick det i praktiken inte att upptäcka, kontrollera och bedöma allt. Som granskare tjänstgjorde fyra erfarna pensionerade journalister. Dessutom ägnade redaktionens 40-45 medlemmar en halv till en timme om dagen för sådan kontroll av vad som skulle publiceras på webbplatsen. Det kunde därvid bara bli tal om en övergripande granskning varför något otillbörligt – som i det aktuella fallet – alltid kunde slinka igenom.

Enligt den ansvarige utgivaren hindrade en serie olyckliga omständigheter i det förevarande fallet att de påtalade uttalandena snabbt kunde tas bort från webbplatsen. Han var själv bort­rest under den aktuella perioden och kunde heller inte nås via sin e-postadress. Vidare kon­taktade den person som påtalade missförhållandena inte webbplatsens redaktion utan moder­bolagets informationschef. Härigenom fördröjdes de åtgärder som annars skulle ha vidtagits omedelbart. Dessutom inträffade ett datorhaveri som kan ha påverkat möjligheterna att stoppa eller lyfta ut de förgripliga uttalandena.

Gällande regler

I Sverige kompletteras det generella yttrandefrihetsskyddet i regeringsformen och europa­kon­ventionen av ett starkt och detaljerat grundlagsskydd för vissa medieformer, vilka ansetts vara av särskilt betydelse för den allmänna opinionsbildningen m.m. Tryckfrihetsförordningen (TF) som bl.a. skyddar skrifter framställda i tryckpress tillkom i mitten av 1700-talet och bygger på ett antal huvudprinciper, t.ex. förbud mot hindrande åtgärder, etableringsfrihet, ensamansvar (ansvarig utgivare etc.), meddelarfrihet och meddelarskydd, en särskild brottskatalog och en särskild processuell ordning. I början av 1990-talet kompletterades TF med yttrandefrihets­grundlagen (YGL) som på ett likartat sätt skyddar sändningar av radioprogram (och tv-pro­gram) som riktas till allmänheten och tekniska upptagningar, t.ex. videofilmer och cd-skivor, som sprids till allmänheten.

I 1 kap. 9 § YGL - den s.k. databasregeln - anges att vissa typer av interaktiva tjänster som tillhandahålls allmänheten skall ges samma skydd som radioprogram. Förutsättningarna för regelns tillämplighet är något förenklat att tjänsten tillhandahålls av ett subjekt, t.ex. redak­tionen för en tryckt periodisk skrift, som åtnjuter skydd enligt TF eller YGL för en annan del av sin verksamhet och att användarna inte kan ändra innehållet i tjänsten. Riksdagen har under våren beslutat om en vilande ändring av bestämmelsen, som om den bekräftas av den nya riksdagen efter höstens riksdagsval, bland annat kommer att innebära att grundlagsskyddet utökas till vissa nya medieformer samt att det en införs en möjlighet för andra subjekt än de som nämns i bestämmelse att ansöka om ett frivilligt utgivningsbevis och därmed omfattas av regleringen i YGL (proposition 2001/02:74).

I 6 kap. 4 § YGL anges att den som ansvarar för ett yttrandefrihetsbrott i en framställning skall anses ha haft kännedom om innehållet i framställningen. Han skall också anses ha medgett dess offentliggörande. Bestämmelsen har sin förebild i 8 kap. 12 § TF där det anges att det vid bedömande av fråga om ansvar för tryckt skrift skall anses som om vad skriften innehåller införts däri med den ansvariges vetskap och vilja. Man kan tala om en uppsåtspresumtion och tanken är att den ansvarige inte skall kunna freda sig genom att säga att han inte tagit del av innehållet i skriften, radioprogrammet, databasen etc. Presumtionen kan ses som en naturlig konsekvens av ensamansvaret som innebär att de som bidragit till innehållet i det skyddade mediet som huvudregler inte kan hållas ansvariga för detta.

Av förarbetena till bestämmelsen i TF framgår att presumtionen i extremfall kan sättas åt si­dan (proposition 1948:230 s. 93 och 174). Högsta domstolen (HD) har i ett mål dömt den an­svarige utgivaren för förtal på grund av att en namngiven person på tidningens löpsedeln om­talats som ”knarkkung” istället för ”krogkung”. Felskrivningen var ett rent misstag av en an­ställd och utgivaren hade ingen kännedom om löpsedelns innehåll. HD ansåg att fel­skriv­ningen skett som ett led i normalt redaktionellt arbete på tidningen varför utgivaren inte kunde undgå ansvar (NJA 1991 s. 155). För en utförlig genomgång av 8 kap. 12 § TF, se Ax­berger, Tryckfrihetens gränser, s. 97 ff.

JK om "tyck till"

I ett annat ärende har Justitiekanslern prövat om inläggen på Aftonbladets tjänst ”tyck till” omfattades av be­stämmelsen i 1 kap. 9 § YGL (dnr 3249-0031) och således föll in under den särskilda yttrandefrihetsregleringen.

JK fann att den tekniska utformning av ”tyck till” var sådana att användarna inte kunde ändra innehållet och att det sålunda rörde sig om en sådan tjänst som avses i bestämmelsen. Vid en strikt tolkning av databasregeln skulle det emellertid kunna hävdas att bestämmelsen inte är tillämplig när, som i förevarande fall, en webbplats tillhandahålls av en särskild juridisk per­son som inte i vedertagen mening är en tidningsredaktion eller annat massmedieföretag som uttryckligen nämns i 1 kap. 9 § YGL. JK avvisade emellertid en tolkning som låter formella omständigheter, som bolagskonstruktioner och liknande, bli avgörande. Istället ansåg JK det bäst förenligt med de intressen som bär upp grundlagarna att se på de sakliga förhållandena. I det aktuella fallet betonades t.ex. att det rörde sig om bolag i samma koncern och att det fanns ett ömsesidigt avtal om materialutnyttjande. Slutligen framhölls att källskyddet, som motive­rat databasregeln, skulle urholkas om webbsidan inte ansågs falla under databasregeln. JK stannade därför för att 1 kap. 9 § YGL var tillämplig på ”tyck till”. Detta var också utgångs­punkten för tingsrättens prövning i det nedan refererade målet.

Tingsrättens dom

Juryn, som har att pröva ansvarsfrågan i tryck- och yttrandefrihetsmål, fann att de fyra in­läg­gen utgjorde hets mot folkgrupp. Även tingsrätten fann att förutsättningarna för brottet hets mot folkgrupp objektivt sett var uppfyllda.

Efter att ha redogjort för bestämmelsen i 6 kap. 4 § YGL yttrade rätten:

”Den ansvarige utgivaren för en databas får således i allmänhet svara för på webbplatsen in­förda uttalanden som om han själv gjort dem, även om han i verkligheten inte ens tagit del av uttalandena innan de infördes. Detta formalansvar utgör i kombination med reglerna om med­delarfrihet och meddelarskydd ett grundelement i det tryck- och yttrandefrihetsrättsliga an­svarssystemet. Utgivaren kan därför endast under helt extrema förhållanden undgå ansvar för sådana uttalanden som har sådant innehåll att deras offentliggörande objektivt framstår som yttrandefrihetsbrott (jfr NJA 1991 s. 155).

I förevarande fall har [den ansvarige utgivaren] enligt sina egna uppgifter varit fullt på det klara med att den kontroll, som de särskilda granskarna och redaktionen i övrigt gjorde, var otillräcklig för att förhindra att inlägg som var rasistiska, sexistiska eller annars stred mot svensk lag infördes på den elektroniska debattsidan. Att olycksfall kunde inträffa var något han var medveten om inte helt kunde undvikas. Denna risk var han beredd att ta därför att han till den breda och folkliga debattens fromma ville utnyttja de speciella möjligheter till mass­medverkan som den moderna tekniken kunde tillhandahålla. Att olycksfall kunde inträffa var sålunda, såsom det redaktionella arbetet var organiserat, förutsebart och kunde ses som mer eller mindre normalt i det redaktionella arbetet på hemsidan.

Att [den ansvarige utgivarens] ambition i första hand var att främja ett fritt meningsutbyte, där envar som ville fick komma till tals, finns inte anledning att betvivla. Inte heller finns det skäl att ifrågasätta hans uppriktiga vilja att, inom ramen för de resurser som han var beredd att sätta till, försöka stävja att hets mot folkgrupp och andra olagliga påhopp förekom på Afton­bladets hemsida. Det yttrandefrihetsrättsliga systemet enligt YGL innehåller emellertid inte några särregler beträffande utgivarens ansvar när databasregeln är tillämplig och inte heller kan [den ansvarige utgivarens] ambitioner och syften som sådana, hur lovvärda de än må kunna framstå, medföra någon slags dispens från den ansvarige utgivarens formalansvar.

Inte heller de tekniska problem, som enligt vad [den ansvarige utgivaren] uppgivit, vid den aktuella tiden av och till uppkom i datasystemet, utgör sådana extrema omständigheter som skulle kunna tänkas – helt undantagsvis – medföra att formalansvaret undgås. Att den ansva­rige utgivaren enligt 6 kap. 4 § YGL ska ’anses ha medgett’ offentliggörandet av ett brottsligt uttalande, innebär att denne ska anses ha fört in texten på hemsidan i just det skick i vilken den publicerades. Och om den eller de, som sänt in inläggen till debattsidan, uppfyllt alla den allmänna straffrättens krav på uppsåt till hets mot folkgrupp, lärer inte råda något tvivel.”

Tingsrätten ifrågasatte därefter om datorproblemen verkligen hindrade någon granskare från att förhindra att inläggen kom in på debattsidan. I den mån dessa problem skulle ha försvårat borttagandet av uttalanden som faktiskt blivit införda, saknade detta enligt tingsrätten be­tydelse, redan av det skälet att brottet fullbordats omedelbart i och med att uttalandena införts och därmed publicerats.

Den ansvarige utgivare kunde sålunda inte undgå ansvar för hets mot folkgrupp.

För brottet hets mot folkgrupp är det föreskrivet fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, böter. Med hänsyn bland annat till den stora spridning som Aftonbladets webbplats har – den besöks normalt av ca 600 000 svenskar varje dag – kunde brottet enligt rätten inte anses som ringa. Påföljden bestämdes till villkorlig dom och dagsböter.

Kommentar

Inom ramen för den gällande regleringen framstår utgånget i målet som rimlig. Redaktionen hade fattat ett publicistiskt beslut om att på förhand granska inläggen och tjänsten kom där­med att omfattas av regleringen i YGL. Utgivaren var medveten om att resurserna var för knappa och han tog sålunda en medveten risk. Några extrema förhållanden som gjorde att han kunde undgå formalansvaret i 6 kap. 4 § YGL var inte för handen.

Målet ger emellertid anledning till ett antal mer generella reflektioner angående en tjänste­tillhandahållares straffansvar för tredje mans yttranden.

Att den som aktivt befattar sig med tredje mans brottsliga meddelanden, dvs. hanterar dem på något annat sätt än genom ren överföring, skall ha något form av ansvar framstår som rimligt. Frågan är emellertid vilka ansvarsprinciper som skall gälla. Enligt gällande rätt kan flera olika ansvarsgrunder (samt en ansvarsfrihetsgrund), beroende på den tekniska och organisatoriska utformningen, aktualiseras (för en översikt se Lindberg & Westman, Praktisk IT-rätt, 3 uppl., s. 127-152).

Resultatet av att en tjänst omfattas av särregleringen i YGL har illustrerats i det ovan refere­rade fallet. Som framgått är det i denna situation mycket svårt för tillhandahållaren av tjänsten att undgå ansvar för tredjemans inlägg. En konsekvens av att inläggen på ett forum omfattas av YGL som inte uppmärksammades i detta mål är att den som gjort inläggen, enligt principen om ensamansvar, inte själv kan hållas ansvarig för dessa. I de situationer där det är aktuellt med ett ansvar för tjänstetillhandahållen enligt andra regler utesluter däremot detta ansvar inte att den ”verklige” gärningsmannen identifieras och straffas.

Om en tjänst med samma utformning som i det ovan refererade fallet – dvs. där tjänste­tillhandahållaren bestämmer vilka inlägg som skall publiceras – skulle drivas av ett subjekt som inte nämns i 1 kap. 9 § YGL skulle det straffrättsliga ansvaret bestämmas uti­från all­männa regler om gärningsmannaskap och medverkan till brott. (Specialregleringen av ”elek­tro­niska anslagstavlor” och ”värdtjänster” som behandlas nedan är inte tillämpliga i den­na situation, eftersom dessa tjänster karaktäriseras just av att användarnas inlägg blir direkt till­gängliga för andra användare.) Det ligger naturligtvis nära till hands att även enligt allmänna straffrättsliga principer hålla den tjänstetillhanda­hållare som valt att ta in ett inlägg ansvarig för detta. Möjligheterna att undgå ansvar på grund av avsaknad av uppsåt, eller i förekomman­de fall oaktsamhet, är emellertid betydligt större i denna situation. Exempelvis håller jag inte för uteslutet att tillhandahållaren i det ovan refererade fallet skulle kunna ha undgått ansvar. Å andra sidan skulle, som nämnts ovan, den användare som skickat in det brottsliga yttrandet kunna spåras upp och hållas ansvarig för detta.

Allmänna straffrättsliga regler är också tillämpliga när det gäller omodererade forum, dvs. sådana tjänster där användarna kan skicka in meddelanden som omedelbart blir tillgängliga för andra användare. Rättspraxis angående tillhandahållarens ansvar för dessa tjänster är i ett internationellt perspektiv något splittrad. För svensk rätts del har Högsta domstolen i det s.k. BBS-målet (NJA 1996 s. 79) slagit fast att det för att tillhandahållaren av en tjänst av denna typ skall kunna göras straffrättsligt ansvarig för upphovsrättsintrång, bestående i tillgänglig­görande för allmänheten av verk som skickats in av användarna, krävs att denne vidtagit nå­gon form av aktiv handling. En sådan straffbar handling kan t.ex. vara att tjänsten inrättats för brottsliga ändamål eller att tillhandahållaren mer aktivt befattat sig med det material som an­vändarna skickat in, t.ex. genom att sortera detta. Den som för legitima ändamål inrättar en tjänst av denna typ och därefter inte tar aktiv del i meddelandeutväxlingen som sker på tjäns­ten torde sålunda enligt allmänna straffrättsliga principer undgå ansvar (se proposition 2001/02:150 s. 88 ff. samt Praktisk IT-rätt s. 137 ff.).

Dessa öppna forum kommer även att omfattas av två särregleringar. Som en reak­tion på BBS-målet infördes lagen (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor som åläg­ger till­handa­hållaren en viss uppsiktsplikt och en skyldighet att avlägsna vissa typer av brotts­liga meddelanden. Den som försummar sin skyldighet att avlägsna meddelanden kan dömas till böter eller fängelse. Den andra regleringen är givetvis Europa­parlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informations­samhällets tjänster, särskilt elektronisk handel (e-handelsdirektivet). Artikel 14 stadgar att den som tillhandahåller en s.k. värdtjänst skall vara fri från bl.a. straffrättsligt ansvar (som t.ex. enligt allmänna prin­ciper eller speciallagstiftning kan drabba denne) för informa­tion som skickas in av användarna under förutsättning att (a) han inte hade kännedom om förekomsten av olaglig verksamhet eller olaglig information, eller (b) han så snart han fått sådan kännedom eller blivit medveten om detta handlat utan dröjsmål för att avlägsna informationen eller göra den oåtkomlig. Utan att i detalj gå in på alla besvärlig tillämpnings­problem med direktivets reglering, t.ex. lagen om ansvar för elektroniska anslags­tavlor för­enlighet med denna reglering, kan vi konstatera att det straffrättsliga ansvaret är tämligen begränsat.

Jämförelsen ovan visar att relativt små tekniska och organisatoriska skillnader aktualiserar betydan­de skillnader i det straffrättsliga ansvaret för tjänstetillhandahållaren. För den som driver tjänster där användarna kan skicka information som blir tillgänglig för andra an­vändare är det därför nödvändigt att närmare analysera de olika regelverken för att dels kunna besluta om hur tjänsten skall utformas, dels kunna fastställa vilka eventuella gransknings- och över­vaknings­åtgärder som är nödvändiga. Nyckelfrågan är om för­hands- eller efterhands­kontroll av inläggen skall tillämpas, dvs. om tjänsten skall vara modererad eller ej. Avgörande för detta beslut är naturligtvis inte bara rättsliga utan även publicistiska överväganden, t.ex. kan tillhandahållaren mena att tjänsten blir mer användbar om inlägg granskas, redigeras och struktureras.

Ur ett de lege ferenda-perspektiv kan det kanske framstå som betänkligt att den som försöker ”hålla rent” genom att utöva viss förhandskontroll ansvarsmässigt hamnar i en sämre situation än den som driver ett omodererat forum (”värdtjänst”). För de tillhandahållare som omfattas av databasregeln kan det finnas en önskan att kunna bibehålla en för­handsgranskning men ändå, när det gäller denna del av tjänsten, falla utanför det strikta formalansvaret i YGL. Som nämnt ovan kommer troligen en möjlighet att ansöka om frivilligt utgivningsbevis att införas för andra subjekt än de som direkt omfattas databasregeln. I analogi med detta skulle man kunna tänka sig en möjlighet för den som omfattas av databasregeln att ansöka om att en viss del av databasen som består av användarnas inlägg skall falla utanför YGL. (Ansvaret skulle i denna situation alltså bestämmas enligt allmänna straffrättsliga principer.) Skulle man öppna för en sådan möjlighet är det viktigt att de olika delarna tydligt hålls isär och att användarna upplyses om vilket ansvar de har för inlägg som görs. Om detta sker är inte källskyddet hotat. Ett alternativ skulle vara att lätta på formal­ansvaret direkt i YGL för den här diskuterade typen av tjänster.

Daniel Westman
Institutet för rättsinformatik